Marathon och hjärtattack

Nyligen publicerades en studie om hjärtattacker under marathonlopp. Studien visade att det i de flesta fall rörde sig om redan existerande hjärtsjukdomar och att risken att dö i ett lopp är mycket liten.

Här en dock en bloggkommentar som ger några ytterligare detaljer om studien, t.ex.

The average age of the people who survived cardiac events was 53; the average age of the people who died was 34. There are two distinct groups here. One is young people with thick hearts (“hypertrophic cardiomyopathy”), an underlying genetic conditionl; when they collapse, they’re very hard to revive and tend to die. The other is older men with narrowed arteries (coronary artery disease) due to the usual risk factors; when they collapse, they can often be revived if someone gets to them soon enough.

Marathonresultat

Den alltid lysande Ross Tucker har skrivit ett långt inlägg om den kenyanska dominansen på marathondistansen. Det är en djup oct välskriven analyst.

Årets andra lopp

Med osedvanligt varm januariväder blev det omöjligt att stanna hemma från 10-miles loppet igår. Jag är inte riktigt i löparform efter mycket simning och inomhuscykling, men på något sätt har jag inte försämrats så mycket. Tiden blev 1:17 nånting, runt 4:48 min/km, fem minuter bättre än i fjol (som dock var tuffare med hård vind). Enligt McMillan kalylatorn motsvarar tiden en halvmara på 1:42, dvs mitt PR. Det får väl duga i januari.

Jag ser ett sånt här lopp som ett extremt tufft träningspass, när man nästan ger allt. Men jag skulle inte kunna springa den här sträckan med den här intensiteten en gång i veckan, precis.

Det sitter i skallen (i alla fall delvis)

Här är ett referat av en serie nypublicerade artiklar i British Journal of Sport Medicine av forskare kring Tim Noakes i Kapstaden. Han är en fritänkande forskare som gjorde sig känd för sina studier om Hyponatremia, dvs för hög vätskekonsumtion under träning och tävling vilket kan resultera i för låt salthalt i blodet.

De här studierna handlar om VO2 max, och visar att hjärnan (precis som han förutsagt) sätter gränserna för träning, inte syreupptagningen beräknat genom att vanligt VO2 max test. Detta test börjar med lätt motstånd/låg fart men ökar undan för undan till max har uppnåts. Genom att göra tvärtom, att börja högre och lätta på belastningen, upmättes högre VO2 max med så mycket som 4%. Skälet är kanske att när hjärnan vet att det kommer att bli lättare, tillåter den musklerna jobba hårdare.