Efter ett meddelande från arrangörerna att det var få anmälda för en aquathlon (simning, löpning) anmälde jag mig och min dotter mindre än ett dygn för tävlingen (och utan mina egna väl utprovade simglasögon som låg kvar i ett låst skåp i poolen). Efter att ha gått upp klockan 05:15 en söndagsmorgon blev det aquathlon-premiär för oss båda: 100m simning och 1km löpning för henne och 700m, 5km för mig.
Min simning gick inte så bra. Jag passaderades av flera medtävlande och fick nästan en panikattack i början. Jag gick ut lite för hårt och svalde en del vatten. Mina simglasögon som jag lånat läckte och på något sätt ledde de vattnet in i munnen. Det värsta var att man inte kunde använda våtdräkt. Det var alldeles för varmt och klorerat vatten är inte bra för gummit. Men det gick bättre och bättre, de sista 100 gick helt ok, och väl upp ur vattnet gick löpningen på en ganska backig bana helt fenomenalt.
Jag kan dock förstå att det kan hända allvarliga olyckor under simningsmomentet. Hade jag svalt ännu mer vatten och varit riktigt långt från land i hård sjö hade det nog varit svårt att hantera en riktig panikattack.
Simningen kändes som ett stort steg bakåt. Antingen måste jag simma mycket mer och köra fler övningar för att få bättre position i vattnet, eller också få det bli en återgång till duathlons. Å andra sidan, jag gillar aquathlon-sporten: den är enkel, ingen cykel, och man behöver bara löparskor och simglasögon. Problemet är dock att jag behöver mer distans än en futtig 5k för att kompensera den långsamma simningen. Den ideala distansen för mig måste vara en halv IronMan där simningen är obetydligt kortare än en olympisk distans men där cykling och löpning är mycket längre (mer än det dubbla). Det gäller ju förstås att komma upp två km simning.
Dottern däremot simmade fenomenalt bra och sprang hela vägen utan att stanna, och detta utan att ha tränat någon löpning. Och framför allt: hon tyckte det var roligt (lägg märke till det fina horisontala läget i vattnet):
