Min favorit blogg, Science of Sport, har ett långt inlägg om problem med barfotalöpning. Det visar sig föga förvånande att barfotalöpning (eller användandet av skor utan tjocka sulor typ Vibram) kan vara skadligt. Duh! Det säger sig självt att det är skadligt att landa på hälen utan någon stötdämpning.
Men inlägget är mer sofistikerat än så. Det handlar om nödvändigheten med att upplysa inte bara om trender och prylar utan också om teknik. Det gäller journalister såväl som skoförsäljare.
Visar inlägg med etikett Barfotalöpning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barfotalöpning. Visa alla inlägg
lördag 31 mars 2012
söndag 6 november 2011
Chris McDougall och skoindustrin
Det har blivit flera kritiska kommentarer till Chris McDougalls (författaren till Born to Run) artikel idag i New York Times; t.ex. här och här. Det rör sig snarare om tonen i artikeln och argumenten som utgår från anektdoter istället för vetenskap. Jag är heller inte säker på att "100-up" övningen är lösningen. Men i stort tycker jag det är en mycket fin text.
Den lyfter t.ex. fram skoindustrins alldeles för stora makt (som när Nike drog in annonseringen i Runner's World på 80-talet, vilket bidrog till att det inte längre förekommer några kritiska tester bara ljumma "alla skor är lika bra" kommentarer även i ett magasin som Running Times). Den stora, ofta arroganta gorillan, nu är Asics, vars forskningschef jag refererat till tidigare.
Ska vi inte vara tacksamma för skoindustrin? Utan Asics ingen Asics Stockholm Marathon, dvs. inga stora prispengar eller "appearance fees" för eliten. Men tävlingen skulle kunna äga rum ändå, eftersom alla andra kostnader betalas av amatördeltagarna. Utan skotillverkarna skulle det inte heller bli vackra välproducerade videos. Men livet skulle gå vidare ändå.
En sak skulle gå förlorad dock, den direkta sponsringen av löpare som Nikes träningsanläggning och lag i Oregon i USA.
Den lyfter t.ex. fram skoindustrins alldeles för stora makt (som när Nike drog in annonseringen i Runner's World på 80-talet, vilket bidrog till att det inte längre förekommer några kritiska tester bara ljumma "alla skor är lika bra" kommentarer även i ett magasin som Running Times). Den stora, ofta arroganta gorillan, nu är Asics, vars forskningschef jag refererat till tidigare.
Ska vi inte vara tacksamma för skoindustrin? Utan Asics ingen Asics Stockholm Marathon, dvs. inga stora prispengar eller "appearance fees" för eliten. Men tävlingen skulle kunna äga rum ändå, eftersom alla andra kostnader betalas av amatördeltagarna. Utan skotillverkarna skulle det inte heller bli vackra välproducerade videos. Men livet skulle gå vidare ändå.
En sak skulle gå förlorad dock, den direkta sponsringen av löpare som Nikes träningsanläggning och lag i Oregon i USA.
fredag 29 juli 2011
Löparskor: Myter, ovetenskap, och försäljningstrick
I dagens DN finns en artikel som upprepar det självklara: löparskoförsäljare har ofta ingen djup kunskap i löpteknik och löpmekanik för att kunna ge kvalificerade inköpsråd även med tillgång till speglar, löparband och videokameror.
Det visste vi alltså, men det råder ingen riktig konsensus inom forskarvärlden vilken typ av löpare som bör använda de olika skotyperna (stability control, neutral, etc). I exemplet från artikeln gör tre av affärerna liknande bedömningar och förespråkar "neutral" och den fjärde "stability", grundat på videoanalyser och fotvalvsmätningar (om jag förstår artikeln rätt).
Vad har fotvalvets höjd med saken att göra? Jo, genom att titta på ett fotavtryck och se hur högt valv man har, kan man trott sig också se vilken typ av löpare man är: högt valv=supinator och plattfot=pronator.
Metoden är en myt och har ingen vetenskaplig grund.
Men den är bekväm förstås och har upprepats så många gånger att man tror att den är sann. Det är fallet med mycket annat inom löparvärlden, inte ens Asics forksningschef verkar ha mycket koll och lite grund för sina argument beträffande skornas utformning). Det är oärligt av löparaffärer att göra anspråk på att vara proffs och inte bry sig det minsta om att bygga sina rekommendationer på korrekta rön.
Däremot kan man identifiera löparsteget på ett löparband om man har den kunskapen. Problemet är att det är inte helt klart om t.ex. overpronation är skadligt. Titta på den här videon av världsrekordhållaren i maraton Haile Gebrselassie:
De flesta skoförsäljare skulle bli chockerade över ett sådant löparsteg och rekommendera skor som ligger långt från de "racing flats" han springer i. Som Dr. Marc Silberman säger i videon,
Här är ett referat till en studie som påstår att väl utprovade löparskor till och med orsakar skador (och refererar till vetenskapliga undersökningar).
Jag tror att det är sådana här motstridiga uppgifter som gör att den minimalistiska trenden, barfotalöpning och lätta, nästan odämpade skor, har fått en så stor framgång. Jag är fortfarande nöjd med mina minimalistiska skor, med 4mm skillnad mellan tå och häl (istället för 12mm hos många vanliga löparskor, vilket diskussionen med Asics forskningschef handlar om). Det är inte alls omöjligt att det är ett av skälen till att jag kan springa 60km i veckan på asfalt helt utan skador. Jag tänker i alla fall inte försöka laga något som inte har gått sönder.
Det visste vi alltså, men det råder ingen riktig konsensus inom forskarvärlden vilken typ av löpare som bör använda de olika skotyperna (stability control, neutral, etc). I exemplet från artikeln gör tre av affärerna liknande bedömningar och förespråkar "neutral" och den fjärde "stability", grundat på videoanalyser och fotvalvsmätningar (om jag förstår artikeln rätt).
Vad har fotvalvets höjd med saken att göra? Jo, genom att titta på ett fotavtryck och se hur högt valv man har, kan man trott sig också se vilken typ av löpare man är: högt valv=supinator och plattfot=pronator.
Metoden är en myt och har ingen vetenskaplig grund.
Men den är bekväm förstås och har upprepats så många gånger att man tror att den är sann. Det är fallet med mycket annat inom löparvärlden, inte ens Asics forksningschef verkar ha mycket koll och lite grund för sina argument beträffande skornas utformning). Det är oärligt av löparaffärer att göra anspråk på att vara proffs och inte bry sig det minsta om att bygga sina rekommendationer på korrekta rön.
Däremot kan man identifiera löparsteget på ett löparband om man har den kunskapen. Problemet är att det är inte helt klart om t.ex. overpronation är skadligt. Titta på den här videon av världsrekordhållaren i maraton Haile Gebrselassie:
De flesta skoförsäljare skulle bli chockerade över ett sådant löparsteg och rekommendera skor som ligger långt från de "racing flats" han springer i. Som Dr. Marc Silberman säger i videon,
We can't just simply look at the feet and treat overpronation because we see it.
Här är ett referat till en studie som påstår att väl utprovade löparskor till och med orsakar skador (och refererar till vetenskapliga undersökningar).
Jag tror att det är sådana här motstridiga uppgifter som gör att den minimalistiska trenden, barfotalöpning och lätta, nästan odämpade skor, har fått en så stor framgång. Jag är fortfarande nöjd med mina minimalistiska skor, med 4mm skillnad mellan tå och häl (istället för 12mm hos många vanliga löparskor, vilket diskussionen med Asics forskningschef handlar om). Det är inte alls omöjligt att det är ett av skälen till att jag kan springa 60km i veckan på asfalt helt utan skador. Jag tänker i alla fall inte försöka laga något som inte har gått sönder.
onsdag 8 juni 2011
Barfotalöpning igen
Det blev en kort löprunda i morse. Temperaturen vara bara 26 grader. Nu är det 37 igen, värmerekord tydligen, men det blir kallare imorgon.
En av mina favoritbloggar är www.sportsscientists.com. De två forskarna skriver initierat och ifrågasätter etablerade sanningar. Här är ett långt inlägg om barfotalöpning. De är positiva, men kan ändå ha kritiska invändningar.
En av mina favoritbloggar är www.sportsscientists.com. De två forskarna skriver initierat och ifrågasätter etablerade sanningar. Här är ett långt inlägg om barfotalöpning. De är positiva, men kan ändå ha kritiska invändningar.
lördag 28 maj 2011
Barfotalöpning igen
Det sägs inget nytt om barfotalöpning i reportaget nedan, men det tål att upprepas. Skaderisken är mycket stor om man börjar springa för hårt i början.
Jag springer knappast alls barfota längre. Mina nya skor har så låg höjdskillnad mellan häl och tå, 4mm bara, och är så lätta att det nästan känns som att springa barfota. Den lilla höjdskillnaden gör att hälsenan och vadmusklerna får röra sig mer och utveckla elasticiteten. Jag har inte känt av min vadskada från ifjol sedan jag bytte skor (de gamla hade 12 mm skillnad).
Jag springer knappast alls barfota längre. Mina nya skor har så låg höjdskillnad mellan häl och tå, 4mm bara, och är så lätta att det nästan känns som att springa barfota. Den lilla höjdskillnaden gör att hälsenan och vadmusklerna får röra sig mer och utveckla elasticiteten. Jag har inte känt av min vadskada från ifjol sedan jag bytte skor (de gamla hade 12 mm skillnad).
torsdag 28 oktober 2010
Teknik
Idag fick jag en session med min tränare igen. Jag har aldrig sprungit med någon så bra förut, han kunde prata oavbrutet utan en flämtning. Vi sprang 7 km med snabba intervall med fokus på hög löptakt, även när vi sprang långsamt. Han vill att jag ska komma upp i 95 steg per minut, vilket känns jobbigt eftersom jag har långa ben.
Vid några av intervallen kändes allt helt rätt. Jag var helt avslappnad i axlarna, förde armbågarna bakåt och därmed skapade en slags gyroeffekt, och jag kände hur roligt det var att spring fort. Så den avslappnade känslan var det jag verkligen kunde tillgodogöra mig idag. Tekniken måste komma före antalet mil (som nu är 5 per vecka, högst).
Videoanalysen sen visade att allt har blivit bättre jämfört för tre veckor sedan. Problemet är dock att jag sätter ner hälen först, om än mindre än förut, vilket gör att farten bromsas. Det finns två positiva sidor av en dålig teknik: att jag kan springa som jag gör utan skador betyder att jag har starka ben som kan ta många Newton för många i varje steg, och framför allt, att det nu finns möjlighet till extrem förbättring.
Jag hittade en Youtube video som ligger nära det jag försöker göra. Jag är dock inte helt säker på höft och bäckenrotationen och bakbenet måste skjuta ifrån ordentligt om det ska bli någon bra fart. Dock kan det vara svårt att göra det som föreslås i videon utan att själv få se video av sig själv.
Min tränare varnade också för jag erfor för flera månader sedan: att springa barfota eller med mycket tunna skor, kan vara farligt. Jag kände i knäna hur hårt det var redan efter 100m. Men att det är nyttligt eftersom hälnedsättning blir omöjlig.
Dessutom sade han något som var mycket uppmuntrande, speciellt när det kommer från någon som har deltagit i flera IronMan tävlingar, inklusive Hawaii: Om man fixar simningstekniken, behöver man inte gå till poolen tre gånger i veckan. Man vinner inte simmomentet men kommer inte sist heller. Jag ska undersöka om han har rätt.
Vid några av intervallen kändes allt helt rätt. Jag var helt avslappnad i axlarna, förde armbågarna bakåt och därmed skapade en slags gyroeffekt, och jag kände hur roligt det var att spring fort. Så den avslappnade känslan var det jag verkligen kunde tillgodogöra mig idag. Tekniken måste komma före antalet mil (som nu är 5 per vecka, högst).
Videoanalysen sen visade att allt har blivit bättre jämfört för tre veckor sedan. Problemet är dock att jag sätter ner hälen först, om än mindre än förut, vilket gör att farten bromsas. Det finns två positiva sidor av en dålig teknik: att jag kan springa som jag gör utan skador betyder att jag har starka ben som kan ta många Newton för många i varje steg, och framför allt, att det nu finns möjlighet till extrem förbättring.
Jag hittade en Youtube video som ligger nära det jag försöker göra. Jag är dock inte helt säker på höft och bäckenrotationen och bakbenet måste skjuta ifrån ordentligt om det ska bli någon bra fart. Dock kan det vara svårt att göra det som föreslås i videon utan att själv få se video av sig själv.
Min tränare varnade också för jag erfor för flera månader sedan: att springa barfota eller med mycket tunna skor, kan vara farligt. Jag kände i knäna hur hårt det var redan efter 100m. Men att det är nyttligt eftersom hälnedsättning blir omöjlig.
Dessutom sade han något som var mycket uppmuntrande, speciellt när det kommer från någon som har deltagit i flera IronMan tävlingar, inklusive Hawaii: Om man fixar simningstekniken, behöver man inte gå till poolen tre gånger i veckan. Man vinner inte simmomentet men kommer inte sist heller. Jag ska undersöka om han har rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
