Kayano 18??

"Sveriges största skotest" har utnämnt Asics Gel Kayano 18 till årets bästa sko.

Varför då?

Det är en gammal modell som bygger ett föråldrat tänkande: löparskor ska ha tjocka sulor, vara tunga och högklackade – 12mm skillnad mellan häl och tå. Det är löparskornas motsvarighet till en stadsjeep.

Det är inte speciellt upprörande att en gammalmodig sko får bra betyg, men att den utnämns som den bästa med knappt några som helst övriga kommentar (förutom en ny hälkappa och några tekniska upprepningar som direkt verkar ha tagits från Asics) som besvarar den mest fundamentala frågan: för vem är det en bra sko? Det är inte speciellt trovärdigt, speciellt som Asics sponrar sajten.

Det är ungefär som att säga att Volvo V70 är den bästa bilen. Den är en tung användvändbar bil, inte snabb, men lastar mycket och håller ett bra tag. Men är den det bästa valet för alla, eller ens de flesta? Troligen inte.

Det är säkert så att stabila skor som Kinvara är bra för vissa löpare, de som får skador från överpronering. Men jag skulle inte låta ett butiksbiträde i löparbutik ställa den diagnosen. Det måste en sportsläkare göra.

En artikel om en undersökning bland amerikanska soldater jag refererat till förut visar ganska övertygande att det inte spelar så stor roll om man har utprovade skor, på det sätt som skoaffärer gör det. Det är snarare tvärtom:

the researchers found almost no correlation at all between wearing the proper running shoes and avoiding injury. Injury rates were high among all the runners, but they were highest among the soldiers who had received shoes designed specifically for their foot types. If anything, wearing the “right” shoes for their particular foot shape had increased trainees’ chances of being hurt. 

Så varför välja en som visserligen är bekväm (jag vet, för jag äger ett par Kayano 15), men som kostar 1000:- (2000:- i Sverige)? Att de håller länge – mina tre år gamla med hundratals mil, ser fortfarande snygga ut och är sköna att promenera i – är inte ett helt bra skäl.

Och sedan har vi problemet med fotnedsättningen. Jag har skrivit om det många gånger tidigare, men i senaste numret av Running Times finns det en fin översikt som förklarar problematiken. De tjocka sulorna, speciellt i hälen, uppmuntrar till hälnedsättning och därmed ökade belastning på leder och bidrar därmed till ökade skador.

Hur ska då ett seriöst skotest göras? Det ska kategorisera de olika modellerna efter styvhet, sultjocklek, höjdskillnad mellan framfot och häl, och inte minst syftet med skon (träning, tävling, etc.).  Då blir det ett riktigt test och användbart för oss löpare.

Minimalistiska skor

Här är en video som visar hur man kan testa om man är redo att byta ut sina tjocksulade och högklackade skor (med 12mm höjdskillnad mellan häl och tå). Det krävs flexibilitet i fotleden, men inga extrema vinklar.

Själv gjorde jag bytet för drygt ett år sedan och jag ser ingen anledning att byta tillbaka.

Skor

Jag är inte speciellt besatt av löparskor. Det senaste året har jag köpt fyra par, varav ett par för terränglöpning och resten Saucony Kinvara/Kinvara 2, ett par i gymmet och två par hemma. Häromveckan när jag på tjänsteresa, sprang jag i 6 år gamla och tunga Asics då jag inte hade plats i bagaget för mer en ett par (och det fick bli finskorna). Jag kände knappast någon skillnad.

Igår köpte jag dock ytterligare ett par för att ha att för ombyte. Jag testade både Adidas Adizero Adios och Nike Free 2; ingen av de passade speciellt bra, så jag testade Saucony a2 racing flats som var oerhört sköna på mina fötter och inte kändes så annorlunda än Kinvara trots att de har mindre dämpning. Jag hade inga problem efter en 7km runda, men jag kommer inte att träna i dem så mycket utan använda dem för kortare lopp. Jag kände mig verkligen snabb.

Chris McDougall och skoindustrin

Det har blivit flera kritiska kommentarer till Chris McDougalls (författaren till Born to Run) artikel idag i New York Times; t.ex. här och här. Det rör sig snarare om tonen i artikeln och argumenten som utgår från anektdoter istället för vetenskap. Jag är heller inte säker på att "100-up" övningen är lösningen. Men i stort tycker jag det är en mycket fin text.

Den lyfter t.ex. fram skoindustrins alldeles för stora makt (som när Nike drog in annonseringen i Runner's World på 80-talet, vilket bidrog till att det inte längre förekommer några kritiska tester bara ljumma "alla skor är lika bra" kommentarer även i ett magasin som Running Times). Den stora, ofta arroganta gorillan, nu är Asics, vars forskningschef jag refererat till tidigare.

Ska vi inte vara tacksamma för skoindustrin? Utan Asics ingen Asics Stockholm Marathon, dvs. inga stora prispengar eller "appearance fees" för eliten. Men tävlingen skulle kunna äga rum ändå, eftersom alla andra kostnader betalas av amatördeltagarna. Utan skotillverkarna skulle det inte heller bli vackra välproducerade videos. Men livet skulle gå vidare ändå.

En sak skulle gå förlorad dock, den direkta sponsringen av löpare som Nikes träningsanläggning och lag i Oregon i USA.

Minimalistiska Löparskor

Jag har inte gjort slag i saken och köpt nya skor än, men det kommer att bli ett par med liten höjdskillnad mellan tå och häl.

Jag läst just en längre text om den minimalistiska trenden. Den ger en fin historisk överblick, och mot slutet föreslår vilka som inte bör springa i dessa skor (de med reumatisk, t.ex.). Det verkar rimligt.

På sidan 2 stod det något jag inte visste:

In addition to heel lift, McClanahan has two main beefs with traditional shoe design. One is the narrow toe box, which he believes pinches toes too close together. The other is "toe spring," in which shoes turn upward at the toes by as much as 30 degrees.

Toe spring, he says, appears to have been designed to help runners roll more efficiently forward, off their toes -- a possible boon back when midsoles were stiffer than they are today. But he thinks it's outlived its usefulness. The spring is so strong, he says, that a study of Boston Marathon participants found that, standing neutrally, most runners' toes never even touched the ground. "Only one in 100 had any toe imprint," he says. "You're never in neutral position."

Det kan vara värt att undersöka närmare. Mina tår ger visserligen avtryck (jag går mycket i helt platta sandaler) men jag kände inte till att många skor är utformade så att tårna trängs ihop.

Minimalistiska Löparskor

Jag fick frågan om hur man hittar minimalistiska skor, alltså lätta skor med liten höjdskillnad mellan tå och häl. Jag gav ett svar i kommentarsfältet, men jag kom på att det finns flera ställen att leta på än högermarginalen på Runblogger. Zero drop skriver nästan uteslutande om minimalistiska skor och ger en fin översikt.

Själv springer jag i Saucony Kinvara (som inte är extremt minimalistiska, som typ five-fingers, hälen är ganska dämpad) men har börjat titta på nya skor då ett av mina två par börjar bli helt utslitna. Det är svårt att säga hur långt jag sprungit med dem, men kan röra sig om upp till 150 mil. Det är inget fel på dem jag har, men jag inget emot ombyte heller.

Det kan noteras att "Sveriges största skotest" är i princip fullständigt ointresserad av den minimalistiska trenden (ett av undantagen utgörs av just Kinvara där det påpekas att höjdskillnaden mellan tå och häl är liten). "Testet" består av vikt och pris på skon samt spridda kommentarer som

Skon andas kvalitet och som en testlöpare kommenterade "ser den ut som ny efter 16 mils löpning".

Vem bryr sig? det är löparskor som ska bli skitiga. Att överhuvudtaget kalla det här ett test är en stor överdrift.

Men det riktigt problematiska är att "testet" utgår från de populäraste skorna och utan analys och etablerandet av klara kriterier endast bekräftar de föråldrande synsätten: Löparskor ska vara högklackade, mjuka och följa någon slags quiasivetenskaplig jargong från skotillverkarna (se mitt tidigare inlägg).

Löparskor: Myter, ovetenskap, och försäljningstrick

I dagens DN finns en artikel som upprepar det självklara: löparskoförsäljare har ofta ingen djup kunskap i löpteknik och löpmekanik för att kunna ge kvalificerade inköpsråd även med tillgång till speglar, löparband och videokameror.

Det visste vi alltså, men det råder ingen riktig konsensus inom forskarvärlden vilken typ av löpare som bör använda de olika skotyperna (stability control, neutral, etc). I exemplet från artikeln gör tre av affärerna liknande bedömningar och förespråkar "neutral" och den fjärde "stability", grundat på videoanalyser och fotvalvsmätningar (om jag förstår artikeln rätt).

Vad har fotvalvets höjd med saken att göra? Jo, genom att titta på ett fotavtryck och se hur högt valv man har, kan man trott sig också se vilken typ av löpare man är: högt valv=supinator och plattfot=pronator.

Metoden är en myt och har ingen vetenskaplig grund.

Men den är bekväm förstås och har upprepats så många gånger att man tror att den är sann. Det är fallet med mycket annat inom löparvärlden, inte ens Asics forksningschef verkar ha mycket koll och lite grund för sina argument beträffande skornas utformning). Det är oärligt av löparaffärer att göra anspråk på att vara proffs och inte bry sig det minsta om att bygga sina rekommendationer på korrekta rön.

Däremot kan man identifiera löparsteget på ett löparband om man har den kunskapen. Problemet är att det är inte helt klart om t.ex. overpronation är skadligt. Titta på den här videon av världsrekordhållaren i maraton Haile Gebrselassie:



De flesta skoförsäljare skulle bli chockerade över ett sådant löparsteg och rekommendera skor som ligger långt från de "racing flats" han springer i. Som Dr. Marc Silberman säger i videon,

We can't just simply look at the feet and treat overpronation because we see it.

Här är ett referat till en studie som påstår att väl utprovade löparskor till och med orsakar skador (och refererar till vetenskapliga undersökningar).

Jag tror att det är sådana här motstridiga uppgifter som gör att den minimalistiska trenden, barfotalöpning och lätta, nästan odämpade skor, har fått en så stor framgång. Jag är fortfarande nöjd med mina minimalistiska skor, med 4mm skillnad mellan tå och häl (istället för 12mm hos många vanliga löparskor, vilket diskussionen med Asics forskningschef handlar om). Det är inte alls omöjligt att det är ett av skälen till att jag kan springa 60km i veckan på asfalt helt utan skador. Jag tänker i alla fall inte försöka laga något som inte har gått sönder.

Skor

Det här är ett intressant inlägg och minimalistiska skor. Det började med ett inlägg på en annan blogg som fick svar från ingen mindre än Asics forskningschef Simon Bartold. Inlägget är långt men värt att läsa. Vad som förvånar mig mest är inte disputen om fördelen med låg höjdskillnad mellan häl och tå, utan Bartolds mycket kaxiga ton.

Barfotalöpning igen

Det sägs inget nytt om barfotalöpning i reportaget nedan, men det tål att upprepas. Skaderisken är mycket stor om man börjar springa för hårt i början.



Jag springer knappast alls barfota längre. Mina nya skor har så låg höjdskillnad mellan häl och tå, 4mm bara, och är så lätta att det nästan känns som att springa barfota. Den lilla höjdskillnaden gör att hälsenan och vadmusklerna får röra sig mer och utveckla elasticiteten. Jag har inte känt av min vadskada från ifjol sedan jag bytte skor (de gamla hade 12 mm skillnad).

Skor igen

Här är en längre artikel från Runner's World som sammanfattar minimalistiska skotrenden, men den ger också intressanta inblickar i hur skotillverkarna tänker.

Jag köpte just ett par lätta skor med liten dämpning och det känns bara bra. Och priset var ungefär hälften av mina tidigare Asics Kayano.

Skor

I New York Times kom just en artikel om löparskor. Det står inte mycket nytt, förutom att det inte finns några kvalitetsskillnader mellan dyrare och billigare skor samt att storleken kan variera mellan identiska skor. Det var ganska länge sedan jag var besatt av skor och läste Runners Worlds recensioner. Nu är jag bara nyfiken på att testa barfotalöpning när tävlingssäsongen är över. Jag testade för drygt ett halvår sedan, men det gjorde ont i fötter och knän efter bara 200m, men jag tror jag gjorde fel och tog för stora steg och försökte springa med tånedsättning.