LCHF

Om man antar att alla citat är korrekt återgivna och inte tagna ur sitt sammanhang, måste jag säga att en av de främsta företrädarna för LCHF dieten, ”Fettdoktorn” Annika Dahlqvist, gör ett minst sagt blekt intryck i Expressen. Helt utan argument försvarar hon dieten mot resultaten i Harvard/Karolinska studien om de negativa långsiktiga konsekvenserna av en hög fett/proteindiet: ”Det är så små siffror så de har ingen betydelse. Det handlar om promille. Jag tror mer på erfarenheterna från oss som äter enligt LCHF, säger Annika Dahlqvist.” 

Inte bara det, hon anklagar i princip författarna  för forskningsfusk: ”Jag tror att de har vridit till uppgifterna så att det passar deras önskemål. Det är lätt att få till.” Men det är inte så lätt att få till om man nu vill fara med osanning: först måste man lura de oberoende granskarna som godkände artikeln och sedan kommer den att läsas och kritiseras kanske, och om argumenten i studien inte håller, kommer den att dras tillbaka.

En sådan sådan stor forskningsstudie är något annat än att häva ur sig några meningar i Expressen.

Det värsta är att argumentationen nu är nere på den lägst möjliga nivån: ”Jag äter X och mår bra. Således är X bra.” Som när en rökare säger: ”Jag mår bra efter min första morgoncigarett. Rökning är bra.”

”Lita på mig”, verkar Fettdoktorn säga, ”jag vet vad jag känner.”

Alla som tror på sin diet oberoende av vilken den är är övertygade om den är den bästa som finns. Själv är jag inte speciellt intresserad av att gå ner i vikt. Mitt BMI är under 21. Men jag är intresserad av vad långdistanslöpare och triathleter äter. Många är vegetarianer och veganer, medan andra äter paleo och några äter skräpmat. Den mest extrema dieten jag läst om är fruktarianism, att bara äta färsk frukt (och lite grönsaker), och mycket lite av frukten har hög fetthalt. Löparen och triathleten Michael Arnstein är övertygad om att dieten fungerar. Och hans tider är helt ok, marathon 2:30; halvmarathon 1:10; IronMan 9:38. Men en persons resultat utgör inte något bevis för att den är den mest lämpade. Det gäller även i det här tragiska fallet när en relativt ung kvinna fick en stroke efter att ha försökt gå ner i vikt med LCHF dieten. Det är omöjligt att veta vad den utlösande faktorn var utan omfattande utredning. 

Och i fallet LCHF studien är nyckelordet Långsiktig. Vi vet att Atkins (som i princip är LCHF) fungerar för att gå ner i vikt på kort sikt. Genom den nya studien har vi ökat förståelsen för vad som händer om man forsätter med lägre kolhydrat- och högre proteinintag år efter år. Dahlqvist har nog inte läst rapporten i British Journal of Medicine. Det är inte frågan om promille:

In a population based cohort study of 43 396 women followed up for an average of about 15.7 years and generating about 680 000 person years, 1270 incident cardiovascular events were recorded. After fine controlling for all assessed cardiovascular risk factors that could act as confounding variables, as well as for total energy and saturated and unsaturated fat intake, we found that women had a statistically significant 5% increase in the incidence of cardiovascular events per 2 unit increase in the 20 unit low carbohydrate-high protein score. In practical terms, and taking into account the rough correspondence in the ranking of energy adjusted and crude tenths of intake, a 20 g decrease in daily carbohydrate intake and a 5 g increase in daily protein intake would correspond to a 5% increase in the overall risk of cardiovascular disease.

5g är ungefär proteininnehållet i ett ägg, eller 25g fisk. En statistiskt säkerställd skillnad med 5% på en sådan liten ökning av intaget är betydande. 


Måste man inte kunna läsa för att bli läkare? 

Dieter

Vad som kanske är mest irriterande I dietdebatterna (LCHF mot low fat, t.ex.) är den dogmatiska tonen i argumentationen och det enkla resonerandet: fett är bra därför att det mättar bättre; kolhydrater är skadligt därför att det kan omvandlas till fett och höjer insulinnivån. Ett annat simpelt sätt att resonera utgår från att eftersom människa under sin utveckling bara ätit spannmål under en relativt kort tid, är det olämpligt som föda eftersom spannmål inte bidragit till evolutionen. Med den argumentationen kan man inte äta tomater heller, eftersom tomater bara fanns på den sydamerikanska kontinenten fram till kolonisationen.

Som Roger Lustig visar, är inte alla kolhydrater lika. Fruktos är det stora problemet som tillsats; fruktos i naturliga fibrer som i frukt utgör inte några problem, vanligen (jag skriver vanligen eftersom en överdriven fruktdiet för de flesta resulterar i fetma, vad som är överdriven är en annan fråga).

Här är ett annat sätt att betrakta dieten. Det egendomliga är att resultatet blir detsamma som Lustigs. Man undviker socktillsatser och industriell mat. Och Terry Wahls visar att man kan landa på liknande slutsatser med olika metoder.

Wahls utgår från vilka näringsämnen som kroppen behöver, snarare än vad som händer i levern. Det fungerar det också, och speciellt i hennes fall: hon lyckades tillfriskna från MS (vilket jag inte trodde var möjligt). Det är en otrolig historia.

Mat och ilska– LPLF

I dagens DN finns det ett par fina artiklar (här och här) om dieter och de intensiva känslor som rörs upp. Deltagare skriver åt varandra i debattsofforna. Framför allt verkar det vara LCHF-dieten som är kontroversiell.

Dieterna har blivit religion: de som blivit frälsta på en viss diet förstår inte hur andra kan undgå se den verkliga sanningen. För det är ju så enkelt: "ät vad jag äter för jag har sett ljuset".

Jag har själv åsikter förstås, framför tror jag att fruktos kan vara skadligt, och jag dricker bara sockerdrycker före, under och efter träningspass. Men eftersom jag inte har några viktproblem, oroar jag mig inte speciellt mycket över vad jag äter. Men det finns andra aspekter än vikt, leverns hälsa, t.ex. Som Robert Lustig, som jag tror har rätt i mycket han säger, har sagt i ett annat sammanhang, man kan ha leverproblem, trots att man är smal, och detta utan att vara alkoholist. Så en viss tanke bör man nog ägna ätandet.

Min idealdiet består av paleo (stenåldersdieten), alltså färska grönsaker, kött, fisk nötter, och mycket lite industriell mat. Det har fungerat bra under det senaste året. Och jag har inte känt suget efter pommes frites på mycket länge; när jag känner det är det nog snarare ett sug efter salt efter något träningspass i värmen. Däremot äter jag pasta, nästan varje dag, men betydligt mindre än jag brukade. Jag mår bra av det och bryr mig inte vad som anses vara korrekt inom paleovärlden. Jag kan göra mina egna val.

Jag skulle kalla min kosthållning, LPLF (Low Processed food, Low Fructose). Men det blir ingen bok om den, och inte några framträdanden i debattsofforna – och absolut inget skrikande.