Ett misstag?

Det här blir det sista jag skriver om Lance Armstrong på ett tag (tills något nytt händer i den här soppan till saga). Var det ett misstag att erkänna hos Oprah? Det verkar så, grundat på en opinionsundersökning i Florida. Men det beror ju förstås på vad som sades. Jag hade nog känt lite sympati om han hade varit helt ärlig och svarat på alla frågor och inte förolämpat Betsy Andreu, t.ex. Erkännandena verkade vara så strategiska så att han om han får en tidsbegränsad avstängning skulle kunna tävla relativt snart.

Efter Oprah

Även om de långa post-Oprah analyserna inte kommer än på ett tag finns det saker att säga:

New York Times analys är för negativ mot Oprah. Även om jag inte såg färdigt båda programmen så fanns det flera tillfällen då hon följde upp. Armstrong hade bestämt sig i förväg vilka frågor han skulle svara på. Frågan om episoden i Indianapolis 1996, då Betsy Andreu hörde honom erkänna doping inför läkarna, t.ex., besvarades inte alls av Armstrong. Jag tror inte skulle hjälpt om frågan upprepats. Det är få nu som tvivlar på att episoden verkligen ägde rum, och det är talande att Armstrong vägrade ge ett uttömmande erkännande.

Den här analysen från The Inner Ring är den bästa jag sett hittills och den har också en länk till Betsys kommentarer på CNN. Den ställer en rad frågor som Armstrong måste besvara för att det ska bli tal om någon "closure". En annan fin betraktelse kommer från journalisten Paul Kimmage som fick lida en hel del för att han berättade sanningen.

På frågan om bestraffningen var rättvis svarade han att livstidsavstängningen ("the death penalty") var väl hårt. Men då måste man fråga sig, om inte Armstrong förtjänar straffet – den som kategoriskt förnekat alla anklagelser ända tills den mest omfattande rapporten presenterades, och som hotade, förolämpade, och drog inför rätta alla som yttrade något om hans skuld under åtskilliga år, och som han erkände använt alla kända dopingpreparat och metoder, och som blivit kolossalt rik på kuppen – vem förtjänar det då?

Inför Oprah 2

Nu har så mycket läckt ut om intervjun med Lance Armstrong att själva intervjun kan bli en västgötaklimax: han erkänner och ångrar sig, men han lovar också att vittna mot maffiabossarna i UCI. Men jag kommer titta på den i alla fall.

Här är en fin betraktelse av Steve Magness som jobbade med Lance under en kort period när han försökte komma tillbaka till triathlonsporten. Han har samma åsikt som jag: Lance är desperat för att kunna tävla igen.

Inför Oprah

För den som vill spekulera ytterligare, här är ett fascinerande blogginlägg som föreslår frågor Oprah kan ställa (även från andra genom länkar till ytterligare artiklar) men även de problem som kan uppstå i dagens "come clean" intervju med Lance Armstrong. Här är ytterligare en artikel av den journalist som skrev det största försvarstalet för Armstrong efter det att han blev avstängd (men innan rapporten blev offentlig). Texten innehåller bland annat följande mening:

Whatever he says, subtract by a thousand, divide by two, then three, then multiply the whole sum of bullshit by zero.

Armstrong har alltså inte bara skadat de som slog larm om hans doping (och som fick om inte sina karriärer förstörda så åtminstone allvarligt skadade) utan även några av hans fans.

Jag vet inte om programmet streamas live då det sänds på torsdag, men jag antar att vi alla kommer att få höra om det efteråt…

Lance Armstrong

I går publicerades en intressant artikel i New York Times (med en kort notis i DN) som, med inside information, hävdar att Armstrong funderar på att erkänna sin dopning. Skälet är att han vill tävla igen och genom att erkänna skulle han kunna få kortare avstäningstid, typ 4 eller 8 år istället för livstid i alla olympiska sporter. Å andra sidan riskerar han då fängelse för mened, då han måste ha ljugit i en federal undersökning när han hävdade att han var oskyldig.

Intressant är även att läsa kommentarerna till artikeln. De är inte förlåtande, utan cyniska och fördömande. I alla fall NYT:s läsare verkar ha tröttnat på alla turer. Jag tror dock att Armstrong är desperat, desperat att få tävla igen och beredd att göra allt för att det ska bli möjligt.

Käglorna börjar falla

Nu har Lance Armstrong avgått som ordförande för LiveStrong, dock sitter han kvar i styrelsen av någon anledning – och Nike har sagt upp kontraktet (dock inte med LiveStrong som varit en kassako för Nike genom den mängd tröjor och armband som sålts).

Det verkar som Kübler-Ross modellen för de emotionella tillstånden efter en kris – förnekelse, ilska, förhandling, depression, accepterande – har börjat röra sig mot accepterande. Det går gradvis i början, men när käglorna väl har börjat falla kan det gå blixtsnabbt.

Updatering den 19/10: Jonas Colting som tidigare ifrågasatt USDA har ändrat åsikt efter att rapporten offentliggjordes och har skrivit ett mycket fint inlägg på sin blogg.

Lance Armstrong

Rapporten från USADA blev just offentlig, så det finns inte många kommentarer än. Men några korta inlägg samt hela rapporten finns här på min favoritsajt, The Science of Sport och kortare kommentar som DNs. Jag har bara läst vissa avsnitt, men från vad jag har sett måste man vara helt förblindad av Armstrongs enastående prestationer om man inte inser att han var dopad under stora delar av sin karriär (som så många andra, kanske de flesta?). Som Levi Leipheimer uttryckte det:

What people didn't realize—what I didn't realize until after I was already committed to this career—was that doping was organized and everywhere in the peloton. Doping wasn't the exception, it was the norm.

Jag har en känsla av, och det är fullständig spekulation förstås, att om sporten hade varit ren så hade Armstrong haft en enastående karriär tack vare sin vinnarinstinkt och hårda arbete. Det har man inte minst sett det senaste året under han triathlon comeback. Det är inget försvar av Armstrong, vars offentliga kommentarer och attacker på cyklister som vittnat offentligt varit fullständigt vidriga. Som Ross Tucker skriver på The Science of Sport:

So rather than condemn the (late) whistleblowers, let's celebrate even more those who DID speak BEFORE they had to.  As some of those names above have already mentioned on Twitter, let's use this moment to celebrate those who were courageous and outspoken from the start.  Those who had their reputations smeared by the bullying tactics of Armstrong PR because they dared to go against the grain of cycling's doping culture.  Those who were slandered and marginalized for standing up to the dishonesty, and who often retired from their sport because their position in it became untenable, often at Armstrong's hand. 

Let's think then of Betsy and Frankie Andreu, David Walsh, Paul Kimmage, Emma O'Reilly, Andy Hampsten, Scott Mercier, Darren Baker, Christophe Bassons, and all the others who spoke first, or walked away.  Theirs is the example to praise, and today is a day to celebrate them.

Utredningen om och bestraffningen av Armstrong var nödvändig och visar världen att ingen, inte ens en legend, kan stå över lagen.

Uppdatering: hur gjorde han då för att undvika testen. Den här artikeln i dagens New York Times ger ett antal exempel, från att helt enkelt låtsas att inte vara hemma när testarna knackar på dörren till att neutralisera drogerna med andra substanser eller helt enkelt bryta ett lopp. Vissa prover har testats igen och med med nya metoder har man hittat droger, t.ex. EPO från Tour de France 1999.

Lance Armstrong

Det här inlägget på The Science of Sport är inte det sista ordet, men det är den bästa summering jag läst med åtskilliga länkar till ytterligare texter.

Armstrong

Armstrong överklagar som sagt inte USADA:s anklagelser om doping. DN har en fin och enkel rapportering i fallet.

Men vad har hänt med Svenska Dagbladet? På värsta kvällstidningsvis lyder rubriken till artikeln som kommenterar den ytterst knapphänta nyhetsrapporten från Reuters: ”Det har varit en häxjakt mot Armstrong”. Går det inte att producera något bättre i en en gång så fin tidning?

För den svenske förbundskaptenen Glenn Magnusson och Ulf Näslund, antidopingansvarig på Svenska Cykelförbundet, som missat stora delar av historien kommer en bakgrund. Att bara avfärda historien som häxjakt, vilket är samma uttryck som Armstrong själv använder, duger inte:

Här är en äldre och ganska ytlig artikel som lägger fram anklagelserna på ett pedagogiskt sätt. En extremt lång lista över olika turer under händelseförloppet finns här.

Den här intervju med Tyler Hamilton blev också mycket uppmärksammad:

Min favoritartikel är den här av Bill Strickland, redaktör för Bicycling Magazine och författaren av Tour de Lance: The Extraordinary Story of Lance Armstrong's Fight to Reclaim the Tour de France, som beskriver sina blandade känslor över att insett att Armstrong troligen var dopad. Artikeln publicerades i mars 2011 och innehåller inga bevis men det visar att fallet inte bara är svart eller vitt.

Men Magnusson och Näslund har ju rätt såtillvida att Armstrongs beslut inte är bra för cykelsporten, och definitivt inte för triathlon. För bara några månader sedan var förhoppningarna stora: Armstrong hade just vunnit en halv-IronMan och skapade stor glädje och uppmärksamhet när han förklarade att han skulle försöka kvalificera sig för IronMan Hawaii. Men det blir inget av det.

Vad händer nu? Ganska mycket enligt det här initierade inlägget som publicerades idag (läs gärna läsarnas kommentarer också), och det kanske kommer att få följder inom andra sporter:

Cycling tried to hide the doping problem, sweeping the debris under the carpet. Even when the stench got too much the UCI found means to silence things, such as the Vrijman Report which looked at L’Equipe’s accusation of positive EPO tests but only let WADA point out institutional failings in the UCI. Now USADA has pulled the rug away and the mess is there for all to see. Athletics, swimming, tennis and other sports probably need to substantially increase testing and introduce a bio passport scheme as soon as possible.

Artikeln har också en länk till Armstrongs öppna brev till USADA där han tyvärr låter som en rättshaverist. Jo, USADA har rätt att stänga av honom. Det gjordes klart nyligen av en federal domare.

Men det är ett otroligt tragiskt slut förstås. Det var tack vare Lance jag slaviskt började titta på Tour de France för runt tio år sedan: Jag kan fortfarande komma ihåg den otroliga känslan de första åren av att se den sista etappen in till Paris. Och jag var alltid nervös över att det skulle inträffa en krasch.

Tyvärr tror jag både Hamilton och Strickland har rätt. Och som Dan Turner skrev idag:

It's laughable to think that Armstrong, a battler who routinely unleashes teams of lawyers against his accusers, would give up now simply because of "the toll this has taken on my family, and my work for our foundation and on me." Or because he doesn't think the USADA's arbitration process is fair. Make no mistake: Armstrong is quitting because anti-doping officials have assembled too many former teammates ready to testify against him, and too much physical evidence, for him to overcome in a fair forum. Much as fans of Armstrong -- and I count myself among them -- wish it weren't so, the greatest cyclist of all time isn't. He is a cheat.

Lance

Lance Armstrong blir inte kvitt dopinganklagelserna. Nu har han anklagats av den amerikanska dopingorganisationen och kan inte genomföra planerade triathlons tills undersökningen är klar. Hans aggressiva försvar har inte fungerat och förhoppningsvis kan det nu bli klarhet i fallet. Men som cyklingsajten The Inner Ring skriver, det handlar inte bara om Armstrong, som han vill göra gällande, utan lagledarna och tränarna:

It’s tempting to see this as yet another attempt to pin doping charges on Lance Armstrong, his celebrity name stands out. Instead this is a wider alleged conspiracy by the management as opposed to employees. All the names mentioned are being charged together in a single action.

Lance och triathlon

Som jag och många andra tidigare förutspått, Lance Armstrongs återkomst till triathlon är mycket bra för sporten. NBC kommer att sända mer, men inte direkt, en åtta timmars tävling gör riktigt bra i direktsändning.

Själv förbereder jag min första triathlon imorgon (eller som jag säger, duathlon med bad). Fort kommer simningen inte att gå. Hoppas att det är kallt i vattnet så jag kan använda våtdräkt och därmed tjäna många minuter.

Multisport är jobbigt att förbereda prylmässigt. Jag måste använda en checklista. Vissa saker glömmer man inte, cykeln, t.ex. Men hjälmen är lätt att glömma, men utan hjälm får man inte starta, inte ens leda cykeln i T1. Andra glömda detaljer kan man överleva men kan göra tävlingen betydligt smärtsammare, som solkräm, solglasögon, simglasögon och vattenflaska.

Lance

I dagens DN finns det en suverän artikel av Martin Fransson om Lance Armstrongs återkomst till triathlonsporten. Den är lång och detaljerad och ger en hel del bakgrundsinformation om kontroverserna kring honom under och efter åren som cyklist.

Här finns en ny intervju med Armstrong efter vinsten i Florida IM 70.3 (distansen i halv-IronMan uttryckt i antalet miles) där han ger en detaljerad beskrivning om sitt kaloriintag under loppet.

En sak är säker, hans seger i Florida är mycket bra för sporten.