Ny cykel

Då kom den nya cykeln äntligen, en Specialized Transition Comp, den billigaste modellen med fiberglasram och jag fick ett pris som låg långt under riktpriset. Efter 40 minuter på cykeln inomhus idag följt av 30 minuters löpning känner jag skillnaden mellan en triathlon cykel och en vanlig. Benvinkeln mot höften är större, mer löparlik, och det blir enklare att springa efter cyklingen. Men cykeln är troligen mindre stabil, vilket jag inte får känna på förrän det är tillräckligt varmt ute, 7 grader och blåsigt är inte riktigt mitt idealväder för en testtur.

Hur som helst var ställningen betydligt bekvämare än vad jag trodde den skulle vara. Jag fick en mycket gedigen utprovning som inte bara tittade på knävinklar och fotplacering, utan även använde Computrainer (en cykeltrainer som ansluts till en dator för att mäta effekt och balans mellan höger och vänster ben) för att se vilken placering som gav den bästa effekten.

IronMan

Nej, det blir aldrig en IronMan för mig, det är jag absolut nästan säker på. Dels simmar jag fortfarande inte tillräckligt bra för ett sånt långt lopp och dels har jag inte tid med cykelträningen, 180km kräver trots allt ganska intensiv träning, även om man inte cyklar fort.

Men i det nya numret av Triathlete finns det en träningsplan av Lance Watson som bara kräver tio timmar i veckan. Det är visserligen dubbel så mycket som jag tränar nu, men den stora skillnaden från det jag gör är egentligen bara att det finns ett fem- eller sextimmars lördagspass. Ofta består det av ett löppass som följer ett långt cykelpass. En typisk vecka delar upp de fyra (!) passen i 1:30 simning, 6:00 cykling och 2:30 löpning. Intensiteten på passen bygger på procent av Lactate Threshold. För tillfället simmar jag något mindre, springer mer, men cyklar betydligt mindre. Det borde man klara av, om det är ok med familjen. Det blir ingen rekordtid med så lite träning förstås, men en bra bit under maxtiden enligt författaren.

Men jag känner inte riktigt för distansen än. Det är inte läge att drömma om en IM innan man har klarat en olympisk distans. Och en halv IM borde inte vara helt omöjligt.

Mat och ilska– LPLF

I dagens DN finns det ett par fina artiklar (här och här) om dieter och de intensiva känslor som rörs upp. Deltagare skriver åt varandra i debattsofforna. Framför allt verkar det vara LCHF-dieten som är kontroversiell.

Dieterna har blivit religion: de som blivit frälsta på en viss diet förstår inte hur andra kan undgå se den verkliga sanningen. För det är ju så enkelt: "ät vad jag äter för jag har sett ljuset".

Jag har själv åsikter förstås, framför tror jag att fruktos kan vara skadligt, och jag dricker bara sockerdrycker före, under och efter träningspass. Men eftersom jag inte har några viktproblem, oroar jag mig inte speciellt mycket över vad jag äter. Men det finns andra aspekter än vikt, leverns hälsa, t.ex. Som Robert Lustig, som jag tror har rätt i mycket han säger, har sagt i ett annat sammanhang, man kan ha leverproblem, trots att man är smal, och detta utan att vara alkoholist. Så en viss tanke bör man nog ägna ätandet.

Min idealdiet består av paleo (stenåldersdieten), alltså färska grönsaker, kött, fisk nötter, och mycket lite industriell mat. Det har fungerat bra under det senaste året. Och jag har inte känt suget efter pommes frites på mycket länge; när jag känner det är det nog snarare ett sug efter salt efter något träningspass i värmen. Däremot äter jag pasta, nästan varje dag, men betydligt mindre än jag brukade. Jag mår bra av det och bryr mig inte vad som anses vara korrekt inom paleovärlden. Jag kan göra mina egna val.

Jag skulle kalla min kosthållning, LPLF (Low Processed food, Low Fructose). Men det blir ingen bok om den, och inte några framträdanden i debattsofforna – och absolut inget skrikande.

Strumpor

Jag brukar inte skriva om enskilda produkter här; det är ingen reklamsajt. Men jag testade just mina nya 175:- strumpor. För det beloppet fick jag ett par, inte ett dussin. Jag fick en ganska stor blåsa efter marathonloppet i höst, så om jag kan undvika det under långlopp så är det värt priset. Märket Drymax har många anhängare inom ultramarathonvärlden.

Dagens test, en halvtimmes inomhussession med löpning och styrketräning gick bra. Fötterna kändes lite torrare faktiskt, trots att jag kom direkt från poolen med våta fötter, och det verkade också som om friktionen är lite lägre. Vi får se.