Det var svårt att gå upp i morse. Barn och hustru hade rest bort på några dar och katten hade lagt sig tillrätt på mina ben. Det kändes inte rätt att gå ut i blåsten och kylan. Men så läste jag om Barkley Marathons (det är bara ett lopp men plural s-et finns där utifall man "bara" klarar 60 miles, en s.k. "Fun Run"). Det är 100 mile lopp (160km) med maxtiden 60 timmar. Det låter inte speciellt ovanligt, inte för att jag skulle klara 100 miles, men det är ingen ovanlig distans och maxtiden är osedvanligt generös. Men av de drygt 700 som påbörjat loppet har endast 9 fullföljt det och i den här artikeln av Charlie Engle finns förklaringen. Speciellt videon i fem avsnitt (som bitvis påminner om Blairwitch Project) är fascinerande. Det finns många egenheter, t.ex. att man måste känna någon som har arrangörens mejladress, för den finns inte angiven.
Engle klarade det inte trots att han sprungit genom Sahara och hela USA. Höjdskillnaden är ofattbara 18000m, terrängen är svår och banan är bara delvis markerad. Jag har läst om många ultras, men den här verkar vara den värsta.
Hur som helst. Jag klädde på mig och sprang mina ynka 15km utan att klaga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar