måndag 8 oktober 2012

Chicago Marathon

Det här var bara min tredje marathon,  men jag har sprungit en flera stora halvmaror (Indianapolis, Rock 'n' Roll Seattle, Stockholm) och skillnaden i organisation och känsla är inte så stor. Jag är alltså ingen expert på att bedöma stora marathons, men jag är inte helt okunnig heller.

Chicago är ett utmärkt lopp: otroligt välorganiserat på en underbar bana. Den har flera fördelar jämfört med andra stora marathons. Start och mål äger rum mitt i stan. Man behöver inte köa för transport och vänta i timmar vid startlinjen (som New York eller Boston; här är en mycket välgjord video som visar hur komplicerat det kan vara att ta sig till Staten Island till NY Marathon starten). Det är ett varv (till skillnad från Stockholm). Hotellen i centrum är visserligen dyra under marathonhelgen, men för ett par nätter om året är det värt det. Ytterligare en fördel med Chicago jämfört  med New York är att man inte behöver kvalificera sig för att komma med, men man måste vara tidigt ute; i år var det fullt efter bara två dagar. Dessutom är det billigare att anmäla sig direkt till ett lopp jämfört med att åka med en arrangör. Deltagaravgiften är "bara" $175 för ickeamerikaner, vilket är relativt billigt.

Banan är extremt lättsprungen, det finns inga backar bara några broar man måste springa över, med en höjdskillnad på ett par meter (inte som i New York som börjar med en gigantisk bro).

Jag gick upp klockan 5:30 klädde på mig och åt en gratisfrukost på hotellet; det verkade som om hälften av gästerna var löpare. Sen gick jag ut och kände på temperaturen och bestämde mig för ytterligare ett lager. Temperaturen var några få plusgrader bara så det blev shorts, technical shirt, långärmad t-shirt, kortärmad t-shirt samt en ful väst jag köpte på Expon för $5, samt vantar och en värmande turban gjord av en avklippt t-shirt. Jag gillar att vara varm på startlinjen och komma igång med löpningen innan jag tar av mig ett klädlager och i det här loppet var det kallt länge, så sista plagget kastade jag runt 35km. Jag såg många som kastade sina överdragskläder på startlinjen tio minuter innan start (vilket ändå är varmare än att checka in sina kläder långt innan starten). Jag tror många av dem ångrade sig. Min familj såg att flera par vantar som kastades plockades upp efter några sekunder av någon bakomvarande.

Promenaden ner till starten tog bara tio minuter, men det var kallt så jag stannade till på ett hotell för att värma mig för att sen fortsätta in i kaoset vid starten. Nytt för i år var två "waves", en klockan 7:30 och en kl. 8. 7:30 för elit, startgrupp A-E, några tusen löpare i varje grupp. Min grupp, C, var helt perfekt för min nivå. Det gick långsamt i början med all trängsel, men efter några km blev det riktigt lättsprunget, så lättsprunget att jag började tro att det var något fel på tempoangivelsen på Garminklockan. Men den visade helt rätt för det mesta, bortsett från ett par tunnlar och gator med skyskrapor.

Sen gick det på, 5:22 per km +/- 10s, genom en mängd stadsdelar, Lake View, Lincoln Park, Pilsen, Chinatown m.fl. Vätskestationerna (och en med bananer, en annan med gel, och en med öl runt 40km, den sistnämnda var inte officiell) var många (kanske en varannan engelsk mil), välbemannade och välorganiserade med samma konsekventa modell: först Gatorade och sen vatten. Det var publik på banan nästan hela vägen, speciellt häftigt var Pilsen (den spansktalande statsdelen) och Chinatown. Den sista halvmilen på Michigan avenue var också intensiv med flera rader av åskådare.

Jag blev aldrig riktigt trött, bara lite sliten i lårmusklerna efter 35 km och kunde t.o.m. kosta på mig en liten spurt på slutet; det var så jag hade tränat, jämt tempo med ett snabbare avslut. Jag kunde alltså ha gått ut hårdare, men jag hade förutsatt mig en tid på 3:45 (det blev 3:45:59) och jag ville inte experimentera för mycket. Jag är för orutinerad på marathondistansen för såna försök. Men jag minns att fjolårets marathon, den första jag sprang på tio år, var en riktig mardröm de sista 5km då tempot gick ner enormt mycket och jag stapplade nästan i mål.

Målområdet var ca 1km långt så det tog ett tag att ta sig igenom. På slutet av kön kom belöningen, ett glas öl från en sponsor.

Jag är inte riktigt heltänd på marathon; men det är roligt att göra det då och då. Det är betydligt roligare i ett stort och välorganiserat lopp (fjorårets hade bara några hundra deltagare inklusive halvmaran och marathonstafetten) även om det blir mycket dyrare med resor och hotell.

Nästa år lär jag komma med i New York Marathon eftersom jag varit med i lotteriet tre år i rad. Det vore dumt att inte ta chansen. Nu vet jag att Hanson programmet fungerar: 25km maxdistans med en mängd 16km rundor. Den här gången fullföljde jag det nästan till punkt och pricka från vecka 8.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hälsoblogg