Marathon och hjärtattack

Nyligen publicerades en studie om hjärtattacker under marathonlopp. Studien visade att det i de flesta fall rörde sig om redan existerande hjärtsjukdomar och att risken att dö i ett lopp är mycket liten.

Här en dock en bloggkommentar som ger några ytterligare detaljer om studien, t.ex.

The average age of the people who survived cardiac events was 53; the average age of the people who died was 34. There are two distinct groups here. One is young people with thick hearts (“hypertrophic cardiomyopathy”), an underlying genetic conditionl; when they collapse, they’re very hard to revive and tend to die. The other is older men with narrowed arteries (coronary artery disease) due to the usual risk factors; when they collapse, they can often be revived if someone gets to them soon enough.

Marathonresultat

Den alltid lysande Ross Tucker har skrivit ett långt inlägg om den kenyanska dominansen på marathondistansen. Det är en djup oct välskriven analyst.

Årets andra lopp

Med osedvanligt varm januariväder blev det omöjligt att stanna hemma från 10-miles loppet igår. Jag är inte riktigt i löparform efter mycket simning och inomhuscykling, men på något sätt har jag inte försämrats så mycket. Tiden blev 1:17 nånting, runt 4:48 min/km, fem minuter bättre än i fjol (som dock var tuffare med hård vind). Enligt McMillan kalylatorn motsvarar tiden en halvmara på 1:42, dvs mitt PR. Det får väl duga i januari.

Jag ser ett sånt här lopp som ett extremt tufft träningspass, när man nästan ger allt. Men jag skulle inte kunna springa den här sträckan med den här intensiteten en gång i veckan, precis.

Det sitter i skallen (i alla fall delvis)

Här är ett referat av en serie nypublicerade artiklar i British Journal of Sport Medicine av forskare kring Tim Noakes i Kapstaden. Han är en fritänkande forskare som gjorde sig känd för sina studier om Hyponatremia, dvs för hög vätskekonsumtion under träning och tävling vilket kan resultera i för låt salthalt i blodet.

De här studierna handlar om VO2 max, och visar att hjärnan (precis som han förutsagt) sätter gränserna för träning, inte syreupptagningen beräknat genom att vanligt VO2 max test. Detta test börjar med lätt motstånd/låg fart men ökar undan för undan till max har uppnåts. Genom att göra tvärtom, att börja högre och lätta på belastningen, upmättes högre VO2 max med så mycket som 4%. Skälet är kanske att när hjärnan vet att det kommer att bli lättare, tillåter den musklerna jobba hårdare.

Barfotalöpning

Här är en utmärkt artikel av en podiatrist om barfotalöpning. Flera myter avlivas, bland annat att det är ok att vara överviktig, barfotalöpning är ett sätt att springa på, det handlar inte om vad man har på fötterna, det är inte farligare för knäna.

Årets första lopp

Med det varma vädret kunde jag inte låta bli det lilla lokala 5k loppet idag, med den talande titeln Hangover Classic. Det blev inget PR, men hyfsat bra (21:43) för att vara så tidigt på säsongen, eller sent, eftersom jag inte tog ett riktigt avbrott. Dock var det blåsigt och starten gick kl. 14, vilket innebar ingen mat förutom frukost. Det har också blivit lite löpträning under julen.

Jag tror jag vann masters kategorin (alltså de över 40). Tävlingar börjar mer och mer bli intensiva träningspass. Jag tror att 5k med nära maxpuls på slutet, är lika effektfullt som en 10km runda själv.

Simning

Idag kände jag det i poolen, det som kallas för flow, alltså när allt stämmer. Jag kände hur jag hade kontakt med vattnet och hur lätt det var att simma (bortsett från sviterna från min tio dagar långa förkylning).

Jag läste sen en artikel om simning för löpare, och kände igen mig i varje steg, från det första att inte ens kunna simma 100 utan att bli utmattad, till att känna igen alla råd senare i texten och ha upplevt att de fungerar. Det gick inte fort idag, men jag blev inte ett dugg trött.

Men det är en konstig sport. Största delen av tiden ligger man och tittar på vitt kakel och försöker koncentrera sig på balans, andning och simtagen. Cykling och löpning är lite roligare.

Min simtränare har goda förhoppningar att jag kan genomföra mina planerade triathlons: Jag behöver bara simma 2000m tre gånger i veckan framåt vårkanten, sa han. Det är lite mer än jag planerat, men det är nog bra att vara mer förberedd än nödvändigt även om jag inte har några tidsmål, bara att stiga upp ur vattnet med energi för cyklingen och löpningen. Å andra sidan, 2000m tar bara en timme, det är ungefär vad milen tar med uppvärmning och stretchning, ingen stor grej precis.

Två marathonprogram

Efter att bara ha sprungit två marathons i mitt liv, är jag knappast någon stor auktoritet på marathonträning. Men mitt senaste marathonlopp gick precis som jag tänkt mig, utan några som helst negativa biverkning förutom en blåsa på stortån, och jar var tillbaka till full träning igen efter en dags vila. Och bara några få veckor efteråt satte jag PR på 5k och 10k.

Jag använde ett träningsupplägg (med mycket modifikation för att passa min duathlon-träning och tävlingar) från Hanson bröderna i Detroit, tränarna till USA:s snabbaste kvinnliga marathonlöpare Desiree Davila 2011. Igår läste en bok om ett helt annat upplägg, Run Less, Run Faster. Det slog mig metoderna är helt olika, men har likheter så att jag skulle kunna använda båda två.

I korthet, Hanson-metoden (som inte finns i bokform, och som jag inte känner till i detaljer eftersom man måste betala för att få ett program) går ut på att man inte behöver springa så långa rundor inför en mara, OM man ser till att springa halvlångt, kanske 25km, på trötta ben. T.ex. genom en tuff 10km runda på lördag och följd av en på 25km på söndag. Längden beror på vilken nivå man befinner sig. Som längst rekommenderar programmet att man springer 25km (vilket inte gäller proffsen förstås).

Run Less-metoden som egentligen heter FIRST undviker totalt trötta ben och betonar vilan. Upplägget bygger på bara tre dagars löpning per vecka, en workout var som 1 tempo, 2 intervall och 3 lång. Däremellan crosstraining, framför allt de där man slipper bära kroppen (non-weight bearing) som cykel, rodd, eller simning, men även styrketräning. Långpasset blir så långt som ett typiskt långpass i ett traditionellt träningsprogram, upp till 30km eller mer, men betydligt snabbare än vad som brukar rekommenderas, ända ner till förväntad maratonfart. Här är ett exempel på en 16-veckors plan (i boken anges mycket mer data beträffande intensitet).

Trots skillnaderna mellan programmen finns det filosofiska likheter: Båda metoderna rekommenderar alltså betydligt färre km än vanliga program. Men båda är tuffa ändå. Här finns inga återhämtningspass. Inga "junk-miles". Alla träningspass har en funktion. Hanson-metoden betonar periodisering med fokus på olika aspekter vid olika tidpunkter (styrka vs. uthållighet, framför allt) och Run Less att låta kroppen återhämta sig efter varje löprunda.

Run Less metoden betonar testworkouts för att avgöra om man kan börja ett visst program. Om mitt mål är att kvalificera mig för Boston Marathon (3:30) skulle jag behöva klara följande workouts inom loppet av en vecka innan jag börjar det 16 veckor långa programmet:

6x800m på 3:13 per rep med 400m jogg mellan.
Tempo 21:42 I tre miles (knappt 5k)
24km i 5:14 tempo.

Det skulle jag nog klara, möjligen med undantag för den långa rundan. Tempot är ganska högt, men jag har sprungit 25km terräng i 4:53 tempo, så det är inte omöjligt.

Till stora delar bestod mitt maratonprogram av Hanson med crosstraining. Och jag tror jag ska fortsätta på den vägen inför Chicago Marathon i höst. Den största skillnaden från det jag redan gör jämfört med Run Less är den höga intensiteten i långrundan. Men jag ska testa.

Breaking the rules

Det här är en fin artikel om när olika tränare bryter mot mer eller mindre etablerade träningsregler (som att stretcha före en workout)

Ett fint år

Dagen efter min hårdaste simworkout för året fick jag en av de värsta förkylningarn jag någonsin haft. Det kan bara betyda en sak: träningsåret är nu avslutat och det får bli vila flera dar. Simningen igår gick på lång bana (en olympisk bassäng avdelad på längden istället för tvären). Jag testade om jag kunde simma 400m utan hjälpmedel som pullboj och utan att stanna, och det var inga problem alls. Sträckan är viktig, det är sträckan från land till vändingsbojen i min första triathlon. Om jag klarar mig dit så klarar jag resten också, speciellt med våtdräkt. De två föregående träningspassen var en timme intervaller på cykeln, med 20 minuter time trial (fullt ös i jämt högt tempo) som huvudattraktion. Och dessförinnan 16km löpning i lugnt tempo.

Det blev ett lyckat år. PR på alla distanser från 5k till marathon (det sistnämnda var inte så svårt eftersom jag bara sprungit en mara förutom). Och jag var inte skadad en enda dag under hela året. 26 tävlingar blev det.

Dave's 10 miler 9/1–1:22
Churchill's Half Marathon 20/3–1:47
Annual Power House 5k Run/Walk 9/4–21:30
Glass City Half Marathon 17/4–1:45
Indianapolis Mini Marathon (=halvmaraton) 7/5–1:42
Miles for Smiles 5k 14/5–21:53
Kip Boulis 5k 30/5–21:34
Cops 4 Kids 5k 4/6 – 21:49
Dexter-Ann Arbor Run (=halvmaraton) 5/6 – 1:47
Waterloo Duathlon 12/6 – 2:01 (inklusive punktering)
Seattle Rock'n'Roll Half Marathon 25/6 – 1:43
Freedom Race 5k 2/7 – 20:53
Ann Arbor Duathlon 10/7 – 1:49
Dave's Ohio/Michigan Run 8K 14/7 – 36:06
Clark Lake Duathlon 17/7 – 1:33
Tigertown 5000 23/7 – 21:00
Wild Boar 5k 28/7 – 23:04 (terrängbana i 32 graders värme)
Sylvania Duathlon 14/8 – 2:38 (inkl. 2m tidstillägg)
Pemberville 5-miler 19/8 – 36:30
Boy Scout Half Marathon 3/9 – 1:43
Oak Openings Stampede 25k 18/9 – 2:01
Red, White and Blue Marathon 2/10 – 3:58
Freddy and Frieda 5k 15/10 – 21:41
Fall Festival 5k 16/10 – 20:50
Red Ribbon 10k 22/10 – 43:38
Smoke the Turkey 5k 24/11 – 20:45

Jag har lärt mig en hel del, det viktigaste är att planera långsiktigt och inte stressa och överträna för enskilda lopp. Resultaten kommer om man har en långsiktig plan. Styrka, kondition och teknik måste balanseras under träningen och att försumma styrka och teknik för att få in några fler km leder ofta till sämre resultat.

Min totala träningsmängd för 2011 blev:

228 timmars träning, varav;
Löpning 153 timmar;
Cykel 40 timmar;
Simning 35 timmar;

Det är inte så illa: drygt 4 timmar per vecka i genomsnitt (även helger, förkylningsveckor, snöstormar, semester- och tjänsteresor). I distans blev det 1600km löpning, 4,4 km per dag.

Inbakat i löptiden finns även crossträning, speciellt CrossFit som jag ofta lägger till efter en löparrunda.

Den ringa träningmängden på cykel förklarar varför jag tappar placeringar under cykeldelen av en duathlon. Men det har redan åtgärdats: jag skaffade en trainer för min cykel och installerade en gammal stereo med gigantiska högtalare i källaren. Så nu är jag redå även för en tuff, snörik vinter.

Frågan är om det är möjligt att slå så många personliga rekord nästa år igen. Det spelar egentligen ingen roll så länge någon distans går bättre och så har vi ju triathlondebuten i juni. Efter flera månaders simträning känns den inte så skrämmande som tidigare. Problemet är istället att jag gillar duathlon så mycket att det är svårt att välja mellan de båda i vissa tävlingar som erbjuder både du och tri.

Prostatacancer

En lysande artikel i SvD:s artikelserie om prostacancer presenterar fakta och teorier jag inte hade en aning om, t.ex. att svenska män leder postatacancerstatistiken. Eller i den följande artikeln att kalcium-nivån är en riskmarkör.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta sambandet mellan högt calciumintag, lägre nivåer av D-vitamin och cancer. Från ett amerikanskt perspektiv finns ytterligare en förklaring till att svenska och amerikanska män skiljer sig åt (trots den minst sagt problematiska amerikanska livsstilen): cancern kanske upptäcks tidigare i USA, i alla fall baserat på mina egna erfarenheter. När jag bodde i Sverige gick jag aldrig på hälsoundersökning. Här i USA går jag till min husläkare varje år, och det gör många jag känner. Han är nu mycket mån om att göra ett PSA test varje år och en manuell undersökning, och det verkar vara mer regel än undantag att så är fallet. När jag klagar över att PSA inte ger ett korrekt resultat i många fall (vad de kallar "false positive") får jag svaret att han vill etablera en grundnivå och följa eventuella variationer i form av stigande värden. Det går inte att säga emot. Jag har två kolleger där cancern upptäcktes tidigt, och de är båda helt återställda efter robotkirurgin.

Problemet med D-vitamin är något annat. Å ena sidan ska man skydda sig mot solljus, å andra sidan bygger man upp sitt förråd av D-vitamin som räcker under vintern genom att vara ute i solen. Det är en svår balans.

IronMan Sweden

Efter att glädjevågorna lagt sig över beskedet att Kalmars triathlon får IronMan status kan det vara värt att reflektera.

Men först ett klargörande: jag är en stor IronMan fan och tittar på tävlar live från datorn, men jag kommer aldrig själv att delta i ett sånt långt lopp (om inte annat för att jag inte kan simma så långt).

Jag tror att konsekvenserna kan komma att bli stora för sporten. Men först några nackdelar (som Jonas Colting redan påpekat). Det kommer att bi mycket dyrare. IronMan organisationen är inte en ideell förening (även om de donerar pengar till välgörande ändamål då och då). Det kommer också att bli svårare att komma med (IM Arizona sålde slut för tävlingen 2012 redan under första dan registreringen öppnades).

Men fördelarna överväger: sporten kommer att få betydligt större uppmärksamhet i svenska media och nivån på loppet kommer att höjas genom antalet internationella deltagarna som tävlar om kvalplatserna till världsmästerskapet IronMan Hawaii, det stora målet för de flesta. Loppet har så här långt i stort sett endast varit en svensk angelägenhet, men de utländska deltagaran kan verkligen ge sporten en inspirationsinjektion.

Eftersom loppet är det enda på IronMan eller långdistans i Sverige kommer det att bli trångt, men om sporten får det uppsving man kan förvänta sig tillkommer säkert nya tävlingar, om än inte 2012.

Junk miles (igen)

I en artikel om simtränaren Dave Salo i New York Times antyds det varför han är så bra: han ger var och en de rätta instruktionerna. Bara en liten del träningen är samma för alla, resten är indiviudaliserad och fokuserar på teknik och intensitet. Dessutom är övningarna mycket varierade. Istället för en mängd övningar på en tavla, ger han instruktionerna ett set i taget så uppgiften inte blir helt överväldigande.

Det är en träningsmetod som jag tror på och som verkar fungera för löpning också. Just nu springar jag relativt lite, 30km/vecka den senaste månaden. Igår sprang jag dock 16km, det längsta jag sprungit sedan marathonloppet i början av oktober. Jag sprang i ett tempo som kändes riktigt långsamt och jag var inte trött efteråt. Dock var tiden bara 6 minuter långammare än PR på distansen satt i fjol, under en tävling då jag var helt färdig (ett skäl var motvinden som blåste obönhördligt under halva loppet).

Istället har det blivit korta löppass kombinerat med roddmaskin, hopprep, vikter, cykling på min nya Kinetic trainer, och inte minst simning två gånger per vecka. Jag börjar tro att simningen hjälper löpningen, speciellt benspark med bräda och fenor som ger en bra träning av glutus maximus.

en universalmedicin

Den här videon talar för sig själv (den är inte bara snyggt gjord, innehållet är bra också):

Inspirerande

Jag måste bekänna att jag är svag för videos som de här, även om den första är lite för sentimental.

Styrketräning

Ska man som löpare styrketräna med lättare vikter och färre reps eller tyngre vikter och färre reps? En vetenskaplig undersökning från Bergen visar att det inte spelar så stor roll, om målet inte är att bli riktigt stark (då måste man ta till det tunga artilleriet). Skillnaden var minimal mellan två grupper nybörjare som under åtta veckor följde två helt skiljda program.

Själv växlar jag mellan de olika metoderna för att få variation, och det är bra att nu få veta att båda är helt ok.

What to wear

Jag har utvecklat en ganska bra känsla för hur mycket kläder jag ska ha på mig vid en löprunda utomhus så här års. Jag tittar på termometern och väljer antal lager enlig en enkel modell, 5-10 grader, två topplager och shorts, 0-5 jacka + tights, etc.

Men den här kalylatorn var imponerande eftersom den tar hänsyn till fler parametrar än bara temperatur.

Triathlonlöpning

Det här inlägget överensstämmer helt med mina erfarenheter (förutom att jag inte har Quadzilla-lår). Det är bättre att spring färre km men att fokusera på teknik och varierad hastighet.

Ingen höjdarmarathon i Vegas

Här och här finns tävlingsrapporter från Rock'n'Roll Las Vegas Marathon och Halvmarathon. Det var ingen höjdartävling, dåligt organiserad och för många deltagare, dessutom förenads halv och helmaran efter att ha varit åtskilda, och då fanns det bara långasamma löpare kvar i halvmaran så det var omöjligt att hålla ett högt tempo. Lika illa är rapporten att direktören för Competitor Group, som organiserar Rock'n'Roll serien, möjligen fuskade i tävlingen, eller att flera löpare blev sjuka av vattnet som serverades.



Jag har bara sprungit en RnR tävling. Det var inte riktigt så här illa, men tendenserna fanns där. Men hade jag varit i Vegas i andra ärenden hade jag nog deltagit ändå. Det måste ha varit häftigt att springa på natten mellan casinona. Lärdomen är istället att dessa lopp har andra funktioner än att slå PR. Och ska man försöka slå PR måste man start långt fram (men det gäller alla stora lopp), och i det här fallet är halvmaran det enda tänkbara loppet.

Men, jag kommer att tänka mig för innan jag anmäler mig till en Rock'n'Roll tävling. Det finns gigantiska, välorganiserade där man faktiskt kan springa fort och inte bli sjuk.

Träning och mental hälsa

I dagens DN finns en fin artikel om fördelarna med att röra på sig (det kan vara atletisk träning eller dans) även för den mentala hälsan. Jag har sett liknande resultat från andra studier så det verkar inte finnas något skäl att ifrågasätta det som sägs. Det spelar mindre roll att vi inte än förstår de fysiologiska mekanismerna: är det stimulering av hjärnan genom förbättrad cirkulation hjärnceller, t.ex.? Fungerar det så fungerar det.

Ett citat ur artikeln låter fullsätndigt fasansfullt, och borde få vem som helst att helt ifrågasätta kompetensen hos de ansvariga:

På en slutenvårdsavdelning i dag går patienterna ofta bara runt oroligt, och går ut och röker. Och hemma isolerar de sig, äter för mycket, röker för mycket och rör sig för litet. Vilket förvärrar symtomen.

Rökning och löpning

Den kanadensiske journalisten Alex Hutchison är på hugget den här veckan (se det tidigare inlägget). Den här gången visar han på problem med att tolka forskningsresultat och statistik. Med misstolkningar kan man t.o.m. visa att rökning är bra för löpningen.

Colting om föräldraskap

Jonas Colting twittrade några salvor om barn och föräldraskap idag, kommentarer som är värda att följas upp med mer än 250 tecken. Jag menar inte kommentaren "Barn tråkar ut mig på 14 sekunder. Det är som att prata med en Alzheimerssjuk, repeat var god skölj", med den vill han bara provocera, förstås, men det betyder inte att han har i grunden fel, som "För helvete, är hela vårt samhälle uppbyggt som en curlingbana för barnen?"

Men framför allt var det kommentaren

Inte undra på att nästan alla småbarnsföräldrar är tjocka, socker är enda trösten i ***löst tråkig hem-o-skola tillvaro.

som fångade mitt intresse.

Sockerknaprandet är verkligen ett problem. Vid varje födelsedagkalas, föräldramöte, eller annan social aktivitet bjuds det på socker, ofta i flytande form, inte bara som läsk utan än värre, som juice. Juicer har fått en slags godkäntstämpel som hälsosamma tack vare att de innehåller några mg vitaminer, trots att kolhydratnivåerna är lika höga som i Cola.

Barn antas älska skräpmat: mac&cheese, pizza, hamburgare, pommes frites. Det är sant, det gör många, men de utvecklar inte en hälsosamma smak genom att bara erbjudas samma typ av mat vid varje party eller på varje barnmatsedel.

Vad som är värre – och som sammanfogar Coltings olika anti-barn tirader – är barnfokuseringen även när den i grunden är bra. Ett talande exempel, men långt ifrån det enda jag sett: Under min dotters simträning 2-4 gånger i veckan sitter en överväldigande majoritet av de övriga föräldrarna på läktaren och tittar på eller läser tidningen istället för att själva simma eller träna på andra sätt. Vem vet, de kanske tar sig en löparrunda senare på kvällen, men jag tror absolut inte det gäller alla.

De missar ett fantastiskt tillfälle att dela en aktivitet med sina barn och att vara förebilder för en hälsosam livsstil. De kanske inte känner sig tillräckligt snabba? Men klockan 17:00 är poolen inte befolkad av olympiska simmare precis, utan vattengympare, barn och amatörer. (De skulle vara där klockan 06:00 när några deltagare i de olympiska uttagningarna finns i vattnet.)

Min 3-åring vill bli löpare som pappa (samt brandman, förstås). Det är inte något som någon intalat honom, det har han sett.

Mindre träning

Det här inlägget är lysande. Det är en ironisk kommentar till en rapport som påpekar ett problem med HIT (High Intensity Training): det tar för lång tid, kanske hela 20 minuter. Det har knappast någon tid med nuförtiden.

Och författaren till inlägget, Alex Hutchinson, jämför med Twitter-parodin Flutter:

Skid-Parkour

Jag har inte åkt utför på skidor på tjugo år. Det finns inga backar där jag bor och jag är inte lika orädd som förr. Men det här skulle jag aldrig drömma om att göra ens som 18-åring. Det är verkligen skidåkningens parkour. Såvitt jag kan se är det inte trickfilmat. Men det är grymt vackert:

Brick workout

Varför har jag inte tänkt på det? När man gör en brick workout (kombinerar två eller flera moment i en triathlon, speciellt cykel till löpning), byter i alla fall jag bara en gång mellan varje moment. Här är dock en version som gör att verkligen får in den tunga cykel-löpningsövergången.

30-minute warm-up on the bike

10 minutes of running
10 minutes of cycling
10 minutes of running

10 minutes of cycling
5 minutes of running

10 minutes of cycling
5 minutes of running

10 minutes of cycling
5 minutes of running

10 minutes of cycling
5 minutes of running

20-minute cool down on the bike.

Skor

Jag är inte speciellt besatt av löparskor. Det senaste året har jag köpt fyra par, varav ett par för terränglöpning och resten Saucony Kinvara/Kinvara 2, ett par i gymmet och två par hemma. Häromveckan när jag på tjänsteresa, sprang jag i 6 år gamla och tunga Asics då jag inte hade plats i bagaget för mer en ett par (och det fick bli finskorna). Jag kände knappast någon skillnad.

Igår köpte jag dock ytterligare ett par för att ha att för ombyte. Jag testade både Adidas Adizero Adios och Nike Free 2; ingen av de passade speciellt bra, så jag testade Saucony a2 racing flats som var oerhört sköna på mina fötter och inte kändes så annorlunda än Kinvara trots att de har mindre dämpning. Jag hade inga problem efter en 7km runda, men jag kommer inte att träna i dem så mycket utan använda dem för kortare lopp. Jag kände mig verkligen snabb.

Jerry Schumacher och Pascal Dobert

Här är den tredje artikeln (och den bästa) om tekniker från Nike-lagtränarna Jerry Schumacher och Pascal Dobert.

Speciellt tror jag på explosiva hoppövningar, som jag använt en hel del själv, och "lateral lunge". Den sistnämnda använder ett rörelseplan som man normal inte utnyttjar som löpare (eller triathlete för den delen): sidorörelsen.

En fördel med Schumacher/Dobert övningarna är att de alltid varieras. Det är aldrig samma workout från pass till pass.

Sista loppet

Vädret var fint så jag deltog i årets 26:e lopp idag, en 5k med drygt 1900 löpare där det blev både PR (20:45) och där jag vann min åldersgrupp (jag hade kolossal tur, tiderna för vinnarna var lägre både i de äldre och yngre grupperna 40-44 och 50-54, och t.o.m. i klasserna 55-59 och 60-64), och vinnartiden totalt var fenomenala 15:01.

Det blev en intensiv tävlingssäsong. Det här var min 50:e tävling sedan 2010, alltså ägde fler än hälften rum i år. Men jag gillar att tävla: det blir ett större fokus och intensitet på löpningen och sen träffar man intressanta människor och ser ibland intressanta platser.

Det här var nog det sista loppet för i år. Nu ska jag fokusera på simningen, CrossFit, och springa en längre runda i veckan för att inte tappa formen för ett 10 miles lopp i januari.

Mot fetare tider, men inte nödvändigtvis ohälsosammare

TT artikeln i dagens DN är inte speciellt upplyftande. Det verkar dock inte riktigt vara så illa i Sverige på andra ställen i Europe (USA ska vi inte tala om).

Fetma är skadligt förstås, det ger högt blodtryck och kan orsaka en mängd andra problem, diabetes, t.ex. Men det finns något som är värre, att vara i dålig fysisk kondition även om man har normalvikt. Det är bättre att vara överviktig och tränad än normalviktig och otränad, alltså det är bättre att vara "fat and fit" som framgår av det här referatet av en vetenskaplig studie, "Athlete physiology: research suggests there are positive health implications of being both fat and fit!" (man måste registrera sig för att läsa artikeln, men det är det värt och det är gratis). Och det är också väl värt tiden att läsa hela texten.

Om jag var överviktig skulle jag koncentrera mig att börja träna, inte leta dieter eller försöka hitta någon genväg för att gå ner i vikt. Jag skulle också se till att få upp intensiteten i träningen, d.v.s. att bli riktigt trött efter en workout (jag ser många i gymmet som månad efter månad gör samma enkla övningar, och då händer det inte något). Viktnedgången kommer gradvis men de positiva hälsoeffekterna visar sig tidigare.

Min första IronMan (som åskådare)

Av en slump fick jag möjlighet att se IronMan Arizona på nära håll då jag var på tjänsteresa i Phoenix i helgen. Jag kunde bara stanna en timme vid T2 runt six timmar in på loppet. Men under den tiden fick jag fick se många proffs och snabba amatörer då löparbanan gick i en loop och transitionområdet passerades flera gånger. Två reaktioner: det här skulle var helt omöjligt för mig; men sen på vägen till hotellet såg jag de långsamma cycklisterna på vägen och då kändes det inte så omöjligt längre, i alla fall om målet bara är att komma under 17 timmar som är maxtiden. Det är frågan om det är värt det. Mitt långsiktiga mål är nog fortarande att klara en halv IronMan och, vilket blir betydligt lättare, en PowerMan, en lång duathlon, duathlons motsvarighet till IronMan. Framför allt, att klara en sånt lopp på en anständig tid och inte känna sig totalt nedbruten efteråt.

Men jag måste säga att jag är imponerad de som inte ger upp utan fortsätter ända till midnatt (loppet börjar 7 och banan stängs klockan 24), i ett fall bara några sekunder för midnatt. Resultatlistan talar sitt tydliga språk. Man kan nästan känna lidandet när man ser tiderna. Speciellt hårt måste det vara att cyckla så långsamt och därmed behöva tillbringa så många fler timmar i sadeln. Under en 6- eller 7 timmars marathon blir det ju mycket promenerande.

En annan grupp som verkade lida var åskådarna, många med t-shirts typ "IronMan Dad". De hade en lång tråkig dag i brännande sol.