onsdag 20 juli 2011

Simning: börja med crawl eller bröstsim?

Simning, mitt sorgebarn. När jag ser de långsammaste simmarna i en triathlon känner jag nog att jag skulle kunna simma betydligt fortare. Men de snabbaste simmarna i senaste tävlingen, där jag bara gjorde duathlonmomenten (löpning, cyckling, löpning), simmade 800m på 12 minuter. Det är visserligen långt över världsrekordtid, men i tiden ingår också att springa upp på land och till cyckeln (runt 200m i det här fallet). Jag känner mig inte tillräckligt snabb och säker i vattnet: Det är svårt att simma i öppet vatten med fullt av folk omkring som också vill fram så fort som möjligt. Detta är skälet till att jag inte tävlar i triathlon. Däremot har jag funderat över simningen de sista åren, och jag simtränar, har arbetat med en simtränare, samt har en dotter som går i amerikansk simskola.

Många av de negativa kommentarerna till TT-artikeln i DN om att rekommendera simskolor att lära barnen crawl först bygger på missförstånd. Det är inte jobbigare att crawla än att simma bröstsim. Tvärtom. Världsrekordtiderna är lägre för crawl än för bröstsim. Det betyder helt enkelt att crawl är ett effektivare simsätt. Och det är därför de flesta långdistanssimmare (som Diana Nyad som har föresatt sig att simma från Cuba till Florida, 165km) använder crawl. Men det är inte det diskussionen gäller.

Bröstsim är inte enkelt som många vill göra gällande. Många simmare och tränare anser det är det svåraste simsättet. Det är många detaljer i koordinationen, fot- och benvinklar, etc. Och sånt är svårt för barn. Återtagningen sker under vattnet och bromsar därmed farten. Även knäskador är relativt vanligt hos aktiva bröstsimmare.

Min dotter lär sig inte bara crawl utan även ryggsim (som är enkelt för henne), men även fjärilsim med betoning på kicken för att utveckla känslan för vattnet (vilket också kommer till användning när man tävlingssimmar, se den första videon nedan). Det är också relativt enkelt för henne.

Fördelen med crawl som det så korrekt står i artikeln är att övergången från det intuitiva sättet att simma till ett av de fyra simsätten går lätt. Det första min dotter fick lära sig var att doppa huvudet under vattnet. Flyta, blåsa bubblor och hundsim kunde hon sedan tidigare, så steget sedan till att lyfta armarna över vattnet vid återtagningen var inte alls stort. För henne är andningen inte det stora problemet, men däremot balansen i vattnet då kroppen vrider sig. Hon går dock oerhört snabbt framåt. Men de få gånger hon försökt bröstsim har det inte fungerat alls. Detaljerna måste fungera separat innan det kan sättas ihop och bli till en helhet. Hon kommer att lära sig det också, det är jag säker på, men det kommer att ta längre tid.

Bland de kritiska kommentarerna fanns en som överensstämmer med mina erfarenheter, av det enkla skälet att jag inte lärde mig crawl tidigt:

Crawl förutsätter att man har tränade muskler för simsättet, jag är föredetta tävlingssimmare och behärskar crawl utmärkt, men eftersom jag inte simmat crawl på flera år kommer jag ungefär 100 meter innan jag är helt slutkörd och får byta simsätt. Med grundläggande förmåga att simma bröstsim och med kass kondition i övrigt kan man simma flera kilometer. Med grundläggande förmåga att simma crawl och kass kondition i övrigt kommer du 50 meter.

Flera kilometer tror jag är en överdrift, men diskussionen gäller ju vilket simsätt man ska börja med, inte om man helt ska avstå från bröstsimmet: Simmar man i öppet vatten t.ex. måste man ju kunna hålla huvudet ovanför vattenytan under kortare perioder för att inte simma fel och crawlkick fungerar inte bra för att trampa vatten. Och det är väl inget fel på tanken att hålla uppe konditionen och styrkan så att simma 200m crawl inte känns som att springa en marathon.

De som påstår att crawl är svårare verka bygga kommentarerna på sina egna erfarenheter. För bara fyra år sedan skulle jag ha hållit med dem (då jag knappt kunde crawla 25 meter). För barn är det inte svårare, utan lättare. Jag önskar att jag hade fått lära mig crawl tidigt och inte halvdant bröstsim. Då hade jag kanske varit en hyfsat snabb triathlete nu.

Det är det frågan egentligen gäller: ska sexåringar lära sig bröstsim med dålig teknik eller crawl med bra teknik först?

Att kunna simma snabbt och effektivt är dock inte bara en fråga om att kunna tävla, eller om liv eller död. Det finns också ett värde i sig själv att kunna utföra något riktigt bra. Och precis när det gäller att lära sig spela ett musikinstrument så är det bäst att börja när man är liten. De jag känner som lärde sig crawla väl som barn verkar kunna ta upp simsättet igen utan problem och med en underbar teknik även om de inte simmat på länge.

Här är en video med Michael Phelps. Och här en lugnare, också med Phelps. De visar enkelheten med en perfekt teknik och hur vackert det kan vara.

Jag skrev ett tillägg till det här inlägget.

Sommarlöpning

Efter flera dar med 30+ temperaturer börjar jag bli trött på värmen. Men det finns fördelar, det verkar som om man blir bättre av att springa i varmt väder. Här är en länk till en artikel som ifrågasätter myter om värme och vätskebalan. Såvitt jag förstår bygger den på den senaste forskningen.

måndag 18 juli 2011

CrossFit återigen

Igår fick Mats frågan om hur effektivt CrossFit är. Han gav ett bra svar. Det finns fördelar, men det kan vara farligt om man inte vet vad man gör eller tränar för hårt i början, precis som mycket annat, inte minst inom löpningen (barfotalöpning, maratonträning). Jag undrar dock var han får skaderisken 80% ifrån. Men det finns verkliga risker. Som det står i Wikipedia:

A United States Navy sailor, who had suffered injuries while performing a CrossFit workout on Dec 11, 2005, at Manassas World Gym in Manassas, VA under the supervision of an uncertified trainer, claimed that CrossFit poses an elevated risk of rhabdomyolysis. He successfully sued his trainers and was awarded $300,000 in damages. According to Dr. Stuart McGill, a professor of spine biomechanics at the University of Waterloo, the risk of injury from some CrossFit exercises outweighs their benefits when they are performed with poor form in timed workouts. He added there are similar risks in other exercise programs but noted that CrossFit's online community enables athletes to follow the program without proper guidance, increasing the risk.

Rhabdomyolysis är en verklig risk om man tränar för intensivt, men det varnar man för ständigt inom CrossFit, och om man ytligt lär sig övningarna från Youtube finns det ytterligare risker att skada sig.

Jag har bara en synpunkt på Mats svar: beträffande besattheten, "kultkänslan", hos de aktiva. Jag tror det har att göra med att tränings- (och tävings-) formen skiljer sig så markant från annan träning och ifrågasätter grundläggande tidigare sanningar. Ta ett exempel från ett annat område: Fråga en förälder till ett barn i Montessori- eller Waldorfskola, och Du får säkert ett liknande svar som från en inbiten CrossFitter. De skolformerna är så helt annorlunda än den vanliga skolan, ooh föräldrarna är helt övertygade om att deras skola är överlägset bättre.

CrossFit påstår att det är bättre att jobba intensivt med ett stort antal övningar. Det räcker inte med styrka eller kondition, utan en kombination av dessa och dessutom precision. Det är inte en vanlig workout vid ett gym, eller ens aerobics.

De många övningarna bygger ofta på skicklighet. Det ger en oerhörd känsla att klara en ny övning. Den som har en Facebookvän som just ha klarat något nytt känner igen detta: Bara att gå från att klara pullups och dips till att en dag kunna göra en muscle-up ger en stolthet som liknar den att springa ett maratonlopp för första gången (jag kan inte göra en enda muscle-up). Eller ta något så enkelt som hopprep: CrossFit-versionen är "double unders" dvs dubbelhopp, två varv med repet för varje hopp. Det är mycket svårt, speciellt efter att ha gjort någon annan övning. Alla CrossFitters, även min favorit Mikko Salo som vann CrossFit Games 2009, har svårigheter med något delmoment (i hans fall var det repklättringen 2010) och det ger en känsla av samhörighet inom gruppen: de är alla i samma båt. Kvinnor och män gör precis samma övningar, bara med olika vikter.

Skickligheten betonas genom att experter anlitas. Det finns ett nära samarbete med styrkelyftare, tyngdlyftare, olympiska roddare, Pose-löpningens skapare Nicholas Romanov, gymnaster och även sjukgymnaster (som den här underbara bloggen mobilitywod om stretching), som betonar de tekniska aspekterna, ofta genom videos på CrossFit Journal (som tyvärr inte är gratis, även om vissa artiklar och videos är det). Om man nu försöker lära sig något om CrossFit genom internet, p.g.a. brist på instruktörer och box (enligt CrossFit jargon heter det inte gym utan box), så är CrossFit Journal bättre än slumpmässiga Youtube videos.

Till detta kommer sen kosten, vilket ger en helhet som bidrar till "kultkänslan". CrossFit betonar att man ska äta väl, strunta i socker och vitt bröd och skräpmat. Paleodieten förespråkas av många: dvs en diet som utgår från enkla naturliga råvaror: grönsaker, nötter, frukt, kött, fisk, gärna med vatten som dryck, men ingen alkohol. Om det är den bästa dieten i världen återstår att se, men jag förstår inte hur den kan vara skadlig för någon.

Jag är ingen riktig CrossFitter, men jag gör många övningen som inspirerats av CrossFit, inte minst metcon-övningar, alltså intensiva cardioövningar: box jumps, hopprep, burpees, men också pullups, squats och roddmaskin. Och jag har sett hur oerhört väl det fungerat, både för andra och för mig själv.

CrossFit kan vara extrement och även farligt, men behöver inte vara det.

Jag har tidigare kommenterat den här artikeln. Den nämner inte CrossFit, men den beskriver filosofin (H.I.T., High Intensity interval Training) och med ett vetenskapligt förhållningssätt (och inte påverkat av det kommersiella CrossFit-bolaget) och de enorma fördelarna.

Duathlon

Då var den tredje duathlontävlingen avslutad på en av årets varmaste dagar, över 30 grader och hög luftfuktighet.

Först något om missödet, inte mitt eget som i de två tidigare loppen (en punktering och två fall med blodiga knän och en arbåge som resultat), men en medtävlare. Efter ungefär halva cyckelloppet dirigerades alla cycklister över på vänster sida. Mitt i vägen låg en kvinna på magen mot asfalten. Jag har ingen aning om hur allvarligt skadad hon var. Hon var omgiven av människor som verkade veta vad de gjorde så jag stannade inte. Jag hörde ingen helikopter så förhoppningsvis var det inte livshotande. Men det drog ner stämningen på loppet. Jag kunde inte tänka på något annat under återstoden. Om hur farlig sporten är och hur lätt olyckor kan hända, och det behöver inte resultera i oaktsamhet. Någon nämnde efteråt att hon kört i en grop i vägen från den hårda vintern och förlorat kontrollen.

Men hur som helst gick det bra, sex minuter snabbare än samma tävling i fjol. Jag cycklade i löparskor och tjänade därmed nästan två minuter; möjligen förlorade jag på att jag fick mindre tid att pusta ut mellan momenten. Men det verkade inte ha negativt påverkat min cyckling speciellt mycket. Det gick snabbare än i fjol på samtliga momenten, och i fjol hade jag cycklat betydligt mer pga av en löparskada. Men efter loppet var jag trött och blodtrycket sjönk rejält så fort jag satte mig ner så jag blev riktigt yr när jag reste mig upp. Det här loppet var betydligt jobbigare än mina senaste halvmaror. Ett av skälen kanske är att jag gick ut för fort, 4:12 tempo för de första 3km, 29km/h på cyckeln men bara 5:07 tempo för de sista 8 kilometrarna.

lördag 16 juli 2011

Crossfit endurance

Nedan finns en kort video om CrossFit Endurance. Jag har själv inspirerats av CrossFit, även om det inte blivit så mycket nu under sommaren. Mina erfarenheter är goda: intensiteten i övningarna tillsammans med styrkeaspekten utgör att utmärkt komplement till löpningen.

http://bcove.me/5z2y7r3w

fredag 15 juli 2011

8k

Jag kunde inte motstå tävlingen igår. 8k är en konstig distans. Jag startade lite för fort men genomsnittstempot blev 4:30. Inte lysande, men ok med tanke på att jag aldrig hade sprungit distansen förut och att det var ett kvällslopp i stekande sol. Men det blev ett fint träningspass som räckte till tredjeplatsen i min åldersgrupp (vinnartiden totalt blev 24:52; sanslöst! med samma tempo blir det 30 minuter på 10k). Jag tror att jag skulle ha kunnat hålla 4:30 tempot för ett helt 10k lopp under bättre väderförhållanden och därmed slagit mitt 10k PR. Men det är bara spekulationer.

Nästa tävling äger rum på söndag.

torsdag 14 juli 2011

Att tävla eller inte

Idag äger en lokal kvällstävlingar rum på den egendomliga distansen 8km. Jag har inte bestämt mig än om jag ska delta, jag gillar inte att springa på kvällen. Men trots att den är lokal är den tuff. Det var runt 300 deltagare i fjol och vinnartiden var 25:55 (helt otroliga 3:14 min/km), så det blir omöjligt att placera sig väl, men man blir stimulerad av det starka startfältet.

Vädret får avgöra. Om jag nu springer kommer jag inte att ha en aning om vilket tempo att eftersträva: ett snabbt 10k eller långsamt 5k?

onsdag 13 juli 2011

Maratonträning

Duathlonsäsongen börjar närma sig sitt slut. Det låter helt sjukt. Men trots att det är högsommar finns det bara två tävlingar kvar här i närheten: en på söndag och en i augusti. Duathlon förekommer nästan alltid tillsammans med triathlon så vädret måste vara tillräckligt bra för simningen.

Däremot finns det hur många löpartävlingar som helst, t.o.m. en på nyårsafton. Varje helg är det minst två 5k lopp. 10k tävlingar är lite svårare att hitta, därav mitt ganska bleka PR, 47 minuter. Och så finns det andra konstiga distanser som 8km eller 5 miles, samt terränglopp upp till ultradistanserna 100km eller 100 miles.

Så jag beslöt mig för att börja med ett maratonträningsprogram för att testa något nytt. Jag följer Hanson-brödernas metod att inte springa för långt under en dag i veckan, typ 30km, utan att träna intensivare flera dagar i rad och nå upp till kanske 50km under tre dagar. Här är en länk till en artikel jag diskuterat tidigare som innehåller en träningsplan.

Jag funderar på ett lopp i början av oktober som slutdatum och räknande baklänges och hoppade direkt in i vecka 7 eftersom jag är vältränad. Om jag springer loppet eller ej spelar inte så stor roll. Träningsprogrammet ligger i linje med vad jag skulle ha gjort i alla fall, som t.ex. intervallträning en gång i veckan (tisdag i mitt fall). Det är också ett litet lopp med bara några hundra deltagare, så man kan anmäla sig sent (samma dag, t.o.m., tror jag).

tisdag 12 juli 2011

Långa löprundor för medeldistans

Här är en fin artikel om betydelsen att springa långt även för medeldistanslöpare. Skälet till detta finns angivet i första stycket av artikeln:

What are the physiological changes long runs produce that are beneficial to someone who is racing for a short period of time? According to Running Times columnist and coach, Greg McMillan, there are three key physiological adaptations that occur in the body during a long run: enzymatic, capillary and musculoskeletal. When you run long, you increase enzymes in your muscle cells and grow capillaries, which are the small vessels that surround the cells. These important changes allow more oxygen to be delivered to working muscles. You also strengthen your muscles, tendons and ligaments. "These adaptations help you in shorter races like the 5K because it's still primarily an aerobic activity," McMillan says. "The more oxygen that you can deliver to the working muscles, the better your performance will be. And the stronger your muscles, tendons, bones and ligaments become, the more you are capable to conduct better race-specific training like intervals."

måndag 11 juli 2011

Vätskebalans

Här är ett referat till en studie vars slutsats är mycket förvånande. Även att dricka små mängder vatten under tävling eller träning hjälper. Kroppen känner av att vattnet kommer ner i halsen och sätter igång processer som ökar prestationsförmågan. Förmodlingen lurar man kroppen att det ska komma mer. Helt av en slump påminner det om vad jag gjort under två av mina senaste halvmaratonlopp: jag har druckit en klunk vatten under ett fåtal vätskekontroller. Det har fungerat bra.

Men under tävlingen igår var jag verkligen för varm och förlorade för mycket vätska: jag frös metrarna innan mållinjen trots att det var uppåt 30 grader varmt. Det är ett tecken på att kroppen har svårigheter att klara kylningen.

söndag 10 juli 2011

Värkande knän

Det blev en förbättring med 20 minuter i dagens duathlon jämfört med samma tävling (och exakt samma bana) för två år sedan. Men då jag hade jag brutit armen ett halvår tidigare och tillbringat mycket tid hos fysioterapeuten. Då var jag mycket orolig för att ramla och bryta armen igen. Idag var jag försiktig också, eftersom löpningen gick på terrängbana (en mycket tuff och smal bana med sand, sten, rötter). Total höjdskillnad för hela loppet var 200m (lika mycket upp som ner, vilket är bra på cykel, men inte så bra för löpningen), vilket är otroligt mycket för mig som bor långt från bergen och kullarna. Men det fanns några avsnitt där det var plant och just då, två gånger, ramlade jag då snavade på en sten eller rot. Det var så illa att jag blev omplåstrad i sjuktältet efter målgång: bandage på båda knäna och höger armbåge.

När jag sprang för två år sedan fick en chock när jag såg att min puls nått 190 i en brant backe efter bara någon km. Det hände nu också i samma backe. Men nu var jag vältränad och sprang bara på. Och pulsen sjönk (tills nästa backe). Jag behövde inte gå någon gång.

Men att springa försiktigt även när det går lätt är inte dagens stora lärdom utan hur uselt jag cyklar. Jag passerades av flera 60+are, och jag ser i resultatet att 5 av 6 i åldersgruppen 60-64 cycklade snabbare än jag. Jag sprang visserligen snabbare än dem, men jag inser nu att jag måste göra något åt saken. Jag är för van att cykla för transport, då man inte behöver jobba så hårt. Jag måste börja träna med samma metoder som tävlingscyklister. En del av lösningen heter ny triathloncykel, men det är för dyrt just nu.

Men duathlon (och triathlon, om jag kunde simma tillräckligt väl) är en underbar sport. Varierande och ofta på vackra ställen. Och det är tufft: även en sprintdistans tar lika lång tid som en halvmara och bränner lika många kalorier (enligt min Garmin). Det finns ingen motsvarighet till ett kort 5k lopp.

Nästa duathlon äger rum om en vecka. Löparbanan är helt flack, och cykelbanan är ganska enkel också.

lördag 9 juli 2011

Staden som gym

En kompis lärde mig se vardagliga objekt, som en lekplats, som ett träningsredskap. Han var inspirderad av Ross Training, och jag kan inte gå förbi mina barns klätterställning utan att göra ett par pullups. Men här är en artikel om hur extremet man kan göra det. Vinter som sommar springer Charlie Gasparino och göra otroliga pushup- och armhävningskombinationer i New York. Det verkar hjälpa, enligt bilderna.

fredag 8 juli 2011

Löparform

Pete Larsons blogg har ofta lysande inlägg. Här är ett med fantastisk video från ett vanligt 5k lopp. Videon visar skillnaden mellan de bästa löparna och resten. "Overstriding" (alltså att sätta ner foten för långt framför tyngdpunkten och därmed bromsa farten) är ett problem men man ser också hur långt avstånd de bästa avlägger för varje steg.

torsdag 7 juli 2011

Två dagar kvar

Nu är det bara två dagar kvar till ett av årets roligaste och hårdaste tävling: en duathlon där löpningen går på små stigar bland berg och skog för att avslutas med en lång uppförsbacke följd av en brant nedförsbacke till mållinjen, sammanlagt ca. 12km. Cykeldelen, runt 25km, går visserligen på asfalt men där vägarna brukar vara fulla med skador efter den hårda vintern. Sist jag deltog var två år sedan, efter att ha tillbringat månader i fysioterapi efter en olycka, så det blir nog bättre resultat den här gången.

Frågan är bara hur jag ska träna de sista dagarna. Jag funderar på lätta cykel och löppass idag och imorgon för att vila på lördag. Jag funderar även på att cyckla med löparskorna för att spara tid eftersom det är så kort distans och mina transitions brukar vara långsamma, men det måste testas först.

Hjärt rehab

Det här är en mycket intressant artikel om en kontroversiell metod att komma tillbaka efter en hjärtattack eller andra hjärtfel: högintensiv intervallträning. Metoden är tydligen skandinavisk, men jag har inte läst något om den i svenska tidningar.

Frågan är om jag skulle våga använda terapin i en sådan situation. Man känner sig mycket sårbar efter sådana allvarliga händelser.

onsdag 6 juli 2011

Intervallträning för maraton

Brett Gotcher sprang sin första maraton på 2:10. Inte helt illa... Hans tränare, Greg McMillan, beskriver här några övningar verkar ha bidragit till den otroliga resultatet: 200 och 400 intervall, många men inte så snabba.

Det verkar som mina 16x400 intervaller hjälpte under den senaste halvmaran, men man vet sällan exakt vad orsaken till ett resultat är.

måndag 4 juli 2011

Det finns skador och skador

Jag läste just en gammal artikel om en cyckelkrash och vad det mentala resultatet blev. En rädsla som höll i sig ett bra tag.

Men man kan skada sig rejält även när man springer. Jag ramlade förra veckan på asfalt i brant nedförsbacke och blödde ganska ordentligt. Det kunde ha gått betydligt värre. Men när jag föll fick jag en flashback från en olycka för några år sedan då jag bröt armen, det första jag gjorde var att känna efter att jag kunde röra alla leder. Sådana upplevelser sitter verkligen djupt.

söndag 3 juli 2011

Tour de France

Tour de France är i full gång. Det är svårt att hitta insiktsfulla kommenterar, men här är en högklassig blogg. Det är en speciellt bra analys av Contadors chanser.

lördag 2 juli 2011

5k PR

Eftersom formen kändes bra deltog jag i ett litet lokalt 5k lopp. Det var ohyggligt varmt och fuktigt, 28C och minst 85% luftfuktighet. Som vanligt gick jag ut för hårt. Jag vet fortfarande inte om det är bra med positive eller negative splits under 5k eller ej. Mitt tidigare PR sattes som negative splits, och det fungerade det också. Å ena sidan är det bra att börja långsammare för att få andningen att fungera, men å andra sidan, det blir svårt att ta igen vad man förlorat i tempo senare i loppet.

Min tanke är egentligen att gå ut hårt och hålla samma tempo, det är bara så att det inte går så ofta. Men en dryg halvminut putsning på PR är inte helt illa. 20:53 blev den officiella tiden.

Jag vann också min åldersgrupp, men det spelar ingen roll. Jag springer mot mig själv. Dessutom var det oförtjänt: banan var dåligt markerad så flera löpare framför mig, bland andra en i min åldersgrupp som alltid har slagit mig i alla lopp, sprang fel.

Det kanske blir möjligt att komma under 20 minuter i år, men det kräver fler 16x400m intervaller (de två som jag gjort tror jag bidrog till dagens resultat).

Kilian Jornet

Kilian Jornet från Spanien vann ulltramaratontävlingen Western States 100 (100 miles, 161km). Här är en kort intervju. Han säger ett par viktiga saker:
Det är viktigt att förlora ibland. Då lär man sig något.
Ha en tydlig strategi (hans var spring fort uppför och vila nedför).
"If your mind is OK, your body will be OK."

Det mest otroliga är att dan efter loppet kände han sig helt återställd! Jag känner mig nästan helt återställd dan efter en halvmara, men 161km är något helt annat.

fredag 1 juli 2011

Uppvärmning

De senaste månaderna har det diskuterats intensivt hur mycket uppvärmning som är lämplig för löpare. Här är en bra artikel som sammanfattar diskussionerna (inte bara löpning).

torsdag 30 juni 2011

Hur gjorde de förr?

Hur sprang elitlöpare förr, innan det fanns Nikeskor? Här är ett referat och diskussion av en studie från 1964. Det verkar som om elitlöparna sprang ungefär som idag, men de stötdämpande skorna har förändrat sättet som amatörer springer på. Det är dock svårt att jämföra eftersom höghastighetskamera inte användes i den tidiga studien. Bildmaterialet från 2009 Manchester City Marathon är intressant (jag antar att det kommer från en video från början). Det finns t.o.m. en Vibram-skolöpare som sätter ner hälen först (aj!).

onsdag 29 juni 2011

Ian Sharman

Här är en intressant artikel om Ian Sharman som springer 100 miles (161km) i något snabbare tempo än jag springer en halvmara.

Det intressanta är inte hur fort han springer utan hur lite, runt 160km per vecka (det är mycket för mig, men inte för professionella löpare), och hur många tävlingar han deltar i.

tisdag 28 juni 2011

Moderskap och elitlöpning

I New York Times fanns följande historia om elitlöpande mödrar. Mycket inspirerande.

måndag 27 juni 2011

Trötthet och löparform

Här är en sammanfattning av en forskningsstudie om löparform, som ofta försämras då man blir trött. Även sammanfattningen är teknisk, men slutsatsen är klar:
Our results suggest that coaches and athletes could effectively implement conditioning strategies that challenge eccentric muscle actions. These strategies include plyometrics, resistance training with an emphasis on eccentric portion of repetitions, down-hill running and over-speed training.

Plyometrics är explosiva övningar som hopp. Eccentric muscle actions innebär en rörelse där muskeln sträcks ut under arbeta, och används för inbromsning av rörelsen i leden.

Jag ska försöka hitta övningar som uppfyller de önskemålen.

söndag 26 juni 2011

En bra tävling, trots allt

Jag var i god form inför Seattle halvmara, men trodde inte att ett PR var möjligt pga de (för mig) stora höjdskillnaderna.

Nu blev det inte PR, men det var nära och berodde bara på en sak: jag kom för sent till starten, som tusentals andra. Arrangörerna hade inte planerat för en anstormining av totalt 26 000 löpare, inkl. maratondistansen, så det blev gigantiska bilköer. 10k tiden och klocktiden talar sina tydliga språk. Nästan PR på 10k distansen trots att jag tvungen att zickzacka som en galning förbi långsmma löpare. Och 45 minuters skillnaden mellan chip och klocktiden skulle ha varit några sekunder, eller en minut högst, eftersom jag (oförtjänt) var seedad i startgrupp 1.

10 Km ChipTime ClockTime
48:15 01:43:01 02:28:14

Placeringen är inte så pjåkig:
Overall: 944 out of 17083 · Division: 71 out of 598 · Gender: 725 out of 5625

Det var en trevlig och lärorik upplevelse, dock. Bitvis vacker bana och jag hade mycket energi kvar på slutet. Jag såg löpare som jag vanligen inte ser: de som ser ut som jag själv för bara elva år sedan. Men det här är ingen tävling jag kommer att springa igen. Den den råkade passa in en planerad resa till Seattle.

Mina 16x400 intervaller har hjälpt, verkar det som.

onsdag 22 juni 2011

Placebokirurgi och milkshakes

Det här är en fantastisk artikel om hur stor tankens kraft är. Tanken, inte innehållet i maten, kan påverka hur mycket av hormet ghrelin som utsöndras i magen.

Detsamma gällde knäkirurgi. De som trodde att de gick igenom ingreppet återhämtade de sig lika bra som de som fick det.

tisdag 21 juni 2011

10% regeln

Här är en kort artikel som diskuterar den s.k. "10% regeln", d.v.s. att man inte ska öka sin träningsmängd (i tid eller distans) med mer än 10% per vecka.

Det finns troligen bara en vetenskaplig studie av regeln och den visar att den är fel. Skaderisken för nybörjare minskar inte med den gradvisa metoden. Mycket vedertagen kunskap inom löpningsvärlden är myter och gissningar.

Hur ska man göra då? Inte vet jag, men jag tycker om vad Ryan Hall (som sprang Boston Marathon på 2:04 i år) säger här. Var inte besatt av antalet km. Lyssna på kroppen.
The art of running is learning when to push and when to rest, but in general I have found that when in doubt it is best to error on the side of rest.

måndag 20 juni 2011

Jeoff Roes

Här är en underbar video om ultramaratonlöparen Jeoff Roes. Bortsett från fantastiska naturbilder från Alaska och Colorade har han flera intressanta saker att säga, t.ex. att det är viktigare att kunna fokusera på och vara beredd på de svåra perioderna av ett lopp, "The runner's low" (som i under en ultra kan vara flera timmar). Det ger betydligt större resultat än att öka farten med några sekunder per km när det känns bra och allt flyter.

söndag 19 juni 2011

Vätskebalans igen

Jag läste just ytterligare en artikel om vätskebalans. Den finns här (men kräver att man registrerar sig, vilket dock är gratis).

Texten nyanserar argumenten. Vätskebrist kan vara nedsättande för prestationsförmågan, men det kräver att man har förlorat mycket, mer än 3% av kroppsvikten. Dock kan presetationen gå ner vid runt 3% (drygt två liter i mitt fall). Forskningen är något motsägeslefull och beror på typ av sport. Här är sammanfattningen av artikeln:


Safety – the current evidence suggests that even 3% dehydration for sustained periods doesn’t pose a health risk for athletes; Over-drinking to ensure you lose no fluid at all during training or competition therefore seems unwarranted;

Performance – this is where it gets tricky. 5% dehydration didn’t seem to adversely affect running economy and perceived rates of exertion at 70 and 85% of VO2max (although it did increase levels of circulating stress hormones). However, a more modest 2% dehydration did adversely affect basketball skills; it could be that athletes performing sports where skill is a major factor are more prone to the detrimental effects of relatively mild dehydration;

Power to weight ratio - in sports such as cycling and running, where power to weight ratio is important, the potential benefits of dehydration-induced weight loss could well be outweighed by performance drop – certainly, 3.5% dehydration appears to be detrimental to endurance performance;

Strength and power – dehydration at 3% and 5% seems to increase levels of circulating stress hormones, which is undesirable for any athlete wishing to maintain or build maximum strength and power. There are also implications here for immunity, as exercise-induced stress hormone release is known to be associated with decreased post-exercise immunity.

Det här bekräftar vad jag misstänkte. Då jag slog PR i halvmaran förra månaden, drack jag bara tre klunkar vatten under hela loppet.
Hälsoblogg