Mat och ilska– LPLF

I dagens DN finns det ett par fina artiklar (här och här) om dieter och de intensiva känslor som rörs upp. Deltagare skriver åt varandra i debattsofforna. Framför allt verkar det vara LCHF-dieten som är kontroversiell.

Dieterna har blivit religion: de som blivit frälsta på en viss diet förstår inte hur andra kan undgå se den verkliga sanningen. För det är ju så enkelt: "ät vad jag äter för jag har sett ljuset".

Jag har själv åsikter förstås, framför tror jag att fruktos kan vara skadligt, och jag dricker bara sockerdrycker före, under och efter träningspass. Men eftersom jag inte har några viktproblem, oroar jag mig inte speciellt mycket över vad jag äter. Men det finns andra aspekter än vikt, leverns hälsa, t.ex. Som Robert Lustig, som jag tror har rätt i mycket han säger, har sagt i ett annat sammanhang, man kan ha leverproblem, trots att man är smal, och detta utan att vara alkoholist. Så en viss tanke bör man nog ägna ätandet.

Min idealdiet består av paleo (stenåldersdieten), alltså färska grönsaker, kött, fisk nötter, och mycket lite industriell mat. Det har fungerat bra under det senaste året. Och jag har inte känt suget efter pommes frites på mycket länge; när jag känner det är det nog snarare ett sug efter salt efter något träningspass i värmen. Däremot äter jag pasta, nästan varje dag, men betydligt mindre än jag brukade. Jag mår bra av det och bryr mig inte vad som anses vara korrekt inom paleovärlden. Jag kan göra mina egna val.

Jag skulle kalla min kosthållning, LPLF (Low Processed food, Low Fructose). Men det blir ingen bok om den, och inte några framträdanden i debattsofforna – och absolut inget skrikande.

Strumpor

Jag brukar inte skriva om enskilda produkter här; det är ingen reklamsajt. Men jag testade just mina nya 175:- strumpor. För det beloppet fick jag ett par, inte ett dussin. Jag fick en ganska stor blåsa efter marathonloppet i höst, så om jag kan undvika det under långlopp så är det värt priset. Märket Drymax har många anhängare inom ultramarathonvärlden.

Dagens test, en halvtimmes inomhussession med löpning och styrketräning gick bra. Fötterna kändes lite torrare faktiskt, trots att jag kom direkt från poolen med våta fötter, och det verkade också som om friktionen är lite lägre. Vi får se.

Tuff morgon, men inte så tuff som Barkley

Det var svårt att gå upp i morse. Barn och hustru hade rest bort på några dar och katten hade lagt sig tillrätt på mina ben. Det kändes inte rätt att gå ut i blåsten och kylan. Men så läste jag om Barkley Marathons (det är bara ett lopp men plural s-et finns där utifall man "bara" klarar 60 miles, en s.k. "Fun Run"). Det är 100 mile lopp (160km) med maxtiden 60 timmar. Det låter inte speciellt ovanligt, inte för att jag skulle klara 100 miles, men det är ingen ovanlig distans och maxtiden är osedvanligt generös. Men av de drygt 700 som påbörjat loppet har endast 9 fullföljt det och i den här artikeln av Charlie Engle finns förklaringen. Speciellt videon i fem avsnitt (som bitvis påminner om Blairwitch Project) är fascinerande. Det finns många egenheter, t.ex. att man måste känna någon som har arrangörens mejladress, för den finns inte angiven.

Engle klarade det inte trots att han sprungit genom Sahara och hela USA. Höjdskillnaden är ofattbara 18000m, terrängen är svår och banan är bara delvis markerad. Jag har läst om många ultras, men den här verkar vara den värsta.

Hur som helst. Jag klädde på mig och sprang mina ynka 15km utan att klaga.

Staci

Här är ett fantastiskt inlägg om Staci, en ung kvinna som gick ner i vikt, först från 81kg till 53, men sen upp igen till 64 utan att se större ut, och detta genom styrketräning. Nu bryr hon sig inte om sin vikt, utan bara hur stark hon är. Och som framgår från bilderna, det är svårt att få för mycket muskler om man inte äter som en bodybuilder.

LCHF diet

Jag har absolut ingenting emot Paleodieten (stenåldersdieten) eller LCHF (Low carb, high fat) dieten. De betonar det viktiga: att äta väl och undvika industriell mat. Och vore vi inte en stressad småbarnsfamilj skulle vi äta betydligt mer paleo, men det är svårt att undvika pastan som uppskattas både av barnen och de tränande vuxna.

Men det är inte ett stort problem. Det är nämligen inte pastan eller brödet (i alla fall inte det hembakade), båda med höga glukosnivåer som är problemet utan sockret. Alla kolhydrater är inte skapade lika, något som förespråkarna av LCHF inte insett. Det stora problemet är fruktos, en av sockerarterna som kolossalt ökat i användning. Det är billigt att framställa och det smakar sött.

Här nedan finns en video med en Robert Lustig, vid University of California, San Francisco, som under en och en halv timme förklarar hur fruktos fungerar som ett gift i levern. De första 45 minuterna är en allmän genomgång det bedrövliga hälsoläget i USA och skälen till att fruktosen dominerar som tillsats i inte bara skräpmat (lite senare, vid 1:16, visar han det bara finns sju saker på McDonalds meny som inte innehåller fruktos, och kaffe och the är två av dem; hamburgarna är inte med på den listan) utan nästan all industriellt framställd mat.

Vid runt 45 minuter kommer redogörelsen för vad som händer med glukos och fruktos i levern. Beskrivningen är mycket teknisk, men han förklarar väl. Glukos lagras i levern som glykogen som sedan kan transporteras till resten av kroppen, medan fruktos inte bara stänger av mättnadssignalen till hjärnan så man inte slutar äta, utan även orsaker en förfettning av levern. Det är därför man kan leva väl på en diet med ris eller pasta som baslivsmedel, det är många kulturer som gör det utan några som helst problem, men knappast Coca cola.

Men vid runt 1:01 berättar han att det fortarande är ok att dricka sportsdrycker (och läsk) för att fylla på glykogenförråden efter ett långt träningspass.

25k

Det blev ytterligare en lokal tävling, den här gången klubbmästerskapet i 25k. En egendomlig distans för ett mästerskap, men det visar sig att sträckan passar alldeles utmärkt i en park i närheten. 25k i februari efter en vinter med mycket lite snö visserligen, men trots det lite löpning för min del, blev ganska tufft. Tiden 2:07 var fem minuter långsammare än samma distans i oktober som då dessutom gick i terräng och inte asfalt som idag. Men som träningspass var det bra, och eftersom jag aldrig sprungit så här långt så här tidigt på säsongen är det svårt att säga om det var en bra eller dålig tid. Just nu lutar jag åt att det var en hyfsad tid. Och nu behöver jag inte oroa mig för halvmaran om en månad. Det kanske inte blir PR, men tillräckligt fort.

Contador igen

Här finns ytterligare en analys av beslutet att döma Alberto Contador till två års avstängning för dopning. Det är en intressant och initierad krönika av Matt Rendell, en författare som även läst det finstilta i beslutet. Processen har varit besynnerlig, men utgången verkar ha blivit korrekt trots allt.

Snö och kallt

De kom då äntligen snön: men det var för lite för skidåkning och för mycket för en tävling idag. Det är inte värt att springa på okänt underlag i en tävling tidigt på säsongen som inte har någon betydelse mer än att visa hur det står till med löpformen. Istället blev det ett skönt inomhuspass på cykel. Jag skaffade en träningsvideo från en vacker landsväg i Louisiana (ungefär som den här) och cyklade på en timme innan jag blev trött i ryggen.

Här är trailern (musiken är extremt usel, de hade väl inte råd med riktig musik, så om jag gör det här igen får det bli med eget soundtrack).



Förutom en viss åksjuka, blev det ett inspirerande pass.

"Snygg" löpteknik?

Igår frågade Petra vad snygg löpteknik är och om det spelar någon roll.

Jag tror frågan är felställd. Löpning är inte konståkning eller simhopp; man ger inte poäng för stil.

Däremot spelar det roll om ens löpteknik är effektiv, och för många är det effektiva även det snygga.

Att flaxa med armarna i sidled, t.ex., slösar med energi utan att man vinner något i fart (armarna måste röra sig sig framåt och bakåt förstås).

Men sen kommer frågan om det är värt att lägga om sin stil om man har en ineffektiv teknik. Mitt favoritexempel är Kim Smith, som ledde Boston Marathon under större delen av loppet i fjol, men var tvungen att bryta. Armrörelserna ser inte speciellt bra ut, men att totalt ändra det sätt hon springer på kanske resulterar i andra problem. Hon är på sån nivå och har sprungit så här såpass länge att det kanske inte lönar sig att byta stil, även om den skulle bli effektivare. (Här är en video där man kan se henne, runt 1:15, jag hittade ingen bättre video.) Dessutom springer hon kortare distanser också som 5k, där det inte spelar så stor roll om man slösar några extra kalorier på armrörelser. Många tränare anser att man inte ska ändra på det som fungerar, och hon är en löpare på världsnivå. Jag vill inte spekulera för mycket i enskilda fall, men en överdriven armrörelse kan skapa spänningar som fortplantar sig genom kroppen. Det effektiva kan även bli det skadefria.

Men andra tränare jobbar hårt med tekniken även för etablerade elitlöpare. Alberto Salazar är kanske det främsta exemplet. Hans metoder beskrivs väl i den här artikeln. Som han sa till Dathan Ritzenhein (som kom på fjärde plats i den amerikanska olympiska marathonuttagningen) "if we don’t change your biomechanics, I don’t think I can get you there."

En episode ur artikeln visar hur intensivt Salazar arbetar:

Comparing the video to one of Bekele, Salazar explained, had revealed several flaws in Ritzenhein’s form, including a problem with his elbow drive: the amount of thrust produced by the rearward pump of his upper arms. While Ritzenhein typically throws his elbows back at around a sixty-degree angle when he’s running hard, Bekele throws his back at almost seventy degrees—generating a correspondingly more powerful push. The comparison also identified a problematic gap between Ritzenhein’s knees at the moment when his front foot struck the ground. Freezing the frame, Salazar targeted a wedge-shaped space between Ritzenhein’s thighs. That gap reflected both Ritzenhein’s tendency to heel-strike and the sluggish recovery of his trailing leg. “It’s only in slow motion that you can see it, but that’s braking him,” Salazar said, leaning in to peer intently at Ritzenhein’s shorts. “There’s a little hiccup. He’s reaching too far forward with that heel.”

Och sen kommer en viktig observation från Salazar:

Salazar believes that a runner striking even slightly in front of his body will experience a momentary hesitation while the hamstring labors to pull his torso forward over the grounded foot. “It’s like having a square wheel on your car,” Salazar said. “Each time it comes around, there’s a moment where the car will lurch.”

För oss motionärer kan samma sak gälla. Det är jobbigt att lägga om stilen, och alla blir inte bättre av att göra det. Jag har dock själv gjort stora förändringar under det senaste året. Det var ett intensivt arbete, men resultatet blev bra och jag har inte haft några skador, och jag har satt PR på löpanade band. Den stora omläggningen var att inte sätta ner foten framför tyngdpunkten och därmed bromsa farten. En konsekvens blev att jag sätter ner mellanfoten först, men hälnedsättning i sig är inte det stora problemet (se det här inlägget, t.ex.), utan just det bromsande steget.

Att jobba med teknik och form anses vara nödvändigt inom simningen, där synkroniseringen mellan armar och ben i bröstsim hänger på bråkdelar av sekunder, för att ta ett exempel. Undervattenskameror är vardagsmat och varje pass som jag har sett (hos det lokala universitetslaget), har detaljerade teknikfokuserade pass. Jag tror att löpningen har en hel del att lära sig från simningen.

Contador

Efter att bara ha läst enkla artiklar som påpekade enkla fakta: Alberto Contador, vinnaren av Giro d'Italia 2011 och Tour de France 2010, har fällts för dopning, fick jag se den här analysen. Den ger en fin bakgrund till regelverket hos World Anti-Doping Agency och den tillsynes egendomliga logiken i beslutet att trots Contadors extremt låga nivåer av dopningsmedlet Clenbuterol, är han ändå skyldig eftersom hans förklaring är osannolik. Texten är värd att läsas i sin helhet.

Chicago marathon 2012 sold out

När jag bekräftade min anmälan fick jag följande meddelande:

Thank you for registering. Registraton will be closing today!

Loppet är fullt efter mindre än en vecka. I fjol tog det 31 dagar.

Men än finns det några timmar kvar innan de stänger.

Crosstraining

Jag börjar mer och mer gilla mitt nya träningsprogram: löpning tre gånger i veckan (lång, intervall, tempo), med simning två gånger och cykling en eller två gånger. Det blir en eller ingen vilodag. Lite modifikationer blir det ibland p.g.a. vädret, med det är inga problem att träna sex eller sju dagar i veckan.

Jag är visserligen inte i kanonform än, men jag skulle nog kunna bränna av en halvmara på 1:45 om jag var tvungen. Om två veckor blir det två intressanta lopp som jag hoppas kunna delta i; de kommer att säga en hel del om formen: en engelsk mil tävling på lördagen och dagen därpå ett 25km lopp. Jag har aldrig tävlingssprungit en mile, men jag antar man går ut för fullt och ser vad som händer. För 25k gäller det att gå ut relativt lugnt för att sen öka för målet på under två timmar.

Trendig, jag?

Det kanske är första gången jag är i harmoni med en näringslivstrend: triathlon och långdistanslöpning är inne, snarare än golf och segling.

I den här artikeln pratar Roburs VD Thomas Eriksson om sin träning. Två marathons och två IronMan kommer det att bli i år. Om jag hittat rätt Thomas Eriksson, så genomförde han Kalmar Triathlon på 10:28 år 2010, vilket är mycket bra för en medelålders amatör. Ett annat exempel på någon i näringslivet som genomför intensiv IronMan-träning skrev jag om för en dryg vecka sen.

Den här trenden, om det nu är en trend, går emot åldersfixeringen där bara de riktigt unga duger. De bästa professionella IronMan-utövarna är över 30, många triathleter är över 50 och även 60.

Jag har själv sett anställningsansökningar som tar med marathonresultat. Först tyckte jag det löjligt, men nu uppskattar jag det, av samma skäl som Eriksson uttryckte det:

Ser man sig omkring i branschkretsar märker man att många högt uppsatta är jäkligt fit. Mycket av det jag jobbar med i träningen kan jag applicera till arbetslivet. Som vikten av disciplin, att jobba mot mål och delmål och att ha tålamod. Den som tar sig genom ett Ironman är ingen som ger upp om det tar emot lite grann. Varken i löparspåret eller i karriären.

Jag börjar bli lite sugen på en IronMan, men distansen måste byggas upp gradvis. Problemet är ju simningen för mig, så även om en olympisk distans är svår. Men steget från Olympisk till Halv IronMan är sen inte så stort, bara 1,5k simning för olympisk och 1,93 för halvan. I fjol fick jag smak för marathondistansen. Från att ha trivts så bra med halvmaradistansen beslöt jag mig för att springa en mara och det var inga problem varken före, efter eller under. Så ingenting är omöjligt.

Det är glädjande att något så enkelt som långdistanslöpning värderas högre än segelbåtar och vältrimmade golfbanor. Triathlon är en dyr sport, men kommer ändå sällan i närheten av golf och segling, såvida man inte köper de dyraste prylarna (som en cykel för 50k eller våtdräkt för 10k).

Chicago Marathon

Jag kollade just hemsidan för Chicago Marathon för att se att min anmälan hade kommit in och efter två dar hade 30.000 registrerat sig. Loppet brukar ha drygt 40.000 så det tar nog inte lång tid innan de stänger registreringen. Till skillnad från New York och Boston finns det inga kvalificeringsgränser. Det är bara att anmäla sig.

Som sagt, mitt nya mål är att kvalificera mig för startgrupp B, men i värsta fall skickar jag in resultat för startgrupp C.

Chicago Marathon

Då var det gjort, jag är 1000:- fattigare, men har ett stort mål och ett delmål. Jag anmälde mig till Chicago Marathon. Delmålet, att kvalificera mig för startgrupp B, är nästan viktigare än själva loppet. Såna här gigantiska lopp springer åtminstone jag bara för att det är kul: sightseeing till fots. Om man vill persa eller kvalificera sig för Boston så finns det mindre lokala lopp.

För att kvalificera mig till B-gruppen behöver jag spring halvmaran på 1:35. Det är visserligen under PR, men definitivt överkomligt speciellt som jag gått om tid på mig, och minst tre snabba lokala tävlingar innan deadline. Jag är dessutom i bättre form nu än för ett år sedan då PR sattes.

Proffsträning

Den här videon (tack Jojje Borssén) visar vad det krävs för att hänga med i världseliten i triathlon: 48 timmar med Tim Don.

Röda blodkroppar och löpning

Det lät som en skröna när idrottsläkaren Dan Leijonwall på maratonbloggen (och i ett senare inlägg) skrev att löpning slår sönder röda blodkroppar, hemolysis, och orsakar blodbristsymtom. Men han har rätt såvitt jag förstår. Här är en studie med den passande titeln "Footstrike is the major cause of hemolysis during running" i den ansedda vetenskapliga tidskriften Journal of Applied Physiology som bekräftar just det. Språket är lite jobbigt men slutsatsen är klar, det är fötternas upprepade bankande mot marken som till stor del bidrar till symtomen:

In conclusion, in controlling for the potential influences of oxidative and circulatory challenges to the RBC, we have demonstrated that the mechanical trauma associated with footstrike is the major cause of hemolysis during running.

Såvitt jag förstår är det inte mycket man kan göra. Det är möjligt att mer dämpning i skorna är bättre, å andra sidan kanske man förlorar någon av sin löparkänsla. Jag tänker i alla fall inte byta ut mina tunnsulade skor.

Däremot kan man påpeka för sin husläkare att man är löpare och att blodvärdet kan verka konstigt. Det behövde jag göra sist, eftersom blodprovet visade att jag var anemisk. Ett annat fenomen som kan vara värt att känna till är det som kallas pseudoanemia, då förhållandet röda blodceller till den totala mängden blod sjunker (hematocrit), vilket paradoxalt nog kan hända om man tränar. Skälet är inte att antalet röda blodkropper sjunker, utan att blodplasman blir mer lättflytande för att lättare nå ut i kroppen.

Triathlon lingo

Den här videon kommer ganska nära sanningen. De tre delmomenten kombinerat med en mängd träningstekniker och prylar gör att det finns mycket att tala om:

Jonas Colting dokumentär del 2

Nu finns även del två av svenska Runner's World dokumentären tillgänglig för icke-prenumeranter. Den är mycket sevärd. Bara för några år sedan skulle jag ha ansett Colting vara en helt bisarr fiigur, men nu kommer jag själv ihåg mina tävlingsresultat och jag bryr mig om vad jag äter (om än inte rått kött och råa ägg som Fredrik Colting).

IronMan träning

Den här artikeln publicerades för ett år sen och fick en hel del uppmärksamhet.

Det är något speciellt med triathlonträning som jag börjar märka själv nu när jag har börjat med regelbunden simträning. Förut räckte det att löpträna och cyklingen fick gå som det gick. Men nu känner jag pressen att träna rationellt i alla tre delmomenten.

Men att träna med samma intensitet och frekvens som mannen i artikeln, det gör jag aldrig.

Är det bra med pasta dan före en marathon?

Svaret på frågan i rubriken är ett rungande ja. En ny studie som jämfört deltagare i London marathon visar att de löpare som nådde upp till 7g kolhydrater/kg kroppsvikt sprang 13% snabbare än de som åt en mindre mängd.

It’s not just that the low-carb group ran slower; they also slowed down more between the start and finish. The greatest difference in speed between the two groups occurred from the 35-kilometre mark to the finish – exactly when you’d expect a carbohydrate shortage to wreak havoc in a 42.2 km race.

Ett sätt att få i sig så mycket är helt enkelt att dricka kalorierna, för en marathon är ett speciell händelse:

The simplest solution, Dr. Stellingwerff says, is to add up to two litres of sports drink (which typically contain about 55 to 60 grams of carbohydrate a litre) to your diet on the day before the race.

“For most people, I normally say that you should get your calories from food and your fluids from water,” he says. But the day before a marathon is an exception: You should be relaxing, not trying to win a pasta-eating contest.

Det som för mig är mest egendomligt är att mängden kolhydrater under själva loppet hade mindre betydelse.

Colting

Nu finns del 1 av Jojje Borsséns fina dokumentär om triathleten Jonas Colting tillgänglig även för icke-prenumeranter av svenska Runners' World.

Tjugo års åldrande på 10 sekunder

Nej, rubriken är inte sann, förstås, det är bara en metafor. Men det här är en fascinerande artikel om vad som händer med kroppen under en IronMan. Som väl är verkar problemen vara övergående.

The Critique of Crossfit and Crossfit Endurance: A brief response to Steve Magness

Criticizing Crossfit and Crossfit Endurance based on what their respective founders, Greg Glassman and Brian MacKenzie, have claimed is like shooting fish in a barrel. They are both extremely (over)confident, and what they say can't always be verified.

Steve Magness recent blogpost does just that, finding flaws with CF and CFE based on some of the lofty claims, and, as it seems, some personal issues with one crossfitter.

Although CF has quite a few sect-like features (the ten-commandments-like list of skills, its corporate, top-to-bottom organization, and energetic group of followers), in a CF box, it is about an eclectic set of exercises, independent from CrossFit Corp, and a large number of success stories. The inspiration comes from olympic weightlifting, powerlifting, gymnastics, strong-man competitions, rowing, triathlon... Indeed, the devotion to the program comes from somewhere.

To state the obvious, CF exercises are not new, and no one has claimed so. Tabata running on treadmill, in one CFE rendition is simply intense hill intervals, and the general approach to sports-specific training resembles the Furman Institute of Running and Scientific Training, a method that emphasizes three quality running sessions per week, and cross training for three more days. Enamait Ross keeps showing fascinating video clips from pretty unusual training traditions, such as this one on Greco-Roman wrestling in the Soviet Union, traditions with a lot of similarities to CF.

Although Brian MacKenzie doesn't it make it clear, CFE would not be the preferred training method for elite triathletes. But anecdotal evidence (the video presents CFE as a time saver for athletes who appreciate family life) suggest that it may work for some age groupers even for an IronMan. The winner of the CrossFit games in 2011, Annie Mist þórisdóttir, finished the quite hilly and demanding 55k Laugavegur Ultramarathon in seven hours without the typical ultramarathon training. But herein lies the issue, there are no major studies on the effect of CF and CFE, it's all anecdotal.

Marathon och hjärtattack

Nyligen publicerades en studie om hjärtattacker under marathonlopp. Studien visade att det i de flesta fall rörde sig om redan existerande hjärtsjukdomar och att risken att dö i ett lopp är mycket liten.

Här en dock en bloggkommentar som ger några ytterligare detaljer om studien, t.ex.

The average age of the people who survived cardiac events was 53; the average age of the people who died was 34. There are two distinct groups here. One is young people with thick hearts (“hypertrophic cardiomyopathy”), an underlying genetic conditionl; when they collapse, they’re very hard to revive and tend to die. The other is older men with narrowed arteries (coronary artery disease) due to the usual risk factors; when they collapse, they can often be revived if someone gets to them soon enough.

Marathonresultat

Den alltid lysande Ross Tucker har skrivit ett långt inlägg om den kenyanska dominansen på marathondistansen. Det är en djup oct välskriven analyst.

Årets andra lopp

Med osedvanligt varm januariväder blev det omöjligt att stanna hemma från 10-miles loppet igår. Jag är inte riktigt i löparform efter mycket simning och inomhuscykling, men på något sätt har jag inte försämrats så mycket. Tiden blev 1:17 nånting, runt 4:48 min/km, fem minuter bättre än i fjol (som dock var tuffare med hård vind). Enligt McMillan kalylatorn motsvarar tiden en halvmara på 1:42, dvs mitt PR. Det får väl duga i januari.

Jag ser ett sånt här lopp som ett extremt tufft träningspass, när man nästan ger allt. Men jag skulle inte kunna springa den här sträckan med den här intensiteten en gång i veckan, precis.

Det sitter i skallen (i alla fall delvis)

Här är ett referat av en serie nypublicerade artiklar i British Journal of Sport Medicine av forskare kring Tim Noakes i Kapstaden. Han är en fritänkande forskare som gjorde sig känd för sina studier om Hyponatremia, dvs för hög vätskekonsumtion under träning och tävling vilket kan resultera i för låt salthalt i blodet.

De här studierna handlar om VO2 max, och visar att hjärnan (precis som han förutsagt) sätter gränserna för träning, inte syreupptagningen beräknat genom att vanligt VO2 max test. Detta test börjar med lätt motstånd/låg fart men ökar undan för undan till max har uppnåts. Genom att göra tvärtom, att börja högre och lätta på belastningen, upmättes högre VO2 max med så mycket som 4%. Skälet är kanske att när hjärnan vet att det kommer att bli lättare, tillåter den musklerna jobba hårdare.

Barfotalöpning

Här är en utmärkt artikel av en podiatrist om barfotalöpning. Flera myter avlivas, bland annat att det är ok att vara överviktig, barfotalöpning är ett sätt att springa på, det handlar inte om vad man har på fötterna, det är inte farligare för knäna.

Årets första lopp

Med det varma vädret kunde jag inte låta bli det lilla lokala 5k loppet idag, med den talande titeln Hangover Classic. Det blev inget PR, men hyfsat bra (21:43) för att vara så tidigt på säsongen, eller sent, eftersom jag inte tog ett riktigt avbrott. Dock var det blåsigt och starten gick kl. 14, vilket innebar ingen mat förutom frukost. Det har också blivit lite löpträning under julen.

Jag tror jag vann masters kategorin (alltså de över 40). Tävlingar börjar mer och mer bli intensiva träningspass. Jag tror att 5k med nära maxpuls på slutet, är lika effektfullt som en 10km runda själv.