Lisa Nordén

Som sagt, det kanske är bättre att bli tvåa i ett legendariskt lopp än att vinna ett tråkigt lopp med god marginal.

Den artikeln i två delar (del två här) från Slowtwitch är verkligen lysande. Den beskriver kvinnornas OS triathlon från Spirigs coach Brett Suttons perspektiv. Som han uttrycker så väl:

“To me, Lisa had the sitting shot,” said Sutton. “Nicola pressured ‘em all to have a crack, but only one person saved pennies at all stages and waited to the final sprint as she was told to do -- Lisa Norden. She ran her perfect race, exactly the race I wanted Nicola to run if there were no problems.”

Jonas Buud

Nej okänd är han ju inte, inte ens före andraplaceringen i UTMB i helgen (Ultra Trail du Mont Blanc). Men jag visste faktiskt inte att han hade så knapert med sponsorer som det står i artikeln: skor och kläder från Asics och ett löparband från Monark. Det kan man inte leva på.

Jag trodde att förhållandena för ultralöpare hade börjat förbättras, inte minst av Kilian Jornets stora framgångar både under tävlingar och med sponsorer.

Men Buuds liv verkar ganska behagligt och påminner om mitt eget (förutom träning före frukost och 14-20 mils löpning per vecka, och någon Siljansled finns det inte där jag bor):

Han tävlar för IFK Mora och använder gärna Siljansleden på träningarna. Han går upp vid sextiden och hinner med en dryg timmes löpning före frukost varpå han beger sig till jobbet som GIS-konsult (han sysslar med geografiska informationssystem), kommer hem vid halv två då nästa pass följer innan han hämtar barnen vid dagis och skolan.
Så ser vardagen ut precis som passen, med ett identiskt tempo mår han som bäst.

En detektivhistoria, eller hur man fuskar i marathon

Den här långa extremt välskrivna historien av Mark Singer är som en Sherlock Holmesberättelse. Här är en länk till en podcast där Singer berättar om sin artikel. Den handlar om Michigan-tandläkaren Kip Littons ofta framgångsrika försök att fuska i marathonlopp och även i kortare lopp.

Här en länk och här ytterligare en till inlägg med bilder som visar att det är otänkbart att Litton sprang så fort i loppen ifråga. Mitt favoritinlägg är det här som visar hur han smyger över startlinjen som om han vore en åskådare för att senare avsluta med en 2:57 tid efter att ha bytt kläder.

Det är fortfarande ett mysterium exakt hur han gjorde. På något sätt måste han tagit sig av banan och åkt bil, cyklat eller tagit en genväg, det är nog inte så svårt eftersom han alltid startade bland de sista. Men att komma tillbaka in på banan bland elitmotionärerna är svårare och ofta, men inte alltid, lyckades han passera tidskontrollerna. Och varför gjorde han det? På sin hemsida, som nu är nedtagen, försökte han få in pengar till cystisk-fibrosforskning. Men ingen har visat att han försökte sig på något finansiellt bedrägeri.

Ingen skada skedd, finns det de som säger, eftersom ingen vinner några pengar på den här nivån. Dock berövade han någon annan chansen att få springa Boston Marathon och att få stå på prispallen i åldergruppen.

Historien är fascinerande och tragisk på samma gång. Men hade han varit min tandläkare så hade jag bytt.

Lisa Nordén och Hy-Vee!!

Jag tittade på hela tävlingen, trots att det bara var streamat och bara med kameror kring transitionområdet, och trots att kommentatorerna hade lite koll på vem som var vem. Transition- och varvningsområdet var dock stort och det var korta varv för både cykling och löpning och därför fanns det nästan alltid någon som fanns i bild. Det var alltså ingen OS kvalitet, men betydligt bättre än streamed IronMan.

Och som jag sagt tidigare, slutspurten från OS var det kommentatorerna kom ihåg av Lisas 2012 säsong. Jag tror fortfarande att det är bättre att komma tvåa i ett legendariskt lopp än att vinna ett lopp som ingen kommer ihåg.

Sarah Haskins ledde både efter simningen och cyklingen, sen gick Lisa om och ledde efter det första av av fyra varv. Och det höll. Hon vann för andra året i rad! Den första kvinnan som gjort det.

Det var mer nervöst att se än OS. Det är mycket som kan gå fel när man ligger i ledning. Och det var tydligen mycket varmt och fuktigt i Des Moines, Iowa.

I segerintervjun berättade hon att hon var tvungen att stanna 40s för att justera styret, något som man inte fick se i bild. Det problemet hade blivit katastrofalt i ett ITU lopp, men i serien där Hy-Vee ingår är inte drafting på cykeln tillåten. 

Priskassan är den största i triathlonvärlden och inte bara för vinnarna. Det kanske verkar ytligt att prata om pengar, men triathlon är ingen sport som man blir rik av i andra lopp. För Hy-Vee finns delpriser för första varvet simning, andra varvet, etc. Och slutsegrarna får hela $151.500 (drygt en mille) . Men det blir prispengar till alla (det är bara ett litet antal som blir inbjudna): 

1 $151,500

2 $75,000

3 $50,000

4 $25,000

5 $20,000

6 $18,000

7 $16,000

8 $14,000

9 $12,000

10 $10,000

11 $9,500

12 $9,000

13 $8,500

14 $8,000

15 $7,500

16 $7,000

17 $6,500

18 $6,000

19 $5,500

20 $5,000

21 $4,800

22 $4,600

23 $4,400

24 $4,200

25 $4,000

26 $3,800

27 $3,600

28 $3,400

29 $3,200

30 $3,000

Postscript: Här är en tävlingsrapport som innehåller mer detaljer än de som framkom under sändningen (bättre än TT:s rapportering). Och här är en fantastisk artikel om Lisas tränare Darren Smith.

CrossFit på TMZ

CrossFit måste vara stort nu när till och med TMZ gör parodi på träningsformen: Det är elakt och roligt (och jag hade ingen aning vem Kim Kardashian var innan jag just googlade hennes namn).

Hy Vee Triathlon

Jag läste just ett tweet från Mirinda Carfrae: "Feeling bummed that i opted out of Hyvee. Such a fun race with some of my besties racing."

Den kommentaren förstår jag.

Jo, det kommer att bli en tävling på nästan lika hög nivå som OS den 2 september: Nordén, Spirig, men också Haskins som inte kvalificerade sig för OS (samt Bennett, Groff och många fler).

Synd bara att det inte blir någon TV sändning av OS kvalitet med helikoptrar och motorcyklar, utan endast streaming. Tiden, om jag förstår saken rätt, är 13:30 Iowa-tid, vilket lär bli CET +7, alltså 20:30.

Halvmara PR

En deltagare i dagens halvmara som sprang 3 minuter snabbare än jag sa efteråt: "jag skulle vara glad om jag kunde springa på 1:38 när jag blir 50." Det var ju snällt sagt, men jag kände mig gammal plötsligt. Å andra sidan slog jag en 59-åring med endast en knapp minut, så det finns hopp. Löparlivet behöver inte sluta vid 50. Jag kan nog förbättra halvmaratiden en del. Åldersgraderingen  för tiden är bara 67.8; för mina 5- och 10km resultat ligger de över 70.

Idag försökte jag hålla ett tempo som låg mellan 55 och 60 sekunder snabbare per engelsk mil (runt 35-38 s per km) än mitt planerade marathontempo, eftersom det verkar vara den rätta skillnaden för den på min nivå. Det fungerade ganska bra, i alla fall fram till de sista 3 kilometrarna så det gick lite långsammare.

Men det var en skön dag, runt 20 grader och molnigt. Och det var inte heller så dumt att vinna åldersgruppen, vilket bara är möjligt vid små lokala lopp. Det var så lokalt att jag promenerade hem eftersom den övriga familjen inte riktigt hade tålamodet att sitta och vänta.

Några små lopp återstår innan den stora utmaningen, Chicago Marathon. Där kommer inga priser att vinnas eller några bekantingar ses. Däremot blir kantad av publik, varenda meter sägs det.

Lisa Nordén och Hy-Vee

Ett pressmeddelande från Asics som återges här hävdar att Lisa Nordéns nästa tävling äger rum i Yokohama i slutet av september.

Jag har inte några speciella insikter i hennes tävlingsplaner, men enligt arrangörerna och Lisas egen hemsida ska hon även delta i Hy-Vee Triathlon i Iowa på söndag den 2/9.

Tävlingen är inte en del av ITU serien, men det är viktig ändå, en av de viktigaste. Lisa vann i fjol och är alltså "defending champion" och det är tävlingen med den största prissumman i triathlonvärlden, över en miljon dollar totalt. 2011 fick segrarna $150.000.

Hy-Vee kommer att streamas live härifrån.

Lance Armstrong

Det här inlägget på The Science of Sport är inte det sista ordet, men det är den bästa summering jag läst med åtskilliga länkar till ytterligare texter.

Prinsen och Crossfit

Den här artikeln beskriver hur man tränar i den brittiska försvarsmakten. Det förklarar varför prins Harry ser så bra ut (även om det är lite svårt att avgöra i de suddiga bilderna från Vegas).

Det är rena CrossFit träningen med en betoning av kroppsviktsövningar och inga komplicerade maskiner.

Magill och Marathon

Running Times redaktören Jonathan Beverly skrev en artikel för några år sedan om att Marathondistans inte är lämplig för alla löpare. Men också att det är svårt att bli tagen på allvar om man inte springer marathons.

Nu är det dags för en legendarisk löpare i min åldersgrupp, Pete Magill, 51, för marathondebut. Även för honom som sprungit 5k under 15 minuter vid 49-års ålder har han inte betraktats som en riktig löpare av somliga. Som han uttrycker det i artikeln:

I could give you an idealistic answer about climbing every mountain. But the truth is, after six national masters cross country titles, and numerous American age-group records, I get tired of people suggesting I’m not a real distance runner because I haven’t run a marathon. The chairman of U.S. Masters Long Distance Running holds this belief. Even the magazine I write for, Running Times—maybe you’ve heard of it?—last year didn’t include me in its age-group rankings, even though I had the fastest 50-plus 5K and 10K times ever for an American in the age division. I consider it my duty to show we 5K/10K and cross country runners can run marathons if we choose to. 

I’m really tired of my neighbor, who’s run 5:30 or 6:00 for the marathon, telling me that if I trained harder I could do marathons.

En annan medeldistanslöpare som visade att det går att springa en mara på bra tid är Lauren Fleshman. Det är en intressant läsning.

För den som inte springer låter det mer imponerande att kunna springa en marathon på 5 timmar jämfört med en 5k på under 20 minuter. Det är inte sant, i alla fall inte för mig.

Armstrong

Armstrong överklagar som sagt inte USADA:s anklagelser om doping. DN har en fin och enkel rapportering i fallet.

Men vad har hänt med Svenska Dagbladet? På värsta kvällstidningsvis lyder rubriken till artikeln som kommenterar den ytterst knapphänta nyhetsrapporten från Reuters: ”Det har varit en häxjakt mot Armstrong”. Går det inte att producera något bättre i en en gång så fin tidning?

För den svenske förbundskaptenen Glenn Magnusson och Ulf Näslund, antidopingansvarig på Svenska Cykelförbundet, som missat stora delar av historien kommer en bakgrund. Att bara avfärda historien som häxjakt, vilket är samma uttryck som Armstrong själv använder, duger inte:

Här är en äldre och ganska ytlig artikel som lägger fram anklagelserna på ett pedagogiskt sätt. En extremt lång lista över olika turer under händelseförloppet finns här.

Den här intervju med Tyler Hamilton blev också mycket uppmärksammad:

Min favoritartikel är den här av Bill Strickland, redaktör för Bicycling Magazine och författaren av Tour de Lance: The Extraordinary Story of Lance Armstrong's Fight to Reclaim the Tour de France, som beskriver sina blandade känslor över att insett att Armstrong troligen var dopad. Artikeln publicerades i mars 2011 och innehåller inga bevis men det visar att fallet inte bara är svart eller vitt.

Men Magnusson och Näslund har ju rätt såtillvida att Armstrongs beslut inte är bra för cykelsporten, och definitivt inte för triathlon. För bara några månader sedan var förhoppningarna stora: Armstrong hade just vunnit en halv-IronMan och skapade stor glädje och uppmärksamhet när han förklarade att han skulle försöka kvalificera sig för IronMan Hawaii. Men det blir inget av det.

Vad händer nu? Ganska mycket enligt det här initierade inlägget som publicerades idag (läs gärna läsarnas kommentarer också), och det kanske kommer att få följder inom andra sporter:

Cycling tried to hide the doping problem, sweeping the debris under the carpet. Even when the stench got too much the UCI found means to silence things, such as the Vrijman Report which looked at L’Equipe’s accusation of positive EPO tests but only let WADA point out institutional failings in the UCI. Now USADA has pulled the rug away and the mess is there for all to see. Athletics, swimming, tennis and other sports probably need to substantially increase testing and introduce a bio passport scheme as soon as possible.

Artikeln har också en länk till Armstrongs öppna brev till USADA där han tyvärr låter som en rättshaverist. Jo, USADA har rätt att stänga av honom. Det gjordes klart nyligen av en federal domare.

Men det är ett otroligt tragiskt slut förstås. Det var tack vare Lance jag slaviskt började titta på Tour de France för runt tio år sedan: Jag kan fortfarande komma ihåg den otroliga känslan de första åren av att se den sista etappen in till Paris. Och jag var alltid nervös över att det skulle inträffa en krasch.

Tyvärr tror jag både Hamilton och Strickland har rätt. Och som Dan Turner skrev idag:

It's laughable to think that Armstrong, a battler who routinely unleashes teams of lawyers against his accusers, would give up now simply because of "the toll this has taken on my family, and my work for our foundation and on me." Or because he doesn't think the USADA's arbitration process is fair. Make no mistake: Armstrong is quitting because anti-doping officials have assembled too many former teammates ready to testify against him, and too much physical evidence, for him to overcome in a fair forum. Much as fans of Armstrong -- and I count myself among them -- wish it weren't so, the greatest cyclist of all time isn't. He is a cheat.

En lyckoträff

I mitt marathonprogram stod det "Strenght" för onsdagens pass (egentligen var det tisdagens, men jag tog en vilodag då istället). Det betyder inte styrketräning utan att springa något snabbare än marathontempo. Jag är inte så auktoritetsbunden så jag följer allt som står. Eftersom jag var på jobbet blev det ett pass på 400m banan under lunchen, och det visade sig bli ett riktigt bra och hårt pass, trots att det blev helt improviserat.

Efter uppvärmning med roddmaskin, sprang jag den dryga kilometern till idrottsplatsen, sen blev det intervaller:

800m 4:35
kort joggvila

1km 4:54

kort joggvila

400m 1:28

kort joggvila

1600m 7:15

kort joggvila

400m 1:32

kort joggvila

3x800 utan vila 3:54, 4:14, 4:15

kort joggvila

500m 2:51

några klättringar i trapporna på fotbollsarenan på vägen tillbaka

långsam jogg tillbaka

några crossfitövningar i gymmet: dips, pullups

Vad jag märkte, och aldrig har märkt förut fast det är ganska självklart: efter första 400m intervallet i ett tempo som är ganska snabbt för mig (jag tror faktiskt inte jag skulle kunna springa mer än kanske 15-20s snabbare om det vore en 400m tävling) kändes de efterföljande 1600m mycket enkla. Tempot hölls mellan 4:26 och 4:41; inte supersnabbt, men betydligt snabbare än mitt nya målmarathontempo på 5:20; och det kändes lika lätt som mina tidigare 5:20 workouts veckan innan. Och idag sprang jag 14km i marathontempo och det kändes relativt lätt, trots att det var bortåt 30 grader varmt.

Jag vet inte riktigt vad lärdomen är: intervaller är bra, våga improvisera, hög fart kan stimulera till konstant lägre fart? Eller det kanske är så enkelt att jag är i hyfsad form.

Löpardravel

I Sydsvenskan här om dan skrev Mona Masri en osmaklig krönika (tack Badgear som uppmärksammade den). På slutet kunde man ge sitt omdöme: Jag blir glad/Jag blir arg/Jag blir nyfiken/Jag bryr mig inte. Alternativet "Jag undrar vilken kulturredaktör som släpper fram något så intetsägande och illa underbyggt?" fanns inte. Men jag valde "arg",  som de flesta andra, inte för att jag blev arg men det var det minst dåliga alternativet.

Argumentationskedjan i artikeln är trivial (men det är klart, en kåsör måste fylla sitt spaltutrymme varje vecka och ibland får man leta i soporna efter ett infall):

1. Löpning är en populär och individualistisk motionsform. 2. Historiskt sett har överklassen ägnat sig åt löpning. (Om inte annat så har man ju sett det i filmen Chariots of Fire.) 3. Löpning bränner många kalorier och tar mycket tid.

Slutsatsen av 1–3: överviktiga kan anses lata av de hälsofascistiska löparna. QED, "löptrenden är falsk"!

För att nå dit måste man visa på alternativet: löpning tar alltså lång tid och man håller avståndet till sina medtävlare. Arbetarklassens sport, par excellence, är brottning och är kroppsnära, och står alltså i diametral motsats till löpningen.

Jag har skrivit (eller snarare, nämnt) om brottning förut. Inte från något initierat perspektiv, utan mer för att det är en så enormt krävande sport som jag skulle anta är minst lika tidskrävande och energiförbrukande som löpning. Sporten kräver även en tränare och förmodligen medlemskap i ett gym, i alla fall om man tränar på allvar.

Men det är en bisak i sammanhanget. Mona Masri gör ett utfall mot löpning, den absolut enklaste sporten, den som praktiseras över hela världen och där de främsta utövarna kommer från Jamaica eller Kenya (och Etiopien och nu även från Uganda).  Där finns det verkliga klassperspektivet. En lokal löpare jag känner åker hem till Kenya i december för att så, på våren kommer han tillbaka och jobbar i en löparaffär och springer regionala tävlingar för att sedan åka tillbaka till Kenya i tid till skörden. Det kallar jag en klassresa.

Hur fungerar Mona Masris logik när hon påstår att hälsa står i motsatsförhållande till kaloriförbränning? Mona, om Du så till den grad hatar kroppsaktiviteter, skriv en analytisk text som bygger på verkliga argument. Låt Dig inte förblindas av klassretorik sammanvävt med substanslöst svammel.

Om fetmaepedemien ska lösas så finns det riktiga måltavlor: läsk- och snabbmatsindustrin. Mona Masri, det vore väl ideologiskt lämpligt?

Marathontempo

Sen några veckor tillbaka har jag följt ett marathonträningsprogram (mer eller mindre eftersom triathlonsäsongen inte tog slut förrän i söndags). En gång i veckan står det: marathontempo, plus en distans. Igår, knappt åtta veckor före loppet, Chicago Marathon, var distansen 13km.

Hur vet man nu vilket tempo man ska hålla om man bara sprungit två marathonlopp? Jag har använt erfarenhet. Jag visste att löparkalylatorerna, typ McMillan, visar för optimistiska sluttider för marathon baserat på kortare lopp. Men jag trodde det berodde på mig, att jag är mer av en kortdistanslöpare. Men nu hittade jag ett utmärkt inlägg som visar att kalkylatorerna visar fel för de flesta på min nivå. De fungerar bra på distanser upp till halvarathon, men sen händer det någonting som gör att de blir otillräkneliga. Jag antar att det är marathondistansen i sig som är så oförutsägbar.

Klart är att man kalkylatorerna visar bättre resultat för marathon ju längre det tidigare loppet är. Halvmarathon är idealiskt: Problemet är att min halvmaratid, 1:39, motsvarar en marathontid på 3:28, vilket är kvalificeringstid för Boston i min åldersgrupp och alltså en mycket snabb tid. Inlägget – som baseras på jämförelser mellan verkliga halvmara- och marathontider vid verkliga lopp som låg runt åtta veckor från varandra – visar att det är fel på algoritmen i kalylatorerna. I alla fall för såna som jag med en halvmaratid på runt 1:40. Den verkliga skillnaden mellan halv- och helmara är runt 1 minut/mile (38s/km) temposkillnad, inte ca. 30s.

Nu blev det genast lättare att planera min träning. Marathontempo för mig är nu 8:33 miles/timme baserat på min senaste halvmara. Det blir en sluttid på 3:44. Det egendomliga är att det är precis den tid jag har siktat på baserat på min tidigare marathontid plus en viss förbättring. Erfarenhet och känsla spelar verkligen en roll, och inte bara siffror i ett spreadsheet.

Sista tävlingen

De tre senaste åren sen jag började med duathlon har jag alltid förvånats över hur tidigt säsongen tar slut: idag var det final med "Olympisk Duathlon" (citationstecken för att duathlon är ju ingen olympisk sport, men distansen motsvarar en olympisk triathlon 5km/40km/10km alltså 5km löpning istället för 1500m simning). Triathlon/duathlon är verkligen en sommarsport, och även om inte sommaren är slut så finns det ingen lämpliga tävlingar kvar inom rimligt avstånd. Idag blev det PR med över tio minuter. Jag tog det lite lugnare under den första löpningen, 22 minuter, för att sedan cykla på 1:13 och springa milen på 47 minuter; för bara några år sedan var det mitt PR för 10k, utan extrem uppvärming. Det känns skönt att slippa planera in cykelpass och bara koncentrera sig på löpningen. Det är bara åtta veckor kvar till Chicago Marathon.

Lisa Nordén!

Jag gick upp klockan 4 amerikansk östkusttid för att titta på damernas triathlon, och det ångrar jag inte för en sekund (eller ens 00:00.009, 9 tusendels sekunder som var skillnaden mellan Lisa och vinnaren Nicola Spirig). Lisa förlorade visserligen guldet, men är nu del av historien: ett legendariskt lopp som man kommer att prata om länge, ungefär som Michael Phelps 100m fjärilsfinal i OS 2008 en hundradel före tvåan Milorad Cavic.

Skillnaden är att tvåan Lisa gjorde det rätta och försökte falla över mållinjen, medan Spirig snarare lutade sig bakåt. Det är frågan om det inte är bättre att komma tvåa under sådana omständigheter än att vinna ett innehållslöst och tråkigt lopp.

ett år äldre

Efter mitt första lopp i en ny åldersgrupp, 50-54, ett lokalt 5k lopp, är slutsatsen: det här blir tufft. Trots att jag sprang på 20:55, bara var 10 sekunder över PR, kom jag bara sjua i åldergruppen. I fjol kom jag trea med en långsammare tid och i år hade jag hamnat högre upp på resultatlistan om jag varit fem eller tio år yngre. Men det var en speciell tävling med många bra löpare, vinnartiden var under 15 minuter.

50 verkar vara det nya 30. I duathlonloppet för två veckor sedan var vinnaren 52, alltså vinnaren av hela loppet, inte bara åldersgruppen. Han slog alla 20- 30- och 40-åringar. Min teori är att vid 50 är det många som har hunnit få vuxna barn och har tid att träna mer. Det gäller dock inte mig...

Lek mera

Här är en fantastisk video om värdet av att röra på sig (och inte bara springa i största allmänhet) och arbeta med koordinationen. Tack till RossTraining.

Lisa Nordén

I dagens DN finns det en kort, men mycket informativ intervju med triathleten Lisa Nordén. Hon förklarar hur tuff den olympiska distansen är och hur mycket taktiken spelar roll.

Hennes enorma skicklighet visade hon i fjol när hon vann den stjärnspäckade Hy-Vee tävlingen. I den här typen av triathlon gäller det inte bara att ligga tätt bakom någon i simningen, den är även tillåtet i IronMan-distansen, utan även på cykeln (i IronMan och kortare triathlontävlingar för oss amatörer måste man ligga på flera cykellängders avstånd bakom den framförvarande av säkerhetsskäl). Cyklingen blir taktisk och spännande som ett bergspass i Tour de France.

Det stora intresset för IronMan distansen har gjort att många uppfattar den olympiska distansen som sprintartad. Men 1500m/40km/10km är ingen vanliga sprint och tar knappt 2 timmar beroende på hur banan ser ut. Det är ungefär som ett marathonlopp tidsmässigt.

Intensiteten och taktiken gör att det är en öppen historia vem som kommer att vinna i London. Jag tror mig veta att Michael Phelps och Ryan Lochte kommer att ta medaljer i simning. Men i damernas triathlon? Ingen aning. Lisa har definitivt chansen.

Banan verkar vacker i alla fall.

Vätskebalans

Jag har skrivit flera gånger om vätskeintag under träning och tävling. Mina erfarenheter överensstämmer med Tim Noaks, forskaren som säger att det räcker att dricka när man är törstig. Nu har BJM, British Medical Journal, sammanställt data om vätskeintag och sportdrycksintag i den vetenskapliga litteraturen och det är en deprimerande läsning. Forskare har mutats av Gatorade och Poweraid, men vad som är värre är att även redaktionsmedlemmar i de vetenskapliga tidskrifterna har gjort det. Jag har nästan helt slutat dricka under kortare lopp än två timmar. Ett par klunkar vatten eller sportdryck brukar räcka. Marathondistansen är en annan historia där glycogen-förråden i kroppen inte räcker till hela loppet.

Medeldistans

För fyra år sedan tittade jag bara sporadiskt på OS: det blev lite simning, gymnastik, triathlon och enskilda friidrottstävlingar. I år blir det mer av allt, och ju mer man förstår, desto intressantare blir det. Här är en bra artikel (med bidrag från f.d. olympier) som förklarar skillnaderna i taktik i löpningens medeldistans- och långdistansgrenar och skillnaderna mellan försöksheat och finaler och hur OS skiljer sig från andra tävlingar.

Marathon simning

Jag hade fullständigt missat att marathon simning (10km) är en olympisk sport sedan 2008. Det är oerhört intensivt trots den otroliga distansen:

Dubbelknut

Det verkar för enkelt för att vara sant, men här är en video som visar hur man kan knyta upp en dubbelknut. Speciellt användbart vid duathlons då man måste använda löparskorna två gånger.

Racing

Det har blivit fem tävlingar på nio dagar. Det blev två fler än planerat, men jag kunde inte motstå det lilla lokala 5km loppet igår, då jag kunde promenera till startlinjen. Och för en vecka sen ville jag testa den engelska milen i ett nytt lopp som verkar bli tradition. Det har gått bra så här långt, jag är lite trött men inte utmattad. För en amatör som jag kan man se dem som intensiva fartpass. Men en vilodag får det bli imorgon.

Dagens duathlon var planerad sedan långt tidigare. Benen kändes inte speciellt fräscha i början, men det ordnade sig och tiden var en minut snabbare än i fjol. Cyklingen var bara 1km/h snabbare, trots ny cykel och mer träning, men å andra sidan kändes den avslutande löpningen utmärkt och gick fortare, trots att jag var i bättre löpform för ett år sedan. Man vet aldrig vad som kan hända på tävlingsdan. 

På tal om tävling, här är en analys av cyklisten Greg Hendersons effekt på cykeln under Tour de France. Det är otroligt vad han och de andra är kapabla att åstadkomma. Och Kessiakoff har fortfarande Bergströjan, vilket gör tävlingen intressant igen för en svensk Cadel Evans-fan (som ju hade en riktigt dålig dag p.g.a. sabotage, här är en video).

3000 m hinder

Här är en länk till en både underhållande och lärorik video om hinderlöpning. Ofta kan man få en ökad förståelse och uppskattning av en sport om man försökt utöva den själv. I det här fallet lär man sig en hel del av den hoppotränade (men löptränade) journalisten.

Nemesis

Jag läste den här artikeln för några månader sen när den publicerades i tidskriften Triathlete. Nu finns den tillgänglig online.

Det är en betraktelse av en professionell triathlete som beslöt sig för att träna simning med ungdomslaget och fann sig själv spöad av en 14-årig flicka vid varje träningspass. Han kom att kalla henne Nemesis.

Bara några veckor efter jag läst den upplevde jag något liknande: några hundra meter från mållinjen i ett litet 5km lopp blev jag omsprungen av en liten 13-årig flicka. Det är verkligen inte vanligt att så unga flickor springer så fort, 1km ja, men sällan 5km. Att bli omsprungen av 17-åringar det är helt ok. De ska springa fortare än medelålders män. Men 13-åringar?

Men jag återhämtade mig och fick självförtroendet tillbala. Läxan är tydlig: underskatta aldrig en motståndare om än aldrig så liten.

Men simning är annorlunda. Börjar man tidigt med riktig träning bör man kunna slå de äldre som inte fått den möjligheten. Jag väntar bara på att min 8-åriga dotter ska slå mig på 100m frisim. På pappret gör hon det redan, men det är med tävlingsstart och i 25 yardsbassäng mot min tid i en 50m pool med start i vattnet och egen tajmning.

Taskig karma

Igår morse bestämde jag mig för att byta tävlingsmoment från triathlon till duathlon. Jag var trött på att simma långsamt och ville ha lite racing action. Det var ett misstag.

Men ett felaktivt vägval på den svåra skogsstigen gjorde att den första löpningen istället för 3km blev 10km. När jag insåg att jag sprungit vilse beslöt jag mig för att ta mig i mål och bryta. Men då jag inte blev diskad, trots att jag var sist och inte hade följt banan, beslöt jag mig för att cykla för att få en rejäl träningsrunda. Jag såg inte en enda cyklist på hela vägen och tog mig i mål efter ett ganska långsamt tempo. Dels var jag trött och dels var jag tvungen att stanna för cykelmekning då kedjan hoppade av i en backe. Så jag beslöt mig för att bryta efter cyklingen. Men när jag kom fram såg jag flera som just hade startat den sista 8km löpningen, så jag fullföljde loppet. Det var lättare att springa andra gången. Tempot var lägre och jag hade ingen press på mig. Dessutom kom jag inte sist, men nästan. Det finns värre saker i livet än att komma in bland de sista där ingenting mer står på spel än äran.

Det blev 17km löpningen istället för 11 (plus 23 km cykling) på en mycket tuff skogsbana och ett oerhört effektivt träningspass. Det blev en fin dag trots allt.

Engelsk mil

I en av mina favorit podcasts Marathontalk, ställer programledarna alltid frågan till sina gäster: Om Du hade sex månader av intensivträning för en engelsk mil (1,61km), vad skulle tiden bli. Det verkar vara en mycket hypotetisk fråga för de flesta långdistanslöparna och svaren varierar med ålder och inriktning från under 4 minuter till 8.

Nu vet jag vad min tid är, i ett gatlopp som gick i 38 graders värme: 6:07. När jag matade in min senaste 5km tävlingstid i McMillan-kalkylatorn fick jag svaret 6:10. Under de förutsättningarna får man var nöjd med den faktiska tiden. Dessutom springer jag snabbare på morgonen än 18:45. Pulsen kom gick bara upp till 191, 10 slag under max. Det är ungefär vad jag kommer upp i vid ett 5km lopp.

Men om jag kunde koncentrera mig på distansen under några månader och inte som nu måste hålla cyklingen och simningen igång skulle jag nog kunna komma ner en bra bit. Men skaderisken skulle öka betydligt.

En tävling till

Efter ett meddelande från arrangörerna att det var få anmälda för en aquathlon (simning, löpning) anmälde jag mig och min dotter mindre än ett dygn för tävlingen (och utan mina egna väl utprovade simglasögon som låg kvar i ett låst skåp i poolen). Efter att ha gått upp klockan 05:15 en söndagsmorgon blev det aquathlon-premiär för oss båda: 100m simning och 1km löpning för henne och 700m, 5km för mig.

Min simning gick inte så bra. Jag passaderades av flera medtävlande och fick nästan en panikattack i början. Jag gick ut lite för hårt och svalde en del vatten. Mina simglasögon som jag lånat läckte och på något sätt ledde de vattnet in i munnen. Det värsta var att man inte kunde använda våtdräkt. Det var alldeles för varmt och klorerat vatten är inte bra för gummit. Men det gick bättre och bättre, de sista 100 gick helt ok, och väl upp ur vattnet gick löpningen på en ganska backig bana helt fenomenalt.

Jag kan dock förstå att det kan hända allvarliga olyckor under simningsmomentet. Hade jag svalt ännu mer vatten och varit riktigt långt från land i hård sjö hade det nog varit svårt att hantera en riktig panikattack.

Simningen kändes som ett stort steg bakåt. Antingen måste jag simma mycket mer och köra fler övningar för att få bättre position i vattnet, eller också få det bli en återgång till duathlons. Å andra sidan, jag gillar aquathlon-sporten: den är enkel, ingen cykel, och man behöver bara löparskor och simglasögon. Problemet är dock att jag behöver mer distans än en futtig 5k för att kompensera den långsamma simningen. Den ideala distansen för mig måste vara en halv IronMan där simningen är obetydligt kortare än en olympisk distans men där cykling och löpning är mycket längre (mer än det dubbla). Det gäller ju förstås att komma upp två km simning. 

Dottern däremot simmade fenomenalt bra och sprang hela vägen utan att stanna, och detta utan att ha tränat någon löpning. Och framför allt: hon tyckte det var roligt (lägg märke till det fina horisontala läget i vattnet):