lördag 13 oktober 2012

Nästa Marathon

"Hur länge ska man vänta tills man springer nästa marathon? Så länge det tar att glömma bort den tidigare."

Det gamla skämtet stämmer nog. Jag har redan börjat titta på kommande lopp. För utländska löpare finns det en väntelista för London i april. Comrades ultramarathon är inte fylld än. Men jag lär komma med New York 2013 eftersom jag varit med (och inte kommit med) i lotteriet tre år nu. Jag bör nog avvakta ytterligare en vecka innan jag tar något drastiskt (och dyrt) beslut.

onsdag 10 oktober 2012

Lance Armstrong

Rapporten från USADA blev just offentlig, så det finns inte många kommentarer än. Men några korta inlägg samt hela rapporten finns här på min favoritsajt, The Science of Sport och kortare kommentar som DNs. Jag har bara läst vissa avsnitt, men från vad jag har sett måste man vara helt förblindad av Armstrongs enastående prestationer om man inte inser att han var dopad under stora delar av sin karriär (som så många andra, kanske de flesta?). Som Levi Leipheimer uttryckte det:
What people didn't realize—what I didn't realize until after I was already committed to this career—was that doping was organized and everywhere in the peloton. Doping wasn't the exception, it was the norm.
Jag har en känsla av, och det är fullständig spekulation förstås, att om sporten hade varit ren så hade Armstrong haft en enastående karriär tack vare sin vinnarinstinkt och hårda arbete. Det har man inte minst sett det senaste året under han triathlon comeback. Det är inget försvar av Armstrong, vars offentliga kommentarer och attacker på cyklister som vittnat offentligt varit fullständigt vidriga. Som Ross Tucker skriver på The Science of Sport:
So rather than condemn the (late) whistleblowers, let's celebrate even more those who DID speak BEFORE they had to.  As some of those names above have already mentioned on Twitter, let's use this moment to celebrate those who were courageous and outspoken from the start.  Those who had their reputations smeared by the bullying tactics of Armstrong PR because they dared to go against the grain of cycling's doping culture.  Those who were slandered and marginalized for standing up to the dishonesty, and who often retired from their sport because their position in it became untenable, often at Armstrong's hand. 
Let's think then of Betsy and Frankie Andreu, David Walsh, Paul Kimmage, Emma O'Reilly, Andy Hampsten, Scott Mercier, Darren Baker, Christophe Bassons, and all the others who spoke first, or walked away.  Theirs is the example to praise, and today is a day to celebrate them.
Utredningen om och bestraffningen av Armstrong var nödvändig och visar världen att ingen, inte ens en legend, kan stå över lagen.

Uppdatering: hur gjorde han då för att undvika testen. Den här artikeln i dagens New York Times ger ett antal exempel, från att helt enkelt låtsas att inte vara hemma när testarna knackar på dörren till att neutralisera drogerna med andra substanser eller helt enkelt bryta ett lopp. Vissa prover har testats igen och med med nya metoder har man hittat droger, t.ex. EPO från Tour de France 1999.

tisdag 9 oktober 2012

Plantar fasciitis

Jag har inte känt någon hälsmärta, Plantar fasciitis, på länge nu. Men jag har haft min beskärda del. Jag tror att min fotnedsättningen är bättre än tidigare och gör mig mer immun, i alla fall hoppas jag det.

I vilket fall som helst, här är en fin artikel om fenomenet.

måndag 8 oktober 2012

Chicago Marathon

Det här var bara min tredje marathon,  men jag har sprungit en flera stora halvmaror (Indianapolis, Rock 'n' Roll Seattle, Stockholm) och skillnaden i organisation och känsla är inte så stor. Jag är alltså ingen expert på att bedöma stora marathons, men jag är inte helt okunnig heller.

Chicago är ett utmärkt lopp: otroligt välorganiserat på en underbar bana. Den har flera fördelar jämfört med andra stora marathons. Start och mål äger rum mitt i stan. Man behöver inte köa för transport och vänta i timmar vid startlinjen (som New York eller Boston; här är en mycket välgjord video som visar hur komplicerat det kan vara att ta sig till Staten Island till NY Marathon starten). Det är ett varv (till skillnad från Stockholm). Hotellen i centrum är visserligen dyra under marathonhelgen, men för ett par nätter om året är det värt det. Ytterligare en fördel med Chicago jämfört  med New York är att man inte behöver kvalificera sig för att komma med, men man måste vara tidigt ute; i år var det fullt efter bara två dagar. Dessutom är det billigare att anmäla sig direkt till ett lopp jämfört med att åka med en arrangör. Deltagaravgiften är "bara" $175 för ickeamerikaner, vilket är relativt billigt.

Banan är extremt lättsprungen, det finns inga backar bara några broar man måste springa över, med en höjdskillnad på ett par meter (inte som i New York som börjar med en gigantisk bro).

Jag gick upp klockan 5:30 klädde på mig och åt en gratisfrukost på hotellet; det verkade som om hälften av gästerna var löpare. Sen gick jag ut och kände på temperaturen och bestämde mig för ytterligare ett lager. Temperaturen var några få plusgrader bara så det blev shorts, technical shirt, långärmad t-shirt, kortärmad t-shirt samt en ful väst jag köpte på Expon för $5, samt vantar och en värmande turban gjord av en avklippt t-shirt. Jag gillar att vara varm på startlinjen och komma igång med löpningen innan jag tar av mig ett klädlager och i det här loppet var det kallt länge, så sista plagget kastade jag runt 35km. Jag såg många som kastade sina överdragskläder på startlinjen tio minuter innan start (vilket ändå är varmare än att checka in sina kläder långt innan starten). Jag tror många av dem ångrade sig. Min familj såg att flera par vantar som kastades plockades upp efter några sekunder av någon bakomvarande.

Promenaden ner till starten tog bara tio minuter, men det var kallt så jag stannade till på ett hotell för att värma mig för att sen fortsätta in i kaoset vid starten. Nytt för i år var två "waves", en klockan 7:30 och en kl. 8. 7:30 för elit, startgrupp A-E, några tusen löpare i varje grupp. Min grupp, C, var helt perfekt för min nivå. Det gick långsamt i början med all trängsel, men efter några km blev det riktigt lättsprunget, så lättsprunget att jag började tro att det var något fel på tempoangivelsen på Garminklockan. Men den visade helt rätt för det mesta, bortsett från ett par tunnlar och gator med skyskrapor.

Sen gick det på, 5:22 per km +/- 10s, genom en mängd stadsdelar, Lake View, Lincoln Park, Pilsen, Chinatown m.fl. Vätskestationerna (och en med bananer, en annan med gel, och en med öl runt 40km, den sistnämnda var inte officiell) var många (kanske en varannan engelsk mil), välbemannade och välorganiserade med samma konsekventa modell: först Gatorade och sen vatten. Det var publik på banan nästan hela vägen, speciellt häftigt var Pilsen (den spansktalande statsdelen) och Chinatown. Den sista halvmilen på Michigan avenue var också intensiv med flera rader av åskådare.

Jag blev aldrig riktigt trött, bara lite sliten i lårmusklerna efter 35 km och kunde t.o.m. kosta på mig en liten spurt på slutet; det var så jag hade tränat, jämt tempo med ett snabbare avslut. Jag kunde alltså ha gått ut hårdare, men jag hade förutsatt mig en tid på 3:45 (det blev 3:45:59) och jag ville inte experimentera för mycket. Jag är för orutinerad på marathondistansen för såna försök. Men jag minns att fjolårets marathon, den första jag sprang på tio år, var en riktig mardröm de sista 5km då tempot gick ner enormt mycket och jag stapplade nästan i mål.

Målområdet var ca 1km långt så det tog ett tag att ta sig igenom. På slutet av kön kom belöningen, ett glas öl från en sponsor.

Jag är inte riktigt heltänd på marathon; men det är roligt att göra det då och då. Det är betydligt roligare i ett stort och välorganiserat lopp (fjorårets hade bara några hundra deltagare inklusive halvmaran och marathonstafetten) även om det blir mycket dyrare med resor och hotell.

Nästa år lär jag komma med i New York Marathon eftersom jag varit med i lotteriet tre år i rad. Det vore dumt att inte ta chansen. Nu vet jag att Hanson programmet fungerar: 25km maxdistans med en mängd 16km rundor. Den här gången fullföljde jag det nästan till punkt och pricka från vecka 8.
Hälsoblogg