New York Road Racing

Idag publicerade New York Times en lång artikel om New York Road Racing och dess VD Mary Wittenberg. Den är en fascinerande text som egentligen skulle kunna handla om många stora organisationer: Hur mycket kan en organisation växa för att inte förlora sin själ? Hur leder man en stor organisation?

Texten är välbalanserad och visar såväl Wittenbergs styrkor som svagheter. Men en sak verkar helt klar: New York Marathon är alldeles för dyrt, speciellt med tanke på hur stor vinst organisationen gör.

Uppdatering den 20/10: Idag skrev Roger Robinson en kommentar till NYT artikeln. Han tycker den är pratig och diskuterar oväsentliga saker som Wittenbergs hårfärg. Det är möjligt, men detaljerna gör texten intressant och New York Times är inte Running Times.

Nästa Marathon

"Hur länge ska man vänta tills man springer nästa marathon? Så länge det tar att glömma bort den tidigare."

Det gamla skämtet stämmer nog. Jag har redan börjat titta på kommande lopp. För utländska löpare finns det en väntelista för London i april. Comrades ultramarathon är inte fylld än. Men jag lär komma med New York 2013 eftersom jag varit med (och inte kommit med) i lotteriet tre år nu. Jag bör nog avvakta ytterligare en vecka innan jag tar något drastiskt (och dyrt) beslut.

Chicago Marathon

Det här var bara min tredje marathon,  men jag har sprungit en flera stora halvmaror (Indianapolis, Rock 'n' Roll Seattle, Stockholm) och skillnaden i organisation och känsla är inte så stor. Jag är alltså ingen expert på att bedöma stora marathons, men jag är inte helt okunnig heller.

Chicago är ett utmärkt lopp: otroligt välorganiserat på en underbar bana. Den har flera fördelar jämfört med andra stora marathons. Start och mål äger rum mitt i stan. Man behöver inte köa för transport och vänta i timmar vid startlinjen (som New York eller Boston; här är en mycket välgjord video som visar hur komplicerat det kan vara att ta sig till Staten Island till NY Marathon starten). Det är ett varv (till skillnad från Stockholm). Hotellen i centrum är visserligen dyra under marathonhelgen, men för ett par nätter om året är det värt det. Ytterligare en fördel med Chicago jämfört  med New York är att man inte behöver kvalificera sig för att komma med, men man måste vara tidigt ute; i år var det fullt efter bara två dagar. Dessutom är det billigare att anmäla sig direkt till ett lopp jämfört med att åka med en arrangör. Deltagaravgiften är "bara" $175 för ickeamerikaner, vilket är relativt billigt.

Banan är extremt lättsprungen, det finns inga backar bara några broar man måste springa över, med en höjdskillnad på ett par meter (inte som i New York som börjar med en gigantisk bro).

Jag gick upp klockan 5:30 klädde på mig och åt en gratisfrukost på hotellet; det verkade som om hälften av gästerna var löpare. Sen gick jag ut och kände på temperaturen och bestämde mig för ytterligare ett lager. Temperaturen var några få plusgrader bara så det blev shorts, technical shirt, långärmad t-shirt, kortärmad t-shirt samt en ful väst jag köpte på Expon för $5, samt vantar och en värmande turban gjord av en avklippt t-shirt. Jag gillar att vara varm på startlinjen och komma igång med löpningen innan jag tar av mig ett klädlager och i det här loppet var det kallt länge, så sista plagget kastade jag runt 35km. Jag såg många som kastade sina överdragskläder på startlinjen tio minuter innan start (vilket ändå är varmare än att checka in sina kläder långt innan starten). Jag tror många av dem ångrade sig. Min familj såg att flera par vantar som kastades plockades upp efter några sekunder av någon bakomvarande.

Promenaden ner till starten tog bara tio minuter, men det var kallt så jag stannade till på ett hotell för att värma mig för att sen fortsätta in i kaoset vid starten. Nytt för i år var två "waves", en klockan 7:30 och en kl. 8. 7:30 för elit, startgrupp A-E, några tusen löpare i varje grupp. Min grupp, C, var helt perfekt för min nivå. Det gick långsamt i början med all trängsel, men efter några km blev det riktigt lättsprunget, så lättsprunget att jag började tro att det var något fel på tempoangivelsen på Garminklockan. Men den visade helt rätt för det mesta, bortsett från ett par tunnlar och gator med skyskrapor.

Sen gick det på, 5:22 per km +/- 10s, genom en mängd stadsdelar, Lake View, Lincoln Park, Pilsen, Chinatown m.fl. Vätskestationerna (och en med bananer, en annan med gel, och en med öl runt 40km, den sistnämnda var inte officiell) var många (kanske en varannan engelsk mil), välbemannade och välorganiserade med samma konsekventa modell: först Gatorade och sen vatten. Det var publik på banan nästan hela vägen, speciellt häftigt var Pilsen (den spansktalande statsdelen) och Chinatown. Den sista halvmilen på Michigan avenue var också intensiv med flera rader av åskådare.

Jag blev aldrig riktigt trött, bara lite sliten i lårmusklerna efter 35 km och kunde t.o.m. kosta på mig en liten spurt på slutet; det var så jag hade tränat, jämt tempo med ett snabbare avslut. Jag kunde alltså ha gått ut hårdare, men jag hade förutsatt mig en tid på 3:45 (det blev 3:45:59) och jag ville inte experimentera för mycket. Jag är för orutinerad på marathondistansen för såna försök. Men jag minns att fjolårets marathon, den första jag sprang på tio år, var en riktig mardröm de sista 5km då tempot gick ner enormt mycket och jag stapplade nästan i mål.

Målområdet var ca 1km långt så det tog ett tag att ta sig igenom. På slutet av kön kom belöningen, ett glas öl från en sponsor.

Jag är inte riktigt heltänd på marathon; men det är roligt att göra det då och då. Det är betydligt roligare i ett stort och välorganiserat lopp (fjorårets hade bara några hundra deltagare inklusive halvmaran och marathonstafetten) även om det blir mycket dyrare med resor och hotell.

Nästa år lär jag komma med i New York Marathon eftersom jag varit med i lotteriet tre år i rad. Det vore dumt att inte ta chansen. Nu vet jag att Hanson programmet fungerar: 25km maxdistans med en mängd 16km rundor. Den här gången fullföljde jag det nästan till punkt och pricka från vecka 8.

Trött på marathon

I fjol sprang jag min första marathon på drygt 10 år. Jag gjorde det på känn, och följde bara delvis Hanson brödernas rutin. Jag sprang 25km som längst, men bara en gång och tränade som om det var en vanlig höst med 5km och 10km tävlingar.

I år följer jag den nästan slaviskt inför Chicago Marathon en dryg vecka (förutom en förkylning den här veckan och några triathlon och duathlon-lopp), med en längsta vecka på 75km. Programmet består av löpning sex dagar i veckan, en dag kombineras löpningen med lite crossträning.

Jag är trött på det nu: bara löpning varje dag. Det börjar kännas som ett jobb: istället för att träna en timme på lunchen (simning, styrketräning, eller vad jag känner för), måste jag vänta tills jag kommer hem eftersom dagens träning ska bestå av 1,6 mil i marathontempo och det hinner jag inte på en timme. Träningen styr alltså mitt liv som jag inte är van vid.

Triathlonsäsongen kändes roligare. Jag tror även jag förlorat ganska rejält med snabbhet, men det får vi verifierat på lördag då jag springer ett 5k lopp.

Fördelen med marathonloppet i fjol var att jag kom i god form för intervallträning någon vecka efter tävlingen och kunde slå mitt 10km pers bara två veckor efteråt och mitt 5km pers sex veckor efteråt.

En detektivhistoria, eller hur man fuskar i marathon

Den här långa extremt välskrivna historien av Mark Singer är som en Sherlock Holmesberättelse. Här är en länk till en podcast där Singer berättar om sin artikel. Den handlar om Michigan-tandläkaren Kip Littons ofta framgångsrika försök att fuska i marathonlopp och även i kortare lopp.

Här en länk och här ytterligare en till inlägg med bilder som visar att det är otänkbart att Litton sprang så fort i loppen ifråga. Mitt favoritinlägg är det här som visar hur han smyger över startlinjen som om han vore en åskådare för att senare avsluta med en 2:57 tid efter att ha bytt kläder.

Det är fortfarande ett mysterium exakt hur han gjorde. På något sätt måste han tagit sig av banan och åkt bil, cyklat eller tagit en genväg, det är nog inte så svårt eftersom han alltid startade bland de sista. Men att komma tillbaka in på banan bland elitmotionärerna är svårare och ofta, men inte alltid, lyckades han passera tidskontrollerna. Och varför gjorde han det? På sin hemsida, som nu är nedtagen, försökte han få in pengar till cystisk-fibrosforskning. Men ingen har visat att han försökte sig på något finansiellt bedrägeri.

Ingen skada skedd, finns det de som säger, eftersom ingen vinner några pengar på den här nivån. Dock berövade han någon annan chansen att få springa Boston Marathon och att få stå på prispallen i åldergruppen.

Historien är fascinerande och tragisk på samma gång. Men hade han varit min tandläkare så hade jag bytt.

Marathontempo

Sen några veckor tillbaka har jag följt ett marathonträningsprogram (mer eller mindre eftersom triathlonsäsongen inte tog slut förrän i söndags). En gång i veckan står det: marathontempo, plus en distans. Igår, knappt åtta veckor före loppet, Chicago Marathon, var distansen 13km.

Hur vet man nu vilket tempo man ska hålla om man bara sprungit två marathonlopp? Jag har använt erfarenhet. Jag visste att löparkalylatorerna, typ McMillan, visar för optimistiska sluttider för marathon baserat på kortare lopp. Men jag trodde det berodde på mig, att jag är mer av en kortdistanslöpare. Men nu hittade jag ett utmärkt inlägg som visar att kalkylatorerna visar fel för de flesta på min nivå. De fungerar bra på distanser upp till halvarathon, men sen händer det någonting som gör att de blir otillräkneliga. Jag antar att det är marathondistansen i sig som är så oförutsägbar.

Klart är att man kalkylatorerna visar bättre resultat för marathon ju längre det tidigare loppet är. Halvmarathon är idealiskt: Problemet är att min halvmaratid, 1:39, motsvarar en marathontid på 3:28, vilket är kvalificeringstid för Boston i min åldersgrupp och alltså en mycket snabb tid. Inlägget – som baseras på jämförelser mellan verkliga halvmara- och marathontider vid verkliga lopp som låg runt åtta veckor från varandra – visar att det är fel på algoritmen i kalylatorerna. I alla fall för såna som jag med en halvmaratid på runt 1:40. Den verkliga skillnaden mellan halv- och helmara är runt 1 minut/mile (38s/km) temposkillnad, inte ca. 30s.

Nu blev det genast lättare att planera min träning. Marathontempo för mig är nu 8:33 miles/timme baserat på min senaste halvmara. Det blir en sluttid på 3:44. Det egendomliga är att det är precis den tid jag har siktat på baserat på min tidigare marathontid plus en viss förbättring. Erfarenhet och känsla spelar verkligen en roll, och inte bara siffror i ett spreadsheet.

Chicago marathon 2012 sold out

När jag bekräftade min anmälan fick jag följande meddelande:

Thank you for registering. Registraton will be closing today!

Loppet är fullt efter mindre än en vecka. I fjol tog det 31 dagar.

Men än finns det några timmar kvar innan de stänger.

Trendig, jag?

Det kanske är första gången jag är i harmoni med en näringslivstrend: triathlon och långdistanslöpning är inne, snarare än golf och segling.

I den här artikeln pratar Roburs VD Thomas Eriksson om sin träning. Två marathons och två IronMan kommer det att bli i år. Om jag hittat rätt Thomas Eriksson, så genomförde han Kalmar Triathlon på 10:28 år 2010, vilket är mycket bra för en medelålders amatör. Ett annat exempel på någon i näringslivet som genomför intensiv IronMan-träning skrev jag om för en dryg vecka sen.

Den här trenden, om det nu är en trend, går emot åldersfixeringen där bara de riktigt unga duger. De bästa professionella IronMan-utövarna är över 30, många triathleter är över 50 och även 60.

Jag har själv sett anställningsansökningar som tar med marathonresultat. Först tyckte jag det löjligt, men nu uppskattar jag det, av samma skäl som Eriksson uttryckte det:

Ser man sig omkring i branschkretsar märker man att många högt uppsatta är jäkligt fit. Mycket av det jag jobbar med i träningen kan jag applicera till arbetslivet. Som vikten av disciplin, att jobba mot mål och delmål och att ha tålamod. Den som tar sig genom ett Ironman är ingen som ger upp om det tar emot lite grann. Varken i löparspåret eller i karriären.

Jag börjar bli lite sugen på en IronMan, men distansen måste byggas upp gradvis. Problemet är ju simningen för mig, så även om en olympisk distans är svår. Men steget från Olympisk till Halv IronMan är sen inte så stort, bara 1,5k simning för olympisk och 1,93 för halvan. I fjol fick jag smak för marathondistansen. Från att ha trivts så bra med halvmaradistansen beslöt jag mig för att springa en mara och det var inga problem varken före, efter eller under. Så ingenting är omöjligt.

Det är glädjande att något så enkelt som långdistanslöpning värderas högre än segelbåtar och vältrimmade golfbanor. Triathlon är en dyr sport, men kommer ändå sällan i närheten av golf och segling, såvida man inte köper de dyraste prylarna (som en cykel för 50k eller våtdräkt för 10k).

Chicago Marathon

Jag kollade just hemsidan för Chicago Marathon för att se att min anmälan hade kommit in och efter två dar hade 30.000 registrerat sig. Loppet brukar ha drygt 40.000 så det tar nog inte lång tid innan de stänger registreringen. Till skillnad från New York och Boston finns det inga kvalificeringsgränser. Det är bara att anmäla sig.

Som sagt, mitt nya mål är att kvalificera mig för startgrupp B, men i värsta fall skickar jag in resultat för startgrupp C.

Chicago Marathon

Då var det gjort, jag är 1000:- fattigare, men har ett stort mål och ett delmål. Jag anmälde mig till Chicago Marathon. Delmålet, att kvalificera mig för startgrupp B, är nästan viktigare än själva loppet. Såna här gigantiska lopp springer åtminstone jag bara för att det är kul: sightseeing till fots. Om man vill persa eller kvalificera sig för Boston så finns det mindre lokala lopp.

För att kvalificera mig till B-gruppen behöver jag spring halvmaran på 1:35. Det är visserligen under PR, men definitivt överkomligt speciellt som jag gått om tid på mig, och minst tre snabba lokala tävlingar innan deadline. Jag är dessutom i bättre form nu än för ett år sedan då PR sattes.

Marathon och hjärtattack

Nyligen publicerades en studie om hjärtattacker under marathonlopp. Studien visade att det i de flesta fall rörde sig om redan existerande hjärtsjukdomar och att risken att dö i ett lopp är mycket liten.

Här en dock en bloggkommentar som ger några ytterligare detaljer om studien, t.ex.

The average age of the people who survived cardiac events was 53; the average age of the people who died was 34. There are two distinct groups here. One is young people with thick hearts (“hypertrophic cardiomyopathy”), an underlying genetic conditionl; when they collapse, they’re very hard to revive and tend to die. The other is older men with narrowed arteries (coronary artery disease) due to the usual risk factors; when they collapse, they can often be revived if someone gets to them soon enough.

Marathonresultat

Den alltid lysande Ross Tucker har skrivit ett långt inlägg om den kenyanska dominansen på marathondistansen. Det är en djup oct välskriven analyst.

Två marathonprogram

Efter att bara ha sprungit två marathons i mitt liv, är jag knappast någon stor auktoritet på marathonträning. Men mitt senaste marathonlopp gick precis som jag tänkt mig, utan några som helst negativa biverkning förutom en blåsa på stortån, och jar var tillbaka till full träning igen efter en dags vila. Och bara några få veckor efteråt satte jag PR på 5k och 10k.

Jag använde ett träningsupplägg (med mycket modifikation för att passa min duathlon-träning och tävlingar) från Hanson bröderna i Detroit, tränarna till USA:s snabbaste kvinnliga marathonlöpare Desiree Davila 2011. Igår läste en bok om ett helt annat upplägg, Run Less, Run Faster. Det slog mig metoderna är helt olika, men har likheter så att jag skulle kunna använda båda två.

I korthet, Hanson-metoden (som inte finns i bokform, och som jag inte känner till i detaljer eftersom man måste betala för att få ett program) går ut på att man inte behöver springa så långa rundor inför en mara, OM man ser till att springa halvlångt, kanske 25km, på trötta ben. T.ex. genom en tuff 10km runda på lördag och följd av en på 25km på söndag. Längden beror på vilken nivå man befinner sig. Som längst rekommenderar programmet att man springer 25km (vilket inte gäller proffsen förstås).

Run Less-metoden som egentligen heter FIRST undviker totalt trötta ben och betonar vilan. Upplägget bygger på bara tre dagars löpning per vecka, en workout var som 1 tempo, 2 intervall och 3 lång. Däremellan crosstraining, framför allt de där man slipper bära kroppen (non-weight bearing) som cykel, rodd, eller simning, men även styrketräning. Långpasset blir så långt som ett typiskt långpass i ett traditionellt träningsprogram, upp till 30km eller mer, men betydligt snabbare än vad som brukar rekommenderas, ända ner till förväntad maratonfart. Här är ett exempel på en 16-veckors plan (i boken anges mycket mer data beträffande intensitet).

Trots skillnaderna mellan programmen finns det filosofiska likheter: Båda metoderna rekommenderar alltså betydligt färre km än vanliga program. Men båda är tuffa ändå. Här finns inga återhämtningspass. Inga "junk-miles". Alla träningspass har en funktion. Hanson-metoden betonar periodisering med fokus på olika aspekter vid olika tidpunkter (styrka vs. uthållighet, framför allt) och Run Less att låta kroppen återhämta sig efter varje löprunda.

Run Less metoden betonar testworkouts för att avgöra om man kan börja ett visst program. Om mitt mål är att kvalificera mig för Boston Marathon (3:30) skulle jag behöva klara följande workouts inom loppet av en vecka innan jag börjar det 16 veckor långa programmet:

6x800m på 3:13 per rep med 400m jogg mellan.
Tempo 21:42 I tre miles (knappt 5k)
24km i 5:14 tempo.

Det skulle jag nog klara, möjligen med undantag för den långa rundan. Tempot är ganska högt, men jag har sprungit 25km terräng i 4:53 tempo, så det är inte omöjligt.

Till stora delar bestod mitt maratonprogram av Hanson med crosstraining. Och jag tror jag ska fortsätta på den vägen inför Chicago Marathon i höst. Den största skillnaden från det jag redan gör jämfört med Run Less är den höga intensiteten i långrundan. Men jag ska testa.

Ingen höjdarmarathon i Vegas

Här och här finns tävlingsrapporter från Rock'n'Roll Las Vegas Marathon och Halvmarathon. Det var ingen höjdartävling, dåligt organiserad och för många deltagare, dessutom förenads halv och helmaran efter att ha varit åtskilda, och då fanns det bara långasamma löpare kvar i halvmaran så det var omöjligt att hålla ett högt tempo. Lika illa är rapporten att direktören för Competitor Group, som organiserar Rock'n'Roll serien, möjligen fuskade i tävlingen, eller att flera löpare blev sjuka av vattnet som serverades.



Jag har bara sprungit en RnR tävling. Det var inte riktigt så här illa, men tendenserna fanns där. Men hade jag varit i Vegas i andra ärenden hade jag nog deltagit ändå. Det måste ha varit häftigt att springa på natten mellan casinona. Lärdomen är istället att dessa lopp har andra funktioner än att slå PR. Och ska man försöka slå PR måste man start långt fram (men det gäller alla stora lopp), och i det här fallet är halvmaran det enda tänkbara loppet.

Men, jag kommer att tänka mig för innan jag anmäler mig till en Rock'n'Roll tävling. Det finns gigantiska, välorganiserade där man faktiskt kan springa fort och inte bli sjuk.

Marathon och 5k

Här är en fin artikel i New York Times om Lauren Fleshman, en medeldistanslöpare som beslutade sig för att springa sin första marathon för att få upp uthålligheten på 5k inför OS i sommar. Det var inte ett helt okontroversiellt beslut. När hon berättade det för sin man svarade han, “Are you smoking crack?”

Min egen erfarenhet är positiv. Efter min höstmara satt jag PR på 5k och 10k, två respektive tre veckor efter loppet. Det skulle naturligtvis inte fungera för ett proffs som springer på en betydligt högre intensitetsnivå och har betydligt bättre planerade formtoppar. Men jag är nyfiken på för min del hur länge den här positiva träningseffekten håller i sig, om jag för att springa fort på korta lopp skulle må bra av att springa en mara eller två om året.

Nya mål

Jag har funderat över tävlingsplanerna för nästa år. Hade jag råd och tävlingen ägde rum lite tidigare än september (då det är möjligt att få ledigt) skulle jag gärna åka till Zofingen i Schweiz för den stora (den största och häftigaste?) duathlontävlingen.

Men efter att ha följt eliten på New York Marathon och tittat på Jojje Borsséns fina film från loppet 2009 beslöt jag mig för att springa Chicago Marathon 2012. Det finns visserligen en teoretisk möjlighet att jag kan komma med i New York genom lotteriet, sannolikheten är runt 20% såvitt jag förstår, men det räcker inte förstås för att man ska kunna räkna med att komma med. Chicago är ett fint lopp också och betydligt enklare: man behöver bara boka ett hotellrum downtown och promenera till starten, istället för att gå upp supertidigt för att ta en buss till Staten Island och vänta i flera timmar på startskottet. Jag behöver bara anmäla mig i tid, min seeding är redan klar: Start Corral C, eller t.o.m. B om jag springer halvmaran 7 minuter snabbare än PR före den 19/8 (inte helt omöjligt, men det skulle kräva ganska mycket träning). I vilket fall som helst är det ett bra mål.

Beslutet förenklar livet. Nu behöver jag inte fundera över om jag ska springa en mara redan i april. Det behövs inte med ett större mål i sikte. Det får bli samma vårupplägg som i år: 10 miles i januari, tre halvaror i mars, april, och maj (om jag inte blir sjuk eller det blir total snöstorm). Triathlon eller duathlon i juni, juli och augusti för att kulminera i Chicago i början av oktober.

Ross Tucker om Marathon

Det här är en helt otrolig artikel om marathon-utvecklingen de senaste åren. Man bara baxnar över vissa statisktiska iakttagelser:

Under de senaste tre åren har genomsnittiden för de tio bästa löparna legat under världsrekordstiden 2003.

Intressant är också diskussionen om hur mycket marathon dominerar på bekostnad av banlöpning. Sponsorerna når helt enkelt så många fler under en marathon.

Marathon

Då har jag sprungit mitt andra marathonlopp. Jag har helt enkelt varit för nöjd med halvmaradistansen. Det går fort och man kan återhämta sig på en dag. Marathon för mig är något helt annat. Det handlar inte om löpning utan om överlevnad: hur fort kan man gå ut och hur mycket kan man äta och dricka? Det finns t.o.m. risk för att bryter loppet även om man är i god form. Nej, det är för mycket osäkerheter om marathondistansen för att jag ska gilla den.

Men jag hade beslutat mig för att springa i alla fall, jag ville se om det gick att följa Hanson Brothers filosofi i kombination med CrossFit och Triathlonträning. Jag var nyfiken helt enkelt. En löparkollega frågade hur mycket jag sprungit i veckan som mest, och när jag sa 60km blev svaret "Då är Du inte övertränad". Han menade förstås att jag var undertränad, men Hanson systemet bygger på att man springer halvlånga pass på trötta ben, effekten blir nästan densamma som den vanliga träningen med ett långt pass i veckan fast med mindre skaderisk. Nu är det svårt att veta hur effektiv träningen var eftersom jag nästan aldrig springer så långt, men det känns bra: mitt längsta pass var 25km och gjort kombinationer typ 16km en dag och 21 den påföljande. Men jag har styrketränat och simmat den senaste månaden också och just styrketräningen tror jag på, speciellt squats och box jumps.

Så hur gick det? Jag sprang på. Efter att ha läst en artikel om att kroppen anpassar sig till fettförbränning bättre om man går ut långsamt, gjorde jag just det. Sen ökade tempot till 5:30min/km – mitt mål var bara att springa under fyra timmar – och jag höll det till 5km från mål, då benen började kännas stumma och tempot sjönk till 6. Just det problemet hade nog varit mindre om jag hade sprungit mer. Men målet höll, 3:58 blev det, vilket får anses ok för en som inte gillar distansen.

Igår kväll lyssnade jag på en podcast med Jonathan Dugas (en av grundarna till the Science of Sports blogg som jag ofta refererar till) som diskuterade marathonträning och hur mycket energi man behöver få i sig: kroppen kan tillgodose sig 60g kolhydrater (ca. 240 kcal) per timme, det visste jag, men kan man få i sig mer utan att må illa så är det bra, enligt Dugas. Han har studerat vad Tour de France cycklisterna äter och dricker, och det är betydligt mer än så.

Så förutom 4 gels, drack jag nästan uteslutande sportdryck vid varje vätskekontroll. Och det fungerade. Väggen kom aldrig. Jag tog också en proteinblandning före loppet för att få igång fettbörbränningen tidigare. Vem vet om det fungerar, men det verkar inte ha gjort någon skada. Nu vet jag också att jag klarar smärta ganska väl. Jag hade lårkänningar redan efter 8km, och de kändes aldrig riktigt bra.

Nu är det återhämtning som gäller. Jag ser fördelen med att träna halvhjärtat för en marathon: jag känner inte att jag uppnått något stort, som kan hända om tävlingen är den mest centrala under en säsong. För nu går det vidare: Om två veckor är det en 5km tävling som jag gillar, där min dotter brukar springa 1km. Om tre veckor blir det 10km, den första tävlingen i den distansen för året (de är mycket ovanliga här). Och på onsdag är det simträning: förhoppningsvis blir det inte några bensparksövningar, men man vet aldrig.

Hur länge ska man vänta innan man springer nästa marathon? Standardsvaret är, "när man glömt bort det tidigare loppet". Jag kommer att minnas den här tävlingen flera månader. Däremot känner jag för att springa en halvmara, men det verkar inte finnas några lokala lopp mer i höst.

maratonträning

Även om den här artikeln publicerats på en reklamsite för Hornet Juice (en proteindryck som ska hjälpa kroppen att bränna fett tidigare under ett långt lopp), så är den intressant. Speciellt den här kommentaren:

Writing in the online journal Peak Performance, [Tim] Noakes has pointed to a host of other evidence that glycogen depletion has had a bum rap. In one study, athletes were driven to the point of exhaustion after four hours. Their muscle glycogen concentrations and carbohydrate burn rates were the same as at three hours. "The tradition in the science is, you hit the wall when you run out of muscle glycogen," says Benardot. But he maintains that the carbs stored in the muscles and bloodstream, along with the energy coming from fat, should supply the 100 extra calories per mile that a runner needs and then some, provided he stays aerobic. "When you do the math, there should be plenty of glycogen left in those muscles," Benardot says.

Problemet sitter alltså i hjärnan, inte i musklerna. Det är det som Geoff Roes talar om i videon i slutet på det här inlägget när han säger att man som ultralöpare måste mentalt jobba med "the low points".

Det var bättre förr!!

Igår publicerades två likasinnade krönikor i DN av Johan Esk och Aftonbladet av Erik Hörstadius. Båda texterna har samma refräng: det var bättre förr, innan GPS-klockor, pulsmätare, bloggar, och annat otyg. Det har kommit kommersialism i löpningen. Vad jag inte riktigt förstår är varför teknologiska landvinningar inte kan användas inom löpningen. Det är väl ingen som klagar på GPS i bilen eller strykfria skjortor som inte bara innehåller bomull. Båda inläggen framstår som överdrivet gnälliga och en klagosång över åldrandet.

Jag måste medge att Esk gör en värdefull observation beträffande Lidingöloppet: de bästa tiderna har inte blivit bättre, snarare sämre, och det är allvarligt, men vi måste skilja på eliten och motionärerna. Att fler springer loppet kan inte utgöra något problem om resultatet blir en större andel av befolkningen som håller på med löpning (om än på lägre nivå än på 70-talet).

Jag vill absolut inte bli personlig, men Hörstadius maratonresultat enligt Athlinks har gått ner markant från en topp 1994. Jag ingen aning om skälet, eller vilken typ av träning han gör, han har kanske varit skadad, eller han kanske har sprungit många andra lopp som inte finns med i statistiken, eller kanske inte gillar att springa längre och ägnar sig åt annan träning. Det spelar ingen roll. Men om vi antar att det rör sig om en nedgång som beror på åldrande och minskad träning, så skulle generellt sett en sån typ av löpare ha nytta av en GPS klocka och följa sin utveckling i en digital träningsdagbok. Då får en fin långsiktig översikt, istället för att gå från osammanhängande workout till workout. Även en snygg syntetisk tröja skulle vara bra, för att hålla svetten borta från kroppen.

Hörstadius avslutning håller jag helt med om:

Nu när löparen är på väg att bli ett modeoffer som ­alla andra 2000-tals­människor, är jag rädd att han förminskas som rebell, civilisations­kritiker, ­individualist och fri­fräsare.

Det känns inte ens "frifräsande" när någon springer maror på alla sju kontinenterna längre, även om det är imponerande. Men rollerna som civilisationskritiker förändras och har gjort så genom tiderna: från poeter och filosofer till bloggare, rockartister och pratshowvärdar. Inom löparvärlden utgör inte en mainstream vanlig marathonlöpare som springer i världens storstäder saltet i samhällskritiken av det enkla skälet att det är för många som springer. När något blir helt mainstream, förlorar det sin udd.

Kryddan är nog snarare en ultralöpare (ultramarathon är distanser över en marathon, 50k eller 100k, t.ex.).

Jag har länkat den här videon med Geoff Roes förut, men den är värd att ses igen. Löpning som en livsstil, löpning som Zen. Som han säger under intervjun, "Home is certainly more of a state of mind than an actual place."