fredag 25 november 2011

Sista loppet

Vädret var fint så jag deltog i årets 26:e lopp idag, en 5k med drygt 1900 löpare där det blev både PR (20:45) och där jag vann min åldersgrupp (jag hade kolossal tur, tiderna för vinnarna var lägre både i de äldre och yngre grupperna 40-44 och 50-54, och t.o.m. i klasserna 55-59 och 60-64), och vinnartiden totalt var fenomenala 15:01.

Det blev en intensiv tävlingssäsong. Det här var min 50:e tävling sedan 2010, alltså ägde fler än hälften rum i år. Men jag gillar att tävla: det blir ett större fokus och intensitet på löpningen och sen träffar man intressanta människor och ser ibland intressanta platser.

Det här var nog det sista loppet för i år. Nu ska jag fokusera på simningen, CrossFit, och springa en längre runda i veckan för att inte tappa formen för ett 10 miles lopp i januari.

torsdag 24 november 2011

Mot fetare tider, men inte nödvändigtvis ohälsosammare

TT artikeln i dagens DN är inte speciellt upplyftande. Det verkar dock inte riktigt vara så illa i Sverige på andra ställen i Europe (USA ska vi inte tala om).

Fetma är skadligt förstås, det ger högt blodtryck och kan orsaka en mängd andra problem, diabetes, t.ex. Men det finns något som är värre, att vara i dålig fysisk kondition även om man har normalvikt. Det är bättre att vara överviktig och tränad än normalviktig och otränad, alltså det är bättre att vara "fat and fit" som framgår av det här referatet av en vetenskaplig studie, "Athlete physiology: research suggests there are positive health implications of being both fat and fit!" (man måste registrera sig för att läsa artikeln, men det är det värt och det är gratis). Och det är också väl värt tiden att läsa hela texten.

Om jag var överviktig skulle jag koncentrera mig att börja träna, inte leta dieter eller försöka hitta någon genväg för att gå ner i vikt. Jag skulle också se till att få upp intensiteten i träningen, d.v.s. att bli riktigt trött efter en workout (jag ser många i gymmet som månad efter månad gör samma enkla övningar, och då händer det inte något). Viktnedgången kommer gradvis men de positiva hälsoeffekterna visar sig tidigare.

tisdag 22 november 2011

Min första IronMan (som åskådare)

Av en slump fick jag möjlighet att se IronMan Arizona på nära håll då jag var på tjänsteresa i Phoenix i helgen. Jag kunde bara stanna en timme vid T2 runt six timmar in på loppet. Men under den tiden fick jag fick se många proffs och snabba amatörer då löparbanan gick i en loop och transitionområdet passerades flera gånger. Två reaktioner: det här skulle var helt omöjligt för mig; men sen på vägen till hotellet såg jag de långsamma cycklisterna på vägen och då kändes det inte så omöjligt längre, i alla fall om målet bara är att komma under 17 timmar som är maxtiden. Det är frågan om det är värt det. Mitt långsiktiga mål är nog fortarande att klara en halv IronMan och, vilket blir betydligt lättare, en PowerMan, en lång duathlon, duathlons motsvarighet till IronMan. Framför allt, att klara en sånt lopp på en anständig tid och inte känna sig totalt nedbruten efteråt.

Men jag måste säga att jag är imponerad de som inte ger upp utan fortsätter ända till midnatt (loppet börjar 7 och banan stängs klockan 24), i ett fall bara några sekunder för midnatt. Resultatlistan talar sitt tydliga språk. Man kan nästan känna lidandet när man ser tiderna. Speciellt hårt måste det vara att cyckla så långsamt och därmed behöva tillbringa så många fler timmar i sadeln. Under en 6- eller 7 timmars marathon blir det ju mycket promenerande.

En annan grupp som verkade lida var åskådarna, många med t-shirts typ "IronMan Dad". De hade en lång tråkig dag i brännande sol.
Hälsoblogg