Av en slump fick jag möjlighet att se IronMan Arizona på nära håll då jag var på tjänsteresa i Phoenix i helgen. Jag kunde bara stanna en timme vid T2 runt six timmar in på loppet. Men under den tiden fick jag fick se många proffs och snabba amatörer då löparbanan gick i en loop och transitionområdet passerades flera gånger. Två reaktioner: det här skulle var helt omöjligt för mig; men sen på vägen till hotellet såg jag de långsamma cycklisterna på vägen och då kändes det inte så omöjligt längre, i alla fall om målet bara är att komma under 17 timmar som är maxtiden. Det är frågan om det är värt det. Mitt långsiktiga mål är nog fortarande att klara en halv IronMan och, vilket blir betydligt lättare, en PowerMan, en lång duathlon, duathlons motsvarighet till IronMan. Framför allt, att klara en sånt lopp på en anständig tid och inte känna sig totalt nedbruten efteråt.
Men jag måste säga att jag är imponerad de som inte ger upp utan fortsätter ända till midnatt (loppet börjar 7 och banan stängs klockan 24), i ett fall bara några sekunder för midnatt. Resultatlistan talar sitt tydliga språk. Man kan nästan känna lidandet när man ser tiderna. Speciellt hårt måste det vara att cyckla så långsamt och därmed behöva tillbringa så många fler timmar i sadeln. Under en 6- eller 7 timmars marathon blir det ju mycket promenerande.
En annan grupp som verkade lida var åskådarna, många med t-shirts typ "IronMan Dad". De hade en lång tråkig dag i brännande sol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar