lördag 18 juni 2011

Formtopp

Den här artikeln diskuterar problem när man försöker nå formtoppen för en speciell tävling. Mycket handlar om psykologi – en misslyckad träningsession kan få negativa effekter på självförtroendet – men ett annat problem är överträning.

Min ofrivilliga vilodag i veckan förde med sig att jag sprang ett PR på 10k två dagar efteråt. Det var på träning förstås, så det räknas inte, men det var en fin indikation på min form hoppas jag. Om en vecka springer jag min sista inplanerade halvmara. Visserligen är banan okänd och backig (Seattle), men ett PR är möjligt: vädret blir kallare än det jag är van vid och jag startar i startgrupp 1.

torsdag 16 juni 2011

Burpees, de luxe

De här övningarna är bland det häftigaste jag sett. Men flera nästan omöjliga för mig:

Vilodag

Det blev en ofrivillig vilodag idag, då jag fick tid för en liten operation (inget farligt, men jag fick träningsförbud) som jag planerat länge. Kirurgen har även utfört bariatrisk kirurgi (magförminskningsoperationer) och jag lärde mig en hel del då han var mycket pratsam. Hans inställning var tydlig: om man är farligt överviktig är det värt att göra en mycket riskabel operation (dödligheten var 2005 1/200 för gastric bypass). Det kan jag hålla med om. Han inställning var också att mycket av fetman är genetisk betingad. Det stämmer nog, men hur mycket är frågan. Om tror man tror för mycket på att man har en genetisk disposition för fetma kan det bli självuppfyllande.

Jag läste just en rapport, här finns en enkel sammanfattning, som jämför enäggstvillingar (MZ, monozygotic, twins) där den ena springer mer än den andra. Skillnaden i BMI är markant, och mer så ju mer den aktiva tvillingen tränar. Studien minskar alltså det genetiska argumentet för fetma.

tisdag 14 juni 2011

Långa pass

Det här är en utmärkt artikel om fördelarna att springa en lång runda per vecka, även om målet är ett kortare lopp.

Enligt mina erfarenheter fungerar det. Mina halvmaror har verkligen hjälpt mina 5k och duathlon-tävlingar.

måndag 13 juni 2011

Kräkas under träning

I dagens Maratonblogg finns en fråga om att ta ut sig: "Måste man rentav kräkas av ansträngning?"

Svaret är nej.

Vid nästan varje 5k tävling jag deltagit i har jag sett någon som spyr vid vägkänten mot slutet Inom CrossFit-världen anses det vara tufft att köra tills man "lägger en pizza". Det finns t.o.m. t-shirts där det står "Have you met Pukie yet?" eller "Det är inte bara fotomodeller som kräks längre", underförstått, en riktig CrossFitter bör ha tränat så hårt att Pukie har uppenbarat sig.

Men det är inte bra att kräkas. Den här välunderbyggda artikeln från just en CrossFit sajt beskriver väl de i vissa fall kroniska problem som kräkningar kan resultera i. Några några kommentarer från texten:

Damage of the lower esophageal sphincter muscle leads to reflux and consistent irritation of the esophagus leads to at least inflammation and at worst esophageal ulcers.

These symptoms can be severely and even critically compounded when hot weather and dehydration are thrown into the mix.

Om man vill lära sig att ta ut sig är många korta intervaller utmärkta, och backar förstås. Min favorit bland CrossFit Endurance övningarna är fortfarande "Löparband Tabata".

Men det är utan tvekan så att träning och tävling är en svår balansgång mellan att jobba tillräckligt hårt, men inte så hårt att man skadar sig: alltså springa så hårt man nästan spyr men inte gå över gränsen.

Inom CrossFit finns även en risk för livshotande skador, framför allt genom rhabdomyolysis, då muskelfibrer bryts ner och hamnar i blodomloppet och kräver dialys. Men det är en annan historia. Här finns en utmärkt artikel som varnar för följderna.

söndag 12 juni 2011

Lärorikt fiasko

Före säsongens första duathlon idag kollade jag in däcken. Framhjulets såg lite slitet ut, men jag trodde att det skulle hålla en liten tävling.

Det gjorde det också, men jag fick punktering på bakdäcket istället. Det tog tio minuter att fixa och jag fick inte i tillräckligt med luft så att i varje litet gupp slog fälgen i. Jag förlorade också entusiasmen för loppet och presterade betydligt sämre, även om jag fick en extra vilopaus.

Men löpningen gick utmärkt: 6:a i löpning 1 och 7:a i löpning 2. I cyckelmomentet slutade jag trea från slutet...

Lärdomar:
Trots avsaknaden av backar där jag bor kan jag ändå springa ganska fort i kuperad terräng.
Mina nya terrängskor (Montrail Rogue Racer) är alldeles fantastiska både på asfalt och i skogen. De är nästan lika lätta som mina vanliga löparskor och har ett enormt bra grepp.
Min löpning är betydligt bättre än min cyckling. Jag passerades inte av någon närjag sprang, men flera gånger på cyckeln även innan missödet. Det verkar som om tri- och duathleter föredrar att träna cyckling.
Jag ska ta mig en titt på andra däck och slangar. Det lär finns sådana som inte punkteras så enkelt.

Så det blev en fin dag, trots missödet.
Hälsoblogg