fredag 7 oktober 2011

Grekromersk brottning och CrossFit

Jag trodde aldrig jag skulle kunna intressera mig för brottning, men de här två filmerna (genom den lysande sajten rosstraining.com) från Sovjet visar vilken otrolig träning som krävs. Men kanske mer intressant är hur mycket av träningen som lånats av CrossFit. Jag har ingen aning om vad de säger, men bilderna räcker:


torsdag 6 oktober 2011

Combo workouts

Efter ytterligare en dryg timme med simklubben inser jag att man kan lära sig mycket som löpare från simträning. Igår blev det 50 fristil + 50 kickboard + 100 "något annat simsätt" (=bröstsim eller ryggsim) detta 6 gånger som uppvärmning. En löpuppvärmning består ofta av några minuter dynamisk stretching samt lätt jogg. Jag tror att sådana här workouts, är mycket användbara, istället för bara springa en lång runda.

Jag ska springa idag för första gången sedan maran och känna hur formen är. Det kommer inte att bli speciellt intensivt, men jag ska ändå undvika en tråkig standardlöptur.

onsdag 5 oktober 2011

Tröskelmätning

Tröskelvärden för träning, alltså nivån där möjksyra börjar ansamla sig i musklerna, har ofta mätts med en enkel intuitiv metod: om man kan samtala utan problem ligger man under, om man inte kan prata alls ligger man över, och om man kan prata i korta eller halva meningar ligger man runt tröskelvärdet. Det låter ovetenskapligt och banalt, men har visat sig vara ganska korrekt, enligt en ny studie.

Metoden verkar inte fungera vid längre lopp, i alla fall inte för mig. På slutet av maran i söndags steg min puls upp emot 180 trots att farten sjönk och trots att aningsfrekvensen inte steg: den sista kilometern pratade jag friskt med farthållaren för 4-timmarssluttiden och jag hade inte den minsta svårighet att andas. Min amatörtolkning är att det var snarare kolhydrater som behövdes än syre (eller möjligen att syreupptagningen var så god att jag inte behövde andas oftare).

söndag 2 oktober 2011

Marathon

Då har jag sprungit mitt andra marathonlopp. Jag har helt enkelt varit för nöjd med halvmaradistansen. Det går fort och man kan återhämta sig på en dag. Marathon för mig är något helt annat. Det handlar inte om löpning utan om överlevnad: hur fort kan man gå ut och hur mycket kan man äta och dricka? Det finns t.o.m. risk för att bryter loppet även om man är i god form. Nej, det är för mycket osäkerheter om marathondistansen för att jag ska gilla den.

Men jag hade beslutat mig för att springa i alla fall, jag ville se om det gick att följa Hanson Brothers filosofi i kombination med CrossFit och Triathlonträning. Jag var nyfiken helt enkelt. En löparkollega frågade hur mycket jag sprungit i veckan som mest, och när jag sa 60km blev svaret "Då är Du inte övertränad". Han menade förstås att jag var undertränad, men Hanson systemet bygger på att man springer halvlånga pass på trötta ben, effekten blir nästan densamma som den vanliga träningen med ett långt pass i veckan fast med mindre skaderisk. Nu är det svårt att veta hur effektiv träningen var eftersom jag nästan aldrig springer så långt, men det känns bra: mitt längsta pass var 25km och gjort kombinationer typ 16km en dag och 21 den påföljande. Men jag har styrketränat och simmat den senaste månaden också och just styrketräningen tror jag på, speciellt squats och box jumps.

Så hur gick det? Jag sprang på. Efter att ha läst en artikel om att kroppen anpassar sig till fettförbränning bättre om man går ut långsamt, gjorde jag just det. Sen ökade tempot till 5:30min/km – mitt mål var bara att springa under fyra timmar – och jag höll det till 5km från mål, då benen började kännas stumma och tempot sjönk till 6. Just det problemet hade nog varit mindre om jag hade sprungit mer. Men målet höll, 3:58 blev det, vilket får anses ok för en som inte gillar distansen.

Igår kväll lyssnade jag på en podcast med Jonathan Dugas (en av grundarna till the Science of Sports blogg som jag ofta refererar till) som diskuterade marathonträning och hur mycket energi man behöver få i sig: kroppen kan tillgodose sig 60g kolhydrater (ca. 240 kcal) per timme, det visste jag, men kan man få i sig mer utan att må illa så är det bra, enligt Dugas. Han har studerat vad Tour de France cycklisterna äter och dricker, och det är betydligt mer än så.

Så förutom 4 gels, drack jag nästan uteslutande sportdryck vid varje vätskekontroll. Och det fungerade. Väggen kom aldrig. Jag tog också en proteinblandning före loppet för att få igång fettbörbränningen tidigare. Vem vet om det fungerar, men det verkar inte ha gjort någon skada. Nu vet jag också att jag klarar smärta ganska väl. Jag hade lårkänningar redan efter 8km, och de kändes aldrig riktigt bra.

Nu är det återhämtning som gäller. Jag ser fördelen med att träna halvhjärtat för en marathon: jag känner inte att jag uppnått något stort, som kan hända om tävlingen är den mest centrala under en säsong. För nu går det vidare: Om två veckor är det en 5km tävling som jag gillar, där min dotter brukar springa 1km. Om tre veckor blir det 10km, den första tävlingen i den distansen för året (de är mycket ovanliga här). Och på onsdag är det simträning: förhoppningsvis blir det inte några bensparksövningar, men man vet aldrig.

Hur länge ska man vänta innan man springer nästa marathon? Standardsvaret är, "när man glömt bort det tidigare loppet". Jag kommer att minnas den här tävlingen flera månader. Däremot känner jag för att springa en halvmara, men det verkar inte finnas några lokala lopp mer i höst.
Hälsoblogg