lördag 25 augusti 2012

Magill och Marathon

Running Times redaktören Jonathan Beverly skrev en artikel för några år sedan om att Marathondistans inte är lämplig för alla löpare. Men också att det är svårt att bli tagen på allvar om man inte springer marathons.

Nu är det dags för en legendarisk löpare i min åldersgrupp, Pete Magill, 51, för marathondebut. Även för honom som sprungit 5k under 15 minuter vid 49-års ålder har han inte betraktats som en riktig löpare av somliga. Som han uttrycker det i artikeln:
I could give you an idealistic answer about climbing every mountain. But the truth is, after six national masters cross country titles, and numerous American age-group records, I get tired of people suggesting I’m not a real distance runner because I haven’t run a marathon. The chairman of U.S. Masters Long Distance Running holds this belief. Even the magazine I write for, Running Times—maybe you’ve heard of it?—last year didn’t include me in its age-group rankings, even though I had the fastest 50-plus 5K and 10K times ever for an American in the age division. I consider it my duty to show we 5K/10K and cross country runners can run marathons if we choose to. 
I’m really tired of my neighbor, who’s run 5:30 or 6:00 for the marathon, telling me that if I trained harder I could do marathons.
En annan medeldistanslöpare som visade att det går att springa en mara på bra tid är Lauren Fleshman. Det är en intressant läsning.

För den som inte springer låter det mer imponerande att kunna springa en marathon på 5 timmar jämfört med en 5k på under 20 minuter. Det är inte sant, i alla fall inte för mig.

fredag 24 augusti 2012

Armstrong

Armstrong överklagar som sagt inte USADA:s anklagelser om doping. DN har en fin och enkel rapportering i fallet.

Men vad har hänt med Svenska Dagbladet? På värsta kvällstidningsvis lyder rubriken till artikeln som kommenterar den ytterst knapphänta nyhetsrapporten från Reuters: ”Det har varit en häxjakt mot Armstrong”. Går det inte att producera något bättre i en en gång så fin tidning?

För den svenske förbundskaptenen Glenn Magnusson och Ulf Näslund, antidopingansvarig på Svenska Cykelförbundet, som missat stora delar av historien kommer en bakgrund. Att bara avfärda historien som häxjakt, vilket är samma uttryck som Armstrong själv använder, duger inte:

Här är en äldre och ganska ytlig artikel som lägger fram anklagelserna på ett pedagogiskt sätt. En extremt lång lista över olika turer under händelseförloppet finns här.

Den här intervju med Tyler Hamilton blev också mycket uppmärksammad:



Min favoritartikel är den här av Bill Strickland, redaktör för Bicycling Magazine och författaren av Tour de Lance: The Extraordinary Story of Lance Armstrong's Fight to Reclaim the Tour de France, som beskriver sina blandade känslor över att insett att Armstrong troligen var dopad. Artikeln publicerades i mars 2011 och innehåller inga bevis men det visar att fallet inte bara är svart eller vitt.

Men Magnusson och Näslund har ju rätt såtillvida att Armstrongs beslut inte är bra för cykelsporten, och definitivt inte för triathlon. För bara några månader sedan var förhoppningarna stora: Armstrong hade just vunnit en halv-IronMan och skapade stor glädje och uppmärksamhet när han förklarade att han skulle försöka kvalificera sig för IronMan Hawaii. Men det blir inget av det.

Vad händer nu? Ganska mycket enligt det här initierade inlägget som publicerades idag (läs gärna läsarnas kommentarer också), och det kanske kommer att få följder inom andra sporter:

Cycling tried to hide the doping problem, sweeping the debris under the carpet. Even when the stench got too much the UCI found means to silence things, such as the Vrijman Report which looked at L’Equipe’s accusation of positive EPO tests but only let WADA point out institutional failings in the UCI. Now USADA has pulled the rug away and the mess is there for all to see. Athletics, swimming, tennis and other sports probably need to substantially increase testing and introduce a bio passport scheme as soon as possible.

Artikeln har också en länk till Armstrongs öppna brev till USADA där han tyvärr låter som en rättshaverist. Jo, USADA har rätt att stänga av honom. Det gjordes klart nyligen av en federal domare.

Men det är ett otroligt tragiskt slut förstås. Det var tack vare Lance jag slaviskt började titta på Tour de France för runt tio år sedan: Jag kan fortfarande komma ihåg den otroliga känslan de första åren av att se den sista etappen in till Paris. Och jag var alltid nervös över att det skulle inträffa en krasch.

Tyvärr tror jag både Hamilton och Strickland har rätt. Och som Dan Turner skrev idag:
It's laughable to think that Armstrong, a battler who routinely unleashes teams of lawyers against his accusers, would give up now simply because of "the toll this has taken on my family, and my work for our foundation and on me." Or because he doesn't think the USADA's arbitration process is fair. Make no mistake: Armstrong is quitting because anti-doping officials have assembled too many former teammates ready to testify against him, and too much physical evidence, for him to overcome in a fair forum. Much as fans of Armstrong -- and I count myself among them -- wish it weren't so, the greatest cyclist of all time isn't. He is a cheat.

En lyckoträff

I mitt marathonprogram stod det "Strenght" för onsdagens pass (egentligen var det tisdagens, men jag tog en vilodag då istället). Det betyder inte styrketräning utan att springa något snabbare än marathontempo. Jag är inte så auktoritetsbunden så jag följer allt som står. Eftersom jag var på jobbet blev det ett pass på 400m banan under lunchen, och det visade sig bli ett riktigt bra och hårt pass, trots att det blev helt improviserat.

Efter uppvärmning med roddmaskin, sprang jag den dryga kilometern till idrottsplatsen, sen blev det intervaller:
800m 4:35
kort joggvila
1km 4:54
kort joggvila
400m 1:28
kort joggvila
1600m 7:15
kort joggvila
400m 1:32
kort joggvila
3x800 utan vila 3:54, 4:14, 4:15
kort joggvila
500m 2:51
några klättringar i trapporna på fotbollsarenan på vägen tillbaka
långsam jogg tillbaka
några crossfitövningar i gymmet: dips, pullups

Vad jag märkte, och aldrig har märkt förut fast det är ganska självklart: efter första 400m intervallet i ett tempo som är ganska snabbt för mig (jag tror faktiskt inte jag skulle kunna springa mer än kanske 15-20s snabbare om det vore en 400m tävling) kändes de efterföljande 1600m mycket enkla. Tempot hölls mellan 4:26 och 4:41; inte supersnabbt, men betydligt snabbare än mitt nya målmarathontempo på 5:20; och det kändes lika lätt som mina tidigare 5:20 workouts veckan innan. Och idag sprang jag 14km i marathontempo och det kändes relativt lätt, trots att det var bortåt 30 grader varmt.

Jag vet inte riktigt vad lärdomen är: intervaller är bra, våga improvisera, hög fart kan stimulera till konstant lägre fart? Eller det kanske är så enkelt att jag är i hyfsad form.


Hälsoblogg