lördag 24 september 2011

Ultramarathon och pengarna

För några veckor sedan återgav Jojje Borssén den här videon med ultralöparen Kilian Jornet (jag är speciellt fascinerad av hans intensive arbete med armarna, både uppför och nedför):



Tänk att att ett skoföretag kunde satsa så enormt mycket på en löpare inom en sån obskyr sport med knappast någon TV eller eller annan mediabevakning (av förståeliga skäl, det är svårt att sända från skogen; men han är ändå stor hos allmänheten i Spanien, men knappast någon annanstans). Det är glädjande att någon kan leva på sporten, men Kilian utgör ett undantag:

Här är kontrasten: en av USAs bästa löpare under de senaste två åren, Dave James, som får kämpa för varenda dollar. Som framgår i artikeln, det mest prestigfyllda loppet, Western States 100 miles, har otroligt lite prispengar.

Ytterligare en kontrast. För ett par veckor sedan skrev jag om Lisa Nordén, som just vunnit $150000 i en enda triathlontävling.

torsdag 22 september 2011

Kolhydrater och vätska

Gatorades nye forskningschef Asker Jeukendrup är just vad man borde förvänta sig av någon med den titeln – en forskare. Den här intervjun är mycket givande.

En del av det han säger var nytt för mig, om inte helt nytt så åtminstone delvis nytt:
Kroppen kan bara ta upp 240 kcal/timme, men man kan öka den nivån med 75% om man använder rätt kombination av kolhydrater.
Man måste träna att konsumera kalorier under träning, det vet de flesta som springer långdistans, men det är lättare att träna magen än att träna musklerna.
De senaste rönen om vätskebalansen är korrekta; man kan svettas 2% av sin kroppsvikt utan problem (men inte 9%, som han själv erfarit). Däremot försespråkar han inte att man tar in extra salt, mer än det som finns i sportdrycken.
Det är bättra att springa alldeles för långsamt i början av en marathon, då räcker inte bara kolhydraterna längre, utan fettförbränningen kommer igång tidigare.
"Train low, race high" verkar fungera (alltså att träna med lägre glycogen-nivåer i musklerna och tävla med högre). Men man kan också inkorporera det metodiskt i sin träning genom att ta springa ett pass i veckan utan extra kolhydrater, men också motsatsen, ett där det finns kolhydrater i stor mängd, för att lära kroppen att använda flera energisystem.
Han tycker inte hyponatremia är speciellt mycket att oroa sig för.

Råden ligger i linje med mina strategiplaner för maratonloppet om en dryg vecka. Det var ett svårt val, då det fanns många lopp att välja mellan den helgen: marathon, halvmara, 10k, eller en duathlon; jag föll för utmaningen, en distans jag inte sprungit mer än en gång och då riktigt dåligt. Mitt 25k lopp för en knapp vecka sen gick så bra och jag kände mig så stark trots den svåra banan att jag känner mig redo för en mara, på runt fyra timmar, utan att förstöra resten av höstsäsongen.

Simning: börja med crawl eller bröstsim? 3

Det här är en fortsättning på två tidigare inlägg. Det närmast föregående är det här.

Nu har jag sett min sjuåriga dotter gå från hyfsat crawl som hon lärde sig för ett år sedan, till riktigt fint crawl efter två intensivkurser i somras, en timme, fyra dagar i veckan under sammanlagt fyra veckor. Hon är nu med i simklubben och visar sig ha bättre teknik än de flesta i gruppen 6-8 år. Hon kan andas korrekt och har fin bålstabilitet i vattnet. Hennes bröstsim är inte speciellt bra, och hennes ryggsim är går inte rakt, men just att få till crawl, det snabbaste och effektivaste simsättet vid en sådan tidig ålder tror jag är riktigt bra. Det är användbart, både för att rädda liv och för att ha en rolig hobby. Jag har nu tränat själv med seniorerna. Jag är sämst förstås, men jag ser hur stor glädje som finns bland klubbkamraterna. De är riktigt bra på något, tävlar, och håller sig i god form. Men även de bra simmarna behöver jobba med detaljer så övningarna i morse utgick från varianter av "sidkick", för att förbättra balansen i vattnet. Det var mycket svårt för mig, speciellt med en aning träningsvärk efter loppet i söndags och en 10km runda igår.

Jag är nu helt övertygad om att det inte är svårare att lära sig crawl än andra simsätt. Istället ger enkelheten och effektiviteten i crawl att det är det bästa att börja med för de allra flesta.

Jag försöker komma ihåg detaljerna i min egen simundervisning. Jag gick i simskola när jag var 6. En gång i veckan var det nog. Kursen var helt inriktad på att kunna simma 25 meter, vilket jag kunde om än med snabba okontrollerade bröstsimtag. Inget blev egentligen annorlunda på lågstadiet, mer än att vi simmade längre, 200m, tror jag, och inkomporerade några livräddningsmoment, dykning och märkestagning. Simning blev något man skulle klara av, och det är inget fel med det: något man kan plocka fram om det skulle behövas, livräddning, t.ex. Men det fanns ingen i skolan, och jag kommer inte någon av mina klasskamrater under något år därefter, som höll på med simning. Inte ens i kustartilleriet lärde man ut simning ordentligt, utan använde den fina poolen i Vaxholm för intensiv och ganska tramsig vattengympa en gång i månaden.

Jag tror att simförbundet missar många talanger genom det sätt som simning lärs ut i Sverige. Men det är ingen tvekan om att Sverige haft stora framgångar trots detta. Men det skulle kunna vara bättre.

Här är ytterligare ett inlägg.

onsdag 21 september 2011

Spring inte så här

Jag kunde inte låta bli att återge den här (även om videon är extremt överdriven så finns typerna):

måndag 19 september 2011

IronMan på 20 månader?

Kan man verkligen komma från ett liv på soffan till att fullfölja en IronMan på bara 20 månader? Det här inlägget påstår att det är möjligt. Det är klart, mycket är möjligt, men är det bra? Jag tror risken för skador är för stor med en sån enorm ökning av träningsmängden för de flesta. Skribenten är i 20-årsåldern så det gör saken lättare. Men texten är ändå intressant och de nio råden är bra: speciellt att utgå från små mål, först 5k sen utveckla distansen och gå vidare om man nu vill det. Jag har ingen lust att delta i en IronMan, men en halv IM vore överkomligt för mig (om jag får simningen att fungera).

söndag 18 september 2011

25k terränglopp

Det gick ungefär som förväntat. Min inofficiella tid blev 2:01:33. Vädret var perfekt, runt 10 grader vid starten, skugga hela vägen och torr luft. Banan var oerhört svår, dock: en blandning av myrstig, ridväg, preparerat löparspår och tuff, backig terräng. Jag ramlade bara en gång, vilket måste ses som ett mirakel. Jag hade en kille i hasorna under flera km som inte direkt drog ner min fart. Skogen var så tät så satellitklockan visade fel på nästan en km. Det var nog den tuffande tävling jag genomfört sen den ödestigna Stockholm Marathon 2002.

Det här var ett utmärkt formtest. Vid 13 mile markeringen, närapå halvmaradistansen, var min tid 1:40, vilket är under PR för halmaraton (trots att jag passerat det tuffaste avsnittet). Det har hjälpt otroligt mycket att springa i extrem värme och fuktighet. Även mina experiment fungerade (jag bröt mot regeln att aldrig testa något nytt på tävlingsdan): jag tog en salttablett, drack kaffe före loppet, och under loppet åt en gel, och drack sportdryck närhelst det erbjöds, trots en hög puls. I vanliga fall brukar jag få magkramp om jag äter eller dricker något annat än vatten när intensiteten är hög.

Distansen var inte svår, utan det var terrängen som var problemet. Så blir det inte en marathon om två veckor så blir det en om fyra, och jag tror det kan gå hyfsat bra vilket datum det än blir.

Och en tredjeplacering i åldergruppet sitter aldrig fel.
Hälsoblogg