torsdag 16 augusti 2012

Löpardravel

I Sydsvenskan här om dan skrev Mona Masri en osmaklig krönika (tack Badgear som uppmärksammade den). På slutet kunde man ge sitt omdöme: Jag blir glad/Jag blir arg/Jag blir nyfiken/Jag bryr mig inte. Alternativet "Jag undrar vilken kulturredaktör som släpper fram något så intetsägande och illa underbyggt?" fanns inte. Men jag valde "arg",  som de flesta andra, inte för att jag blev arg men det var det minst dåliga alternativet.

Argumentationskedjan i artikeln är trivial (men det är klart, en kåsör måste fylla sitt spaltutrymme varje vecka och ibland får man leta i soporna efter ett infall):

1. Löpning är en populär och individualistisk motionsform. 2. Historiskt sett har överklassen ägnat sig åt löpning. (Om inte annat så har man ju sett det i filmen Chariots of Fire.) 3. Löpning bränner många kalorier och tar mycket tid.

Slutsatsen av 1–3: överviktiga kan anses lata av de hälsofascistiska löparna. QED, "löptrenden är falsk"!

För att nå dit måste man visa på alternativet: löpning tar alltså lång tid och man håller avståndet till sina medtävlare. Arbetarklassens sport, par excellence, är brottning och är kroppsnära, och står alltså i diametral motsats till löpningen.

Jag har skrivit (eller snarare, nämnt) om brottning förut. Inte från något initierat perspektiv, utan mer för att det är en så enormt krävande sport som jag skulle anta är minst lika tidskrävande och energiförbrukande som löpning. Sporten kräver även en tränare och förmodligen medlemskap i ett gym, i alla fall om man tränar på allvar.

Men det är en bisak i sammanhanget. Mona Masri gör ett utfall mot löpning, den absolut enklaste sporten, den som praktiseras över hela världen och där de främsta utövarna kommer från Jamaica eller Kenya (och Etiopien och nu även från Uganda).  Där finns det verkliga klassperspektivet. En lokal löpare jag känner åker hem till Kenya i december för att så, på våren kommer han tillbaka och jobbar i en löparaffär och springer regionala tävlingar för att sedan åka tillbaka till Kenya i tid till skörden. Det kallar jag en klassresa.

Hur fungerar Mona Masris logik när hon påstår att hälsa står i motsatsförhållande till kaloriförbränning? Mona, om Du så till den grad hatar kroppsaktiviteter, skriv en analytisk text som bygger på verkliga argument. Låt Dig inte förblindas av klassretorik sammanvävt med substanslöst svammel.

Om fetmaepedemien ska lösas så finns det riktiga måltavlor: läsk- och snabbmatsindustrin. Mona Masri, det vore väl ideologiskt lämpligt?


Marathontempo

Sen några veckor tillbaka har jag följt ett marathonträningsprogram (mer eller mindre eftersom triathlonsäsongen inte tog slut förrän i söndags). En gång i veckan står det: marathontempo, plus en distans. Igår, knappt åtta veckor före loppet, Chicago Marathon, var distansen 13km.

Hur vet man nu vilket tempo man ska hålla om man bara sprungit två marathonlopp? Jag har använt erfarenhet. Jag visste att löparkalylatorerna, typ McMillan, visar för optimistiska sluttider för marathon baserat på kortare lopp. Men jag trodde det berodde på mig, att jag är mer av en kortdistanslöpare. Men nu hittade jag ett utmärkt inlägg som visar att kalkylatorerna visar fel för de flesta på min nivå. De fungerar bra på distanser upp till halvarathon, men sen händer det någonting som gör att de blir otillräkneliga. Jag antar att det är marathondistansen i sig som är så oförutsägbar.

Klart är att man kalkylatorerna visar bättre resultat för marathon ju längre det tidigare loppet är. Halvmarathon är idealiskt: Problemet är att min halvmaratid, 1:39, motsvarar en marathontid på 3:28, vilket är kvalificeringstid för Boston i min åldersgrupp och alltså en mycket snabb tid. Inlägget – som baseras på jämförelser mellan verkliga halvmara- och marathontider vid verkliga lopp som låg runt åtta veckor från varandra – visar att det är fel på algoritmen i kalylatorerna. I alla fall för såna som jag med en halvmaratid på runt 1:40. Den verkliga skillnaden mellan halv- och helmara är runt 1 minut/mile (38s/km) temposkillnad, inte ca. 30s.

Nu blev det genast lättare att planera min träning. Marathontempo för mig är nu 8:33 miles/timme baserat på min senaste halvmara. Det blir en sluttid på 3:44. Det egendomliga är att det är precis den tid jag har siktat på baserat på min tidigare marathontid plus en viss förbättring. Erfarenhet och känsla spelar verkligen en roll, och inte bara siffror i ett spreadsheet.

söndag 12 augusti 2012

Sista tävlingen

De tre senaste åren sen jag började med duathlon har jag alltid förvånats över hur tidigt säsongen tar slut: idag var det final med "Olympisk Duathlon" (citationstecken för att duathlon är ju ingen olympisk sport, men distansen motsvarar en olympisk triathlon 5km/40km/10km alltså 5km löpning istället för 1500m simning). Triathlon/duathlon är verkligen en sommarsport, och även om inte sommaren är slut så finns det ingen lämpliga tävlingar kvar inom rimligt avstånd. Idag blev det PR med över tio minuter. Jag tog det lite lugnare under den första löpningen, 22 minuter, för att sedan cykla på 1:13 och springa milen på 47 minuter; för bara några år sedan var det mitt PR för 10k, utan extrem uppvärming. Det känns skönt att slippa planera in cykelpass och bara koncentrera sig på löpningen. Det är bara åtta veckor kvar till Chicago Marathon.
Hälsoblogg