torsdag 16 augusti 2012

Löpardravel

I Sydsvenskan här om dan skrev Mona Masri en osmaklig krönika (tack Badgear som uppmärksammade den). På slutet kunde man ge sitt omdöme: Jag blir glad/Jag blir arg/Jag blir nyfiken/Jag bryr mig inte. Alternativet "Jag undrar vilken kulturredaktör som släpper fram något så intetsägande och illa underbyggt?" fanns inte. Men jag valde "arg",  som de flesta andra, inte för att jag blev arg men det var det minst dåliga alternativet.

Argumentationskedjan i artikeln är trivial (men det är klart, en kåsör måste fylla sitt spaltutrymme varje vecka och ibland får man leta i soporna efter ett infall):

1. Löpning är en populär och individualistisk motionsform. 2. Historiskt sett har överklassen ägnat sig åt löpning. (Om inte annat så har man ju sett det i filmen Chariots of Fire.) 3. Löpning bränner många kalorier och tar mycket tid.

Slutsatsen av 1–3: överviktiga kan anses lata av de hälsofascistiska löparna. QED, "löptrenden är falsk"!

För att nå dit måste man visa på alternativet: löpning tar alltså lång tid och man håller avståndet till sina medtävlare. Arbetarklassens sport, par excellence, är brottning och är kroppsnära, och står alltså i diametral motsats till löpningen.

Jag har skrivit (eller snarare, nämnt) om brottning förut. Inte från något initierat perspektiv, utan mer för att det är en så enormt krävande sport som jag skulle anta är minst lika tidskrävande och energiförbrukande som löpning. Sporten kräver även en tränare och förmodligen medlemskap i ett gym, i alla fall om man tränar på allvar.

Men det är en bisak i sammanhanget. Mona Masri gör ett utfall mot löpning, den absolut enklaste sporten, den som praktiseras över hela världen och där de främsta utövarna kommer från Jamaica eller Kenya (och Etiopien och nu även från Uganda).  Där finns det verkliga klassperspektivet. En lokal löpare jag känner åker hem till Kenya i december för att så, på våren kommer han tillbaka och jobbar i en löparaffär och springer regionala tävlingar för att sedan åka tillbaka till Kenya i tid till skörden. Det kallar jag en klassresa.

Hur fungerar Mona Masris logik när hon påstår att hälsa står i motsatsförhållande till kaloriförbränning? Mona, om Du så till den grad hatar kroppsaktiviteter, skriv en analytisk text som bygger på verkliga argument. Låt Dig inte förblindas av klassretorik sammanvävt med substanslöst svammel.

Om fetmaepedemien ska lösas så finns det riktiga måltavlor: läsk- och snabbmatsindustrin. Mona Masri, det vore väl ideologiskt lämpligt?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hälsoblogg