Trött på marathon

I fjol sprang jag min första marathon på drygt 10 år. Jag gjorde det på känn, och följde bara delvis Hanson brödernas rutin. Jag sprang 25km som längst, men bara en gång och tränade som om det var en vanlig höst med 5km och 10km tävlingar.

I år följer jag den nästan slaviskt inför Chicago Marathon en dryg vecka (förutom en förkylning den här veckan och några triathlon och duathlon-lopp), med en längsta vecka på 75km. Programmet består av löpning sex dagar i veckan, en dag kombineras löpningen med lite crossträning.

Jag är trött på det nu: bara löpning varje dag. Det börjar kännas som ett jobb: istället för att träna en timme på lunchen (simning, styrketräning, eller vad jag känner för), måste jag vänta tills jag kommer hem eftersom dagens träning ska bestå av 1,6 mil i marathontempo och det hinner jag inte på en timme. Träningen styr alltså mitt liv som jag inte är van vid.

Triathlonsäsongen kändes roligare. Jag tror även jag förlorat ganska rejält med snabbhet, men det får vi verifierat på lördag då jag springer ett 5k lopp.

Fördelen med marathonloppet i fjol var att jag kom i god form för intervallträning någon vecka efter tävlingen och kunde slå mitt 10km pers bara två veckor efteråt och mitt 5km pers sex veckor efteråt.