Inspiration

Igår hörde jag en föreläsning av Dave Wottle, guldmedaljören på 800m i OS i München 1972. Fast han lade av med löpningen 1978, kunde han berätta om loppet i minsta detalj och om sin vänskap med Prefontaine (rockstjärnan inom löpningen på den tiden, en slags James Dean, som dog alldeles för tidigt) och naturligtvis om terrorattacken under OS. Han sa att under sitt liv efter OS hade det inte funnits en dag då han inte någon gång tänkt på loppet, så viktigt hade det blivit.

Det var mycket inspirerande. När man ser loppet förstår man att det finns mycket att tala om. 

Han sprang sitt eget lopp helt enkelt. 

Han pratade om sin träning. Första dagen i college med sin nya tränare sprang han 10 miles (16km): 2 miles upvärmning, 20x400m, 2 miles nedjog. Det blev lika mycket på en dag som han brukade springa på gymnasiet under en vecka. 

Han betonade vikten av det mentala, av att vilja vinna. Han tränade alltid, även när han var sjuk eller skadad: den lilla extra träningsmängden kunde kanske hjälpa i nästa lopp. Och det kunde han ha rätt i när OS finalen avgjordes med en tiondel eller så, men det är nog inget bra råd för oss medelålders amatörer. Kanske inte heller för honom själv heller, eftersom han var skadad stora delar av 1971.

Så idag såg jag en möjlighet att springa om en kollega i det lilla lokala 5km loppet. Det blev en spurtuppgörelse där mitt tempo på slutet var 3:37m/km, vilket är snabbare än mitt mile-tempo. Men jag vann (mot honom, inte hela loppet förstås; det var någon 18-åring, typ). Tiden, 21:15 är inget att hänga i julgran, men ok med tanke på min långsamma marathonträning de senaste månaderna. Men Wottles föreläsning ringde i öronen: man måste vilja vinna. Och sen när jag kom hem såg jag att Lisa Nordén hade vunnit i Yokohama (förutom spurten gillar jag även flygfisken i videon runt 28 sekunder in).

Det blev en bra dag. Men nu får det bli långsam löpning fram till Chicago Marathon om en vecka.