Jag tror frågan är felställd. Löpning är inte konståkning eller simhopp; man ger inte poäng för stil.
Däremot spelar det roll om ens löpteknik är effektiv, och för många är det effektiva även det snygga.
Att flaxa med armarna i sidled, t.ex., slösar med energi utan att man vinner något i fart (armarna måste röra sig sig framåt och bakåt förstås).
Men sen kommer frågan om det är värt att lägga om sin stil om man har en ineffektiv teknik. Mitt favoritexempel är Kim Smith, som ledde Boston Marathon under större delen av loppet i fjol, men var tvungen att bryta. Armrörelserna ser inte speciellt bra ut, men att totalt ändra det sätt hon springer på kanske resulterar i andra problem. Hon är på sån nivå och har sprungit så här såpass länge att det kanske inte lönar sig att byta stil, även om den skulle bli effektivare. (Här är en video där man kan se henne, runt 1:15, jag hittade ingen bättre video.) Dessutom springer hon kortare distanser också som 5k, där det inte spelar så stor roll om man slösar några extra kalorier på armrörelser. Många tränare anser att man inte ska ändra på det som fungerar, och hon är en löpare på världsnivå. Jag vill inte spekulera för mycket i enskilda fall, men en överdriven armrörelse kan skapa spänningar som fortplantar sig genom kroppen. Det effektiva kan även bli det skadefria.
Men andra tränare jobbar hårt med tekniken även för etablerade elitlöpare. Alberto Salazar är kanske det främsta exemplet. Hans metoder beskrivs väl i den här artikeln. Som han sa till Dathan Ritzenhein (som kom på fjärde plats i den amerikanska olympiska marathonuttagningen) "if we don’t change your biomechanics, I don’t think I can get you there."
En episode ur artikeln visar hur intensivt Salazar arbetar:
Comparing the video to one of Bekele, Salazar explained, had revealed several flaws in Ritzenhein’s form, including a problem with his elbow drive: the amount of thrust produced by the rearward pump of his upper arms. While Ritzenhein typically throws his elbows back at around a sixty-degree angle when he’s running hard, Bekele throws his back at almost seventy degrees—generating a correspondingly more powerful push. The comparison also identified a problematic gap between Ritzenhein’s knees at the moment when his front foot struck the ground. Freezing the frame, Salazar targeted a wedge-shaped space between Ritzenhein’s thighs. That gap reflected both Ritzenhein’s tendency to heel-strike and the sluggish recovery of his trailing leg. “It’s only in slow motion that you can see it, but that’s braking him,” Salazar said, leaning in to peer intently at Ritzenhein’s shorts. “There’s a little hiccup. He’s reaching too far forward with that heel.”
Och sen kommer en viktig observation från Salazar:
Salazar believes that a runner striking even slightly in front of his body will experience a momentary hesitation while the hamstring labors to pull his torso forward over the grounded foot. “It’s like having a square wheel on your car,” Salazar said. “Each time it comes around, there’s a moment where the car will lurch.”
För oss motionärer kan samma sak gälla. Det är jobbigt att lägga om stilen, och alla blir inte bättre av att göra det. Jag har dock själv gjort stora förändringar under det senaste året. Det var ett intensivt arbete, men resultatet blev bra och jag har inte haft några skador, och jag har satt PR på löpanade band. Den stora omläggningen var att inte sätta ner foten framför tyngdpunkten och därmed bromsa farten. En konsekvens blev att jag sätter ner mellanfoten först, men hälnedsättning i sig är inte det stora problemet (se det här inlägget, t.ex.), utan just det bromsande steget.
Att jobba med teknik och form anses vara nödvändigt inom simningen, där synkroniseringen mellan armar och ben i bröstsim hänger på bråkdelar av sekunder, för att ta ett exempel. Undervattenskameror är vardagsmat och varje pass som jag har sett (hos det lokala universitetslaget), har detaljerade teknikfokuserade pass. Jag tror att löpningen har en hel del att lära sig från simningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar