Häl, tå och sanningar

Jag besvarar kommetarerna på förstasidan för göra diskussionen tydligare.

Först och främst, jag har förenklat min ståndpunkt i den här diskussion. Som Roger skriver, det gäller inte bara hälnedsättning, utan även om man sätter ner foten framför tyngdpunkten. Armrörelsen har betydelse också och hur man skjuter ifrån, samt mycket annat. Att springa är komplicerat.

Men jag menar inte och har aldrig skrivit:

• Att alla måste ha samma teknik;
• Att det finns ett enda rätt sätt att springa på;
• Att jag sitter inne med sanningen;
• Att man måste ha vissa skor;
• Att ingen har kunnat springa väl innan Chi/Pose/Natural/Evolution teknikerna kom (jag är inte ens säker på att jag kan förklara skillnaderna mellan dem).

Men jag är helt övertygad om att det finns biomekaniska fakta som man kan utgå ifrån för att förbättra sin löpning. Det är det som min blogg handlar om: En i grunden lat amatörs resa mot en mer effektiv löpning. Det är handlar om effektivitet som utgår från simpel fysik. Det är dock svårt att lägga om tekniken och för många är det är det inte värt det. Springa är kul även om man är långsam. Artikeln om Dathan Ritzenhein som jag länkade igår visar det, inte minst hur skadorna förstörde hans säsong, och hur tränaren var orsaken. Ingen kan anklaga honom för att vara en medelmåttig löpare, men han ville själv bli lite snabbare.

Jag är inte kompetent att bedöma vare sig Ståhl eller Szalkai (och även om jag kunde, vore det förmätet). Men det skulle inte förvåna mig om en videoanalys av de båda skulle visa att de har mycket effektiva löpsteg där fotnedsättningen inte avger en bromsande kraft.

Jag ser fram emot ny forskning om hur man kan förbättra sin löpning.

Fitnesscoachen sa... Min hypotes är fortfarande att det inte passar alla att springa på framfoten. En del drar på sig mer skador av att springa så, och då spelar det ju ingen roll om man springer snabbare med mellanfotsladnnig...Man kan uppenbarligen bli väldigt bra utan den moderna tekniken och de nya löpteknikerna. Titta bara på Kjell-erik Ståhl, som fortfarande är Sveriges genom tiderna bästa marathonlöpare. Han sprang i Pegasus, en ganska klumpig sko enligt dagens mått, och utan att lägga någon vikt vid vilken del av foten han satte i först. Du kan ju inte på allvar mena att det finns en teknik som passar alla, oavsett förutsättningar? Det är roligt att vi har den här diskussionen, för det visar bara att du är just en av de jag nämner i inlägget, som lever i sin egen lilla sekt, och har hittat sanningen. Vad du ska få skämmas om några år när det visar sig att din "sanning" ersatts av en ny.  

Roger sa...

Först och främst - tack för många intressanta inlägg i bloggen! Är det inte viktigare för eventuell bromseffekt hur långt fram (i förhållande till tyngdpunkten) som foten sätts ned än om det är häl eller tå som går i marken först? Personligen tror jag att det är bäst att försöka hitta en löpstil som passar den enskilde löparens förutsättningar. Titta på världseliten på valfri distans från sprint till ultralöpning - det finns inte två löpare med identisk teknik - ändå är det många som springer fort. Den som såg på slutet av NYC Marathon igår kunde se två löpare med i mina ögon klart olika steg göra upp om segern i herrklassen på tider under 2:10. Titta på Anders Szalkai t.ex. - hans steg ser i mina ögon mycket personligt ut och man kan skilja ut honom ur en grupp löpare på flera hundra meters håll. Jag tror stenhårt på mångfald före likriktning när det gäller löpteknik. Dessutom är det allmänt tilltalande med ödmjukhet och öppenhet för olikheter. Tycker jag.