10 000 timmar

Min favoritblogg The Science of Sport är tillbaka efter några veckors vila efter Tour de France. Som vanligt är inlägget långt och välunderbyggt. Den här gången ifrågasätter Ross Tucker Anders Ericssons 10 000-timmarsteori (som upprepats och populariserats i Malcolm Gladwells bok Outliers): det tar 10 000 timmar att bli bra på något – att uppnå expertnivå – det kan vara violinspel eller tennis. Alla som lägger ner den tiden kan bli bra.

Efter ett långt resonemang skriver Tucker:

But what if it is exactly the other way around? Let's take two children at nine years old. Do they have the same ability to play on first exposure? Ericsson's model says yes, and that the difference comes later, when one child practices more, gets better teaching. But what if the difference is present from the very first note, the first exposure to the activity? The parents of a child who shows some ability encourage further practice, they invest in teaching and training, and this child, by virtue of the fact that he/she has more ability to begin with, accumulates more practice.

But the child who has little innate ability makes the violin sound like the death march of stray cats, and their parents do not encourage more play. In fact, they discourage it - the "go play outside" syndrome takes over, and the child is never exposed to teaching or practice. His trajectory is set precisely because he has less innate ability.

Ericssons undersökning hade inget med sport att göra utan violinspel. Och just inom violinspel råkar jag professionell erfarenhet. Alla kan inte nå upp till hög profesionell nivå, inte ens med 10 000 timmars övning. Det räcker med att man är vänsterhänt för att det ska bli betydligt svårare.

Men man kan bli en helt ok musiker om man bara övar.