Igår morse bestämde jag mig för att byta tävlingsmoment från triathlon till duathlon. Jag var trött på att simma långsamt och ville ha lite racing action. Det var ett misstag.
Men ett felaktivt vägval på den svåra skogsstigen gjorde att den första löpningen istället för 3km blev 10km. När jag insåg att jag sprungit vilse beslöt jag mig för att ta mig i mål och bryta. Men då jag inte blev diskad, trots att jag var sist och inte hade följt banan, beslöt jag mig för att cykla för att få en rejäl träningsrunda. Jag såg inte en enda cyklist på hela vägen och tog mig i mål efter ett ganska långsamt tempo. Dels var jag trött och dels var jag tvungen att stanna för cykelmekning då kedjan hoppade av i en backe. Så jag beslöt mig för att bryta efter cyklingen. Men när jag kom fram såg jag flera som just hade startat den sista 8km löpningen, så jag fullföljde loppet. Det var lättare att springa andra gången. Tempot var lägre och jag hade ingen press på mig. Dessutom kom jag inte sist, men nästan. Det finns värre saker i livet än att komma in bland de sista där ingenting mer står på spel än äran.
Det blev 17km löpningen istället för 11 (plus 23 km cykling) på en mycket tuff skogsbana och ett oerhört effektivt träningspass. Det blev en fin dag trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar