Maraton, motivation och glädje

Idag har Petra ett utmärkt inlägg om maratonlöpning och motivation.

Jag läste igen en artikel jag diskuterat tidigare, men den är så bra så den förtjänar att tas upp igen. Författaren Jonathan Beverly hävdar att för de flesta (och vi pratar inte elitlöpare här) är maratondistansen inte den bästa av flera skäl, de viktigaste är:

1. Man försummar löptekniken och fokuserar för mycket på antal km per vecka, så man kommer upp i drygt 30km under den långa rundan några veckor före loppet. Av det följer att det är lättare att bli skadad.

2. Ett maratonlopp kräver så mycket återhämtning, flera veckor kanske (och det stämmer med min erfarenhet efter det enda maratonlopp jag sprungit). Efter en halvmara är jag ute och springer igen två dagar efter loppet och efter en vecka känner jag mig starkare än före tävlingen. Jag gillar också att det finns betydligt fler kortare lopp. Man behöver inte satsa all sin energi på ett stort maratonlopp som ligger månader framåt i tiden.

Bara för att man struntar i maraton behöver inte betyda man lägger av. Det är utmanande att springa andra distanser också. Att slå personligt rekord på 5k är svårt för de flesta som hållit på med löpning i flera år.

Men det är klart, det är något med distansen och namnet, ungefär vad Ironman är för en triathlete: ett styrkeprov man ska ta sig igenom. Jag måste erkänna, om jag lyckas kvalificera mig för New York Marathon, eller kommer med genom lotteriet, kommer jag att träna för distansen och springa loppet. Jag vill se New York till fots och uppleva stämningen.

Motivationen kan man dock förlora även om man springer kortare lopp, och detta även om det går bra. Efter ett par PR känns det ibland som om man hamnat i en jakt efter förbättringar som egentligen inte betyder något, en slags existentiell meningslöshet: Vad spelar det egentligen för roll om jag kan springa 5k under 20 minuter när jag mår bra och kan springa på under 22 minuter?

Eftersom löpning är bra för kroppen för det mesta, så är att lägga av helt inte rätt väg att gå. Den här artikeln diskuterar i korthet en vetenskaplig studie om hur viktigt det är med den känslomässiga aspekten. Det måste kännas roligt att springa. Man ska inte låsa in sig i ett träningsprogram som tar bort glädjen. Jag gillar speciellt slutklämmen på texten:

Naturally, to get the best results from training you have to do some hard workouts you dread and some workouts that address your weaknesses, which are seldom enjoyable. But in planning your training you should not be ruled by a sense of strict obligation to do only what is necessary to improve your fitness. You should also feel free to choose training patterns that you prefer, to act on hunches and even to be spontaneous sometimes. There is more than one right way to build a high level of racing fitness. And the new research we’ve just reviewed suggests that, among the collection of effective options, the best way may be that which you’ll have the most fun pursuing. Doing what feels right in your training will steer you around burnout by keeping your motivation level high, and by keeping your motivation level high it will enable you to train, and ultimately race, harder.