Jag har sentimentala skäl att springa Indianapolis Mini Marathon: det var den första halvmaran jag sprang för elva år sedan på den otroliga tiden 2:35. Året därpå gick det betydligt fortare, en dryg halvtimme och sedan bättre för varje år tills jag tog några års uppehåll när barnen kom.
Det är inget speciellt inressant lopp med ett undantag, man springer ett varv runt Indy 500 racerbanan som är ungefär 3km. På den drygt 100-åriga banan finns en meter belagd med tegelsten som minne (tydligen var hela beläggningen sådan från början). Där satt de i år ut en kamera och filmade alla som passerade. Man kan söka bib nummer och få sin egen sekund av odödlighet. Segraren Ridouane Harroufi har nummer 31 (mitt är 16890).
Det är intressant och skillnaden i löpstil från eliten till de som promenerar banan. I början finns det inga som faller på knä och kysser stenbeläggningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar