Under dotterns friidrotts-"tävling" (det var snarare träning med tidtagning), anordnades ett 100-meterslopp föräldrarna. Jag spring på drygt 16 sekunder ouppvärmd. Inte så illa för en medelålders amatörlångdistanslöpare. Med det tempot hade det blivit världsrekord på maraton...
Men det var roligt att springa. Man fokuserar på ett helt annat sätt när någon annan tar tiden och när man får springa på en fin bana. Lite annorlunda än en ensam 10x100m intervall.
Jag kommer att springa mer snabbintervaller, det känns bra för löpformen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar