Det har blivit flera kritiska kommentarer till Chris McDougalls (författaren till Born to Run) artikel idag i New York Times; t.ex. här och här. Det rör sig snarare om tonen i artikeln och argumenten som utgår från anektdoter istället för vetenskap. Jag är heller inte säker på att "100-up" övningen är lösningen. Men i stort tycker jag det är en mycket fin text.
Den lyfter t.ex. fram skoindustrins alldeles för stora makt (som när Nike drog in annonseringen i Runner's World på 80-talet, vilket bidrog till att det inte längre förekommer några kritiska tester bara ljumma "alla skor är lika bra" kommentarer även i ett magasin som Running Times). Den stora, ofta arroganta gorillan, nu är Asics, vars forskningschef jag refererat till tidigare.
Ska vi inte vara tacksamma för skoindustrin? Utan Asics ingen Asics Stockholm Marathon, dvs. inga stora prispengar eller "appearance fees" för eliten. Men tävlingen skulle kunna äga rum ändå, eftersom alla andra kostnader betalas av amatördeltagarna. Utan skotillverkarna skulle det inte heller bli vackra välproducerade videos. Men livet skulle gå vidare ändå.
En sak skulle gå förlorad dock, den direkta sponsringen av löpare som Nikes träningsanläggning och lag i Oregon i USA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar