I dagens DN finns det ett par fina artiklar (här och här) om dieter och de intensiva känslor som rörs upp. Deltagare skriver åt varandra i debattsofforna. Framför allt verkar det vara LCHF-dieten som är kontroversiell.
Dieterna har blivit religion: de som blivit frälsta på en viss diet förstår inte hur andra kan undgå se den verkliga sanningen. För det är ju så enkelt: "ät vad jag äter för jag har sett ljuset".
Jag har själv åsikter förstås, framför tror jag att fruktos kan vara skadligt, och jag dricker bara sockerdrycker före, under och efter träningspass. Men eftersom jag inte har några viktproblem, oroar jag mig inte speciellt mycket över vad jag äter. Men det finns andra aspekter än vikt, leverns hälsa, t.ex. Som Robert Lustig, som jag tror har rätt i mycket han säger, har sagt i ett annat sammanhang, man kan ha leverproblem, trots att man är smal, och detta utan att vara alkoholist. Så en viss tanke bör man nog ägna ätandet.
Min idealdiet består av paleo (stenåldersdieten), alltså färska grönsaker, kött, fisk nötter, och mycket lite industriell mat. Det har fungerat bra under det senaste året. Och jag har inte känt suget efter pommes frites på mycket länge; när jag känner det är det nog snarare ett sug efter salt efter något träningspass i värmen. Däremot äter jag pasta, nästan varje dag, men betydligt mindre än jag brukade. Jag mår bra av det och bryr mig inte vad som anses vara korrekt inom paleovärlden. Jag kan göra mina egna val.
Jag skulle kalla min kosthållning, LPLF (Low Processed food, Low Fructose). Men det blir ingen bok om den, och inte några framträdanden i debattsofforna – och absolut inget skrikande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar