Sänsongsfinal!

Det blev en tävling till. Jag kunde inte motstå en 10k idag eftersom de är så ovanliga (det går kanske 25 5k på varje 10k). 43:50 blev det, 11s över PR. Det kändes alldeles utmärkt hela vägen och vädret var vackert. Hade jag vetat att jag var så nära PR hade jag nog kunnat öka lite till. Mile-markeringarna kom lite för tidigt (men inte mållinjen) så jag trodde jag låg bättre till än än vad jag verkligen gjorde. Men tar man hänsyn till åldersgraderingen så var tiden lite snabbare än fjolårets 43:39, 70 mot 69,8.

Det är något med milen: den är tufft och man får ligga i. På slutet känns det betydligt värre än en 5k, men under loppet måste man fokusera på teknik och ligga på så snabbt man bara orkar.

Säsongsslut?

Då var säsongen slut, eller var den inte? Helgen innan Chicago Marathon sprang jag 5k på 21:15 och helgen efter på 21:20. Det blev den 26:e tävlingen i år, lika många som i fjol och ett jämt och bra nummer: en tävling varannan helg.

Men tiderna känns inte inte helt bra, även om jag inte var helt i form för snabb löpning efter månader av mängdträning. Helst skulle jag vilja gå under 20 minuter, men åtminstone under 21 så här på hösten efter en intensiv säsong. Det är möjligt att det blir ett litet lopp till, det finns en hel kvar att välja mellan, och intervallträning varvat med crossträning fram tills dess.

Käglorna börjar falla

Nu har Lance Armstrong avgått som ordförande för LiveStrong, dock sitter han kvar i styrelsen av någon anledning – och Nike har sagt upp kontraktet (dock inte med LiveStrong som varit en kassako för Nike genom den mängd tröjor och armband som sålts).

Det verkar som Kübler-Ross modellen för de emotionella tillstånden efter en kris – förnekelse, ilska, förhandling, depression, accepterande – har börjat röra sig mot accepterande. Det går gradvis i början, men när käglorna väl har börjat falla kan det gå blixtsnabbt.

Updatering den 19/10: Jonas Colting som tidigare ifrågasatt USDA har ändrat åsikt efter att rapporten offentliggjordes och har skrivit ett mycket fint inlägg på sin blogg.

Inte bara Armstrong

De följande två artiklarna publicerades samma dag: ett reportage i New York Times om löparen och doparen Christian Hesch och ett mea culpa i Competitor brev av fuskaren själv.

Det är en tragisk historia. Hesch började dopa sig för att komma i form efter skador och kunde lätt få tag på EPO i Mexico. Till skillnad från cykelsporten, inom löpningen – i alla fall på hans nivå, den närmast under den absoluta eliten – har det tydligen förekommit få dopingtester; men det fanns å andra sidan ingen press från lagledare och lagkamrater att dopa sig (tvärtom: det var en lagkamrat som anmälde honom). Det var inga stora rikedomar han tillskansade sig, något mer än existensminimum. Men han förlorade allt.

Trots Heschs fusk måste jag beundra hans mod att erkänna, till skillnad från Lance Armstrongs vidriga utfall mot de som vittnat och gör att hans legendariska status kommer att totalt vittra sönder inom några få månader. Hesch har visat hur det kan gå till och hur lätt det är att fuska. Det ska han ha en eloge för.

Uppdatering den 16/10: Det här inlägget publicerades idag. Jag tyckte visserligen det var konstigt att två artiklar publicerades i samma ämne på samma dag, men det visar sig att det var Hesch själv som höll i de publicistiska trådarna. Det verkar inte spela så stor roll för sanningshalten i historien – och Hesch' rykte är redan förstört – men det är förödande för skribenten Stephen Kasica som framstår både som en marionett och manipulator, och helt opålitlig.

Idag verkar sporten vara renare, men dock farlig. Den här redogörelsen av Michael Barry, f.d. pro-cyklist och dopare, visar att sporten är extremt farlig, farligare än Formel 1, enligt Barry och har inte blivit säkrare de senaste åren. Det är tragiskt.

New York Road Racing

Idag publicerade New York Times en lång artikel om New York Road Racing och dess VD Mary Wittenberg. Den är en fascinerande text som egentligen skulle kunna handla om många stora organisationer: Hur mycket kan en organisation växa för att inte förlora sin själ? Hur leder man en stor organisation?

Texten är välbalanserad och visar såväl Wittenbergs styrkor som svagheter. Men en sak verkar helt klar: New York Marathon är alldeles för dyrt, speciellt med tanke på hur stor vinst organisationen gör.

Uppdatering den 20/10: Idag skrev Roger Robinson en kommentar till NYT artikeln. Han tycker den är pratig och diskuterar oväsentliga saker som Wittenbergs hårfärg. Det är möjligt, men detaljerna gör texten intressant och New York Times är inte Running Times.

Nästa Marathon

"Hur länge ska man vänta tills man springer nästa marathon? Så länge det tar att glömma bort den tidigare."

Det gamla skämtet stämmer nog. Jag har redan börjat titta på kommande lopp. För utländska löpare finns det en väntelista för London i april. Comrades ultramarathon är inte fylld än. Men jag lär komma med New York 2013 eftersom jag varit med (och inte kommit med) i lotteriet tre år nu. Jag bör nog avvakta ytterligare en vecka innan jag tar något drastiskt (och dyrt) beslut.

Lance Armstrong

Rapporten från USADA blev just offentlig, så det finns inte många kommentarer än. Men några korta inlägg samt hela rapporten finns här på min favoritsajt, The Science of Sport och kortare kommentar som DNs. Jag har bara läst vissa avsnitt, men från vad jag har sett måste man vara helt förblindad av Armstrongs enastående prestationer om man inte inser att han var dopad under stora delar av sin karriär (som så många andra, kanske de flesta?). Som Levi Leipheimer uttryckte det:

What people didn't realize—what I didn't realize until after I was already committed to this career—was that doping was organized and everywhere in the peloton. Doping wasn't the exception, it was the norm.

Jag har en känsla av, och det är fullständig spekulation förstås, att om sporten hade varit ren så hade Armstrong haft en enastående karriär tack vare sin vinnarinstinkt och hårda arbete. Det har man inte minst sett det senaste året under han triathlon comeback. Det är inget försvar av Armstrong, vars offentliga kommentarer och attacker på cyklister som vittnat offentligt varit fullständigt vidriga. Som Ross Tucker skriver på The Science of Sport:

So rather than condemn the (late) whistleblowers, let's celebrate even more those who DID speak BEFORE they had to.  As some of those names above have already mentioned on Twitter, let's use this moment to celebrate those who were courageous and outspoken from the start.  Those who had their reputations smeared by the bullying tactics of Armstrong PR because they dared to go against the grain of cycling's doping culture.  Those who were slandered and marginalized for standing up to the dishonesty, and who often retired from their sport because their position in it became untenable, often at Armstrong's hand. 

Let's think then of Betsy and Frankie Andreu, David Walsh, Paul Kimmage, Emma O'Reilly, Andy Hampsten, Scott Mercier, Darren Baker, Christophe Bassons, and all the others who spoke first, or walked away.  Theirs is the example to praise, and today is a day to celebrate them.

Utredningen om och bestraffningen av Armstrong var nödvändig och visar världen att ingen, inte ens en legend, kan stå över lagen.

Uppdatering: hur gjorde han då för att undvika testen. Den här artikeln i dagens New York Times ger ett antal exempel, från att helt enkelt låtsas att inte vara hemma när testarna knackar på dörren till att neutralisera drogerna med andra substanser eller helt enkelt bryta ett lopp. Vissa prover har testats igen och med med nya metoder har man hittat droger, t.ex. EPO från Tour de France 1999.

Plantar fasciitis

Jag har inte känt någon hälsmärta, Plantar fasciitis, på länge nu. Men jag har haft min beskärda del. Jag tror att min fotnedsättningen är bättre än tidigare och gör mig mer immun, i alla fall hoppas jag det.

I vilket fall som helst, här är en fin artikel om fenomenet.

Chicago Marathon

Det här var bara min tredje marathon,  men jag har sprungit en flera stora halvmaror (Indianapolis, Rock 'n' Roll Seattle, Stockholm) och skillnaden i organisation och känsla är inte så stor. Jag är alltså ingen expert på att bedöma stora marathons, men jag är inte helt okunnig heller.

Chicago är ett utmärkt lopp: otroligt välorganiserat på en underbar bana. Den har flera fördelar jämfört med andra stora marathons. Start och mål äger rum mitt i stan. Man behöver inte köa för transport och vänta i timmar vid startlinjen (som New York eller Boston; här är en mycket välgjord video som visar hur komplicerat det kan vara att ta sig till Staten Island till NY Marathon starten). Det är ett varv (till skillnad från Stockholm). Hotellen i centrum är visserligen dyra under marathonhelgen, men för ett par nätter om året är det värt det. Ytterligare en fördel med Chicago jämfört  med New York är att man inte behöver kvalificera sig för att komma med, men man måste vara tidigt ute; i år var det fullt efter bara två dagar. Dessutom är det billigare att anmäla sig direkt till ett lopp jämfört med att åka med en arrangör. Deltagaravgiften är "bara" $175 för ickeamerikaner, vilket är relativt billigt.

Banan är extremt lättsprungen, det finns inga backar bara några broar man måste springa över, med en höjdskillnad på ett par meter (inte som i New York som börjar med en gigantisk bro).

Jag gick upp klockan 5:30 klädde på mig och åt en gratisfrukost på hotellet; det verkade som om hälften av gästerna var löpare. Sen gick jag ut och kände på temperaturen och bestämde mig för ytterligare ett lager. Temperaturen var några få plusgrader bara så det blev shorts, technical shirt, långärmad t-shirt, kortärmad t-shirt samt en ful väst jag köpte på Expon för $5, samt vantar och en värmande turban gjord av en avklippt t-shirt. Jag gillar att vara varm på startlinjen och komma igång med löpningen innan jag tar av mig ett klädlager och i det här loppet var det kallt länge, så sista plagget kastade jag runt 35km. Jag såg många som kastade sina överdragskläder på startlinjen tio minuter innan start (vilket ändå är varmare än att checka in sina kläder långt innan starten). Jag tror många av dem ångrade sig. Min familj såg att flera par vantar som kastades plockades upp efter några sekunder av någon bakomvarande.

Promenaden ner till starten tog bara tio minuter, men det var kallt så jag stannade till på ett hotell för att värma mig för att sen fortsätta in i kaoset vid starten. Nytt för i år var två "waves", en klockan 7:30 och en kl. 8. 7:30 för elit, startgrupp A-E, några tusen löpare i varje grupp. Min grupp, C, var helt perfekt för min nivå. Det gick långsamt i början med all trängsel, men efter några km blev det riktigt lättsprunget, så lättsprunget att jag började tro att det var något fel på tempoangivelsen på Garminklockan. Men den visade helt rätt för det mesta, bortsett från ett par tunnlar och gator med skyskrapor.

Sen gick det på, 5:22 per km +/- 10s, genom en mängd stadsdelar, Lake View, Lincoln Park, Pilsen, Chinatown m.fl. Vätskestationerna (och en med bananer, en annan med gel, och en med öl runt 40km, den sistnämnda var inte officiell) var många (kanske en varannan engelsk mil), välbemannade och välorganiserade med samma konsekventa modell: först Gatorade och sen vatten. Det var publik på banan nästan hela vägen, speciellt häftigt var Pilsen (den spansktalande statsdelen) och Chinatown. Den sista halvmilen på Michigan avenue var också intensiv med flera rader av åskådare.

Jag blev aldrig riktigt trött, bara lite sliten i lårmusklerna efter 35 km och kunde t.o.m. kosta på mig en liten spurt på slutet; det var så jag hade tränat, jämt tempo med ett snabbare avslut. Jag kunde alltså ha gått ut hårdare, men jag hade förutsatt mig en tid på 3:45 (det blev 3:45:59) och jag ville inte experimentera för mycket. Jag är för orutinerad på marathondistansen för såna försök. Men jag minns att fjolårets marathon, den första jag sprang på tio år, var en riktig mardröm de sista 5km då tempot gick ner enormt mycket och jag stapplade nästan i mål.

Målområdet var ca 1km långt så det tog ett tag att ta sig igenom. På slutet av kön kom belöningen, ett glas öl från en sponsor.

Jag är inte riktigt heltänd på marathon; men det är roligt att göra det då och då. Det är betydligt roligare i ett stort och välorganiserat lopp (fjorårets hade bara några hundra deltagare inklusive halvmaran och marathonstafetten) även om det blir mycket dyrare med resor och hotell.

Nästa år lär jag komma med i New York Marathon eftersom jag varit med i lotteriet tre år i rad. Det vore dumt att inte ta chansen. Nu vet jag att Hanson programmet fungerar: 25km maxdistans med en mängd 16km rundor. Den här gången fullföljde jag det nästan till punkt och pricka från vecka 8.

Inspiration

Igår hörde jag en föreläsning av Dave Wottle, guldmedaljören på 800m i OS i München 1972. Fast han lade av med löpningen 1978, kunde han berätta om loppet i minsta detalj och om sin vänskap med Prefontaine (rockstjärnan inom löpningen på den tiden, en slags James Dean, som dog alldeles för tidigt) och naturligtvis om terrorattacken under OS. Han sa att under sitt liv efter OS hade det inte funnits en dag då han inte någon gång tänkt på loppet, så viktigt hade det blivit.

Det var mycket inspirerande. När man ser loppet förstår man att det finns mycket att tala om. 

Han sprang sitt eget lopp helt enkelt. 

Han pratade om sin träning. Första dagen i college med sin nya tränare sprang han 10 miles (16km): 2 miles upvärmning, 20x400m, 2 miles nedjog. Det blev lika mycket på en dag som han brukade springa på gymnasiet under en vecka. 

Han betonade vikten av det mentala, av att vilja vinna. Han tränade alltid, även när han var sjuk eller skadad: den lilla extra träningsmängden kunde kanske hjälpa i nästa lopp. Och det kunde han ha rätt i när OS finalen avgjordes med en tiondel eller så, men det är nog inget bra råd för oss medelålders amatörer. Kanske inte heller för honom själv heller, eftersom han var skadad stora delar av 1971.

Så idag såg jag en möjlighet att springa om en kollega i det lilla lokala 5km loppet. Det blev en spurtuppgörelse där mitt tempo på slutet var 3:37m/km, vilket är snabbare än mitt mile-tempo. Men jag vann (mot honom, inte hela loppet förstås; det var någon 18-åring, typ). Tiden, 21:15 är inget att hänga i julgran, men ok med tanke på min långsamma marathonträning de senaste månaderna. Men Wottles föreläsning ringde i öronen: man måste vilja vinna. Och sen när jag kom hem såg jag att Lisa Nordén hade vunnit i Yokohama (förutom spurten gillar jag även flygfisken i videon runt 28 sekunder in).

Det blev en bra dag. Men nu får det bli långsam löpning fram till Chicago Marathon om en vecka.

Trött på marathon

I fjol sprang jag min första marathon på drygt 10 år. Jag gjorde det på känn, och följde bara delvis Hanson brödernas rutin. Jag sprang 25km som längst, men bara en gång och tränade som om det var en vanlig höst med 5km och 10km tävlingar.

I år följer jag den nästan slaviskt inför Chicago Marathon en dryg vecka (förutom en förkylning den här veckan och några triathlon och duathlon-lopp), med en längsta vecka på 75km. Programmet består av löpning sex dagar i veckan, en dag kombineras löpningen med lite crossträning.

Jag är trött på det nu: bara löpning varje dag. Det börjar kännas som ett jobb: istället för att träna en timme på lunchen (simning, styrketräning, eller vad jag känner för), måste jag vänta tills jag kommer hem eftersom dagens träning ska bestå av 1,6 mil i marathontempo och det hinner jag inte på en timme. Träningen styr alltså mitt liv som jag inte är van vid.

Triathlonsäsongen kändes roligare. Jag tror även jag förlorat ganska rejält med snabbhet, men det får vi verifierat på lördag då jag springer ett 5k lopp.

Fördelen med marathonloppet i fjol var att jag kom i god form för intervallträning någon vecka efter tävlingen och kunde slå mitt 10km pers bara två veckor efteråt och mitt 5km pers sex veckor efteråt.

Tim Noakes på LCHF tåget

Jag har skrivit om Tim Noakes förut. Han är den sydafrikanske forskaren som ofta går emot strömmen, t.ex. beträffande hur mycket vätska man behöver ta in under träning.

Nu har han gett sig in i näringsdebatten och förordar en Low Carb High Fat diet av det enkla skälet att han fick diagnosen för-diabetes. Han ändrade sina kostvanor och mådde mycket bättre. Till skillnad från många andra debattörer säger han inte att dieten är nödvändig för alla utan framför allt för de som är kolhydratintoleranta och de med höger BMI än 25. Jag är något ambivalent, speciellt när det gäller min egen kost. Jag vill äta hälsosamma kolhydrater. Men jag märker att de de mornar jag äter något LCHF till frukost så står jag mig utan problem fram till lunch. Men att dra ner på dem i Noakes fall verkar vara nödvändigt.

Det är värt att lyssna till hela videon (bilden är inte speciellt intressant). 1900-talsboken som han refererar till finns här och Pemmican, den mat som medfördes på arktiska expeditioner beskrivs här.

USA-panelen: 1/3 förstår frågan

Det här är en blogg och löp- och triathlonträning, men jag gör ett undantag.

Svenska Dagbladets USA-panel idag visar att den till 2/3 är överflödig. Det finns bara en av medlemmarna som är pålästa, Frida Stranne. De andra två verkar ha läst några korta TT inlägg och inte den seriösa debatt i stora amerikanska medier som New York Times och Washington Post.

Romney visade en fullständig brist på omdöme när han kritiserade Obama för att sympatisera med terroristerna och be om ursäkt över USAs handlande. Romneys uttalande grundades på ett tweet innan attacken from ambassaden i Cairo. Det fanns inget i Obamas kommentarer efter attacken som tillnärmelsevis påminde om en ursäkt och någon sympati. Men man kan kanske förstå att det går att missförstå kronologin en sen kväll. Men dagen därpå, i onsdags, upprepade Romney samma beklagansvärda attack – efter så många timmar att fakta hade klarnat. Han har sedan dess tonat ner sin retorik något.

Mathias Sundin verkar inte ha förstått att Romney kände till ambassadörens öde i sitt andra uttalande. Romney måste ha förstått att han begått ett misstag, men ändå fortsatte han. Elizabeth Walentin verkar överhuvudtaget inte förstå att Romney snabba uttalande var inkorrekt i sak. Och någon möjlighet för tea-partyrörelsen till någon ny öppning finns inte. De har redan spelat ut sina kort och de få väljare som ännu inte bestämt sig påverkas inte dessa extremister. Men rörelsen har påverkat Romney som var en sansad guvernör av Massachusetts 2003-07. Nu måste han tillfredsställa extremhögern inom partiet.

Men ta inte mig som auktoritet. Här några inlägg från olika kommentatorer, demokrater såväl som republikaner som instämmer i kritiken av Romney: här, här, här, här, eller här – listan kan göras mycket längre. Som John Cassidy sammanfattar i The New Yorker:

So far, just about the only statements of support Romney has managed to elicit have come from discredited neocons (Bill Kristol, Liz Cheney), paleo-cons (Donald Rumsfeld, John Bolton), and nutty-cons (Sarah Palin, Jim DeMint). Meanwhile, John McCain and Condoleezza Rice, arguably the G.O.P.’s two most influential voices on foreign policy, have conspicuously failed to criticize Obama, while paying tribute to Ambassador Chris Stevens, the longtime foreign-service officer who was killed.

Som flera har sagt, Romney "is not ready for prime time."

Postscript: Och varför skulle SvD behöva en panel när de har i mitt tycke den bästa USA korrespondenten, Karin Henriksson, som i denna korta krönika förklarar mycket.

Lisa Nordén

Som sagt, det kanske är bättre att bli tvåa i ett legendariskt lopp än att vinna ett tråkigt lopp med god marginal.

Den artikeln i två delar (del två här) från Slowtwitch är verkligen lysande. Den beskriver kvinnornas OS triathlon från Spirigs coach Brett Suttons perspektiv. Som han uttrycker så väl:

“To me, Lisa had the sitting shot,” said Sutton. “Nicola pressured ‘em all to have a crack, but only one person saved pennies at all stages and waited to the final sprint as she was told to do -- Lisa Norden. She ran her perfect race, exactly the race I wanted Nicola to run if there were no problems.”

Jonas Buud

Nej okänd är han ju inte, inte ens före andraplaceringen i UTMB i helgen (Ultra Trail du Mont Blanc). Men jag visste faktiskt inte att han hade så knapert med sponsorer som det står i artikeln: skor och kläder från Asics och ett löparband från Monark. Det kan man inte leva på.

Jag trodde att förhållandena för ultralöpare hade börjat förbättras, inte minst av Kilian Jornets stora framgångar både under tävlingar och med sponsorer.

Men Buuds liv verkar ganska behagligt och påminner om mitt eget (förutom träning före frukost och 14-20 mils löpning per vecka, och någon Siljansled finns det inte där jag bor):

Han tävlar för IFK Mora och använder gärna Siljansleden på träningarna. Han går upp vid sextiden och hinner med en dryg timmes löpning före frukost varpå han beger sig till jobbet som GIS-konsult (han sysslar med geografiska informationssystem), kommer hem vid halv två då nästa pass följer innan han hämtar barnen vid dagis och skolan.
Så ser vardagen ut precis som passen, med ett identiskt tempo mår han som bäst.

En detektivhistoria, eller hur man fuskar i marathon

Den här långa extremt välskrivna historien av Mark Singer är som en Sherlock Holmesberättelse. Här är en länk till en podcast där Singer berättar om sin artikel. Den handlar om Michigan-tandläkaren Kip Littons ofta framgångsrika försök att fuska i marathonlopp och även i kortare lopp.

Här en länk och här ytterligare en till inlägg med bilder som visar att det är otänkbart att Litton sprang så fort i loppen ifråga. Mitt favoritinlägg är det här som visar hur han smyger över startlinjen som om han vore en åskådare för att senare avsluta med en 2:57 tid efter att ha bytt kläder.

Det är fortfarande ett mysterium exakt hur han gjorde. På något sätt måste han tagit sig av banan och åkt bil, cyklat eller tagit en genväg, det är nog inte så svårt eftersom han alltid startade bland de sista. Men att komma tillbaka in på banan bland elitmotionärerna är svårare och ofta, men inte alltid, lyckades han passera tidskontrollerna. Och varför gjorde han det? På sin hemsida, som nu är nedtagen, försökte han få in pengar till cystisk-fibrosforskning. Men ingen har visat att han försökte sig på något finansiellt bedrägeri.

Ingen skada skedd, finns det de som säger, eftersom ingen vinner några pengar på den här nivån. Dock berövade han någon annan chansen att få springa Boston Marathon och att få stå på prispallen i åldergruppen.

Historien är fascinerande och tragisk på samma gång. Men hade han varit min tandläkare så hade jag bytt.

Lisa Nordén och Hy-Vee!!

Jag tittade på hela tävlingen, trots att det bara var streamat och bara med kameror kring transitionområdet, och trots att kommentatorerna hade lite koll på vem som var vem. Transition- och varvningsområdet var dock stort och det var korta varv för både cykling och löpning och därför fanns det nästan alltid någon som fanns i bild. Det var alltså ingen OS kvalitet, men betydligt bättre än streamed IronMan.

Och som jag sagt tidigare, slutspurten från OS var det kommentatorerna kom ihåg av Lisas 2012 säsong. Jag tror fortfarande att det är bättre att komma tvåa i ett legendariskt lopp än att vinna ett lopp som ingen kommer ihåg.

Sarah Haskins ledde både efter simningen och cyklingen, sen gick Lisa om och ledde efter det första av av fyra varv. Och det höll. Hon vann för andra året i rad! Den första kvinnan som gjort det.

Det var mer nervöst att se än OS. Det är mycket som kan gå fel när man ligger i ledning. Och det var tydligen mycket varmt och fuktigt i Des Moines, Iowa.

I segerintervjun berättade hon att hon var tvungen att stanna 40s för att justera styret, något som man inte fick se i bild. Det problemet hade blivit katastrofalt i ett ITU lopp, men i serien där Hy-Vee ingår är inte drafting på cykeln tillåten. 

Priskassan är den största i triathlonvärlden och inte bara för vinnarna. Det kanske verkar ytligt att prata om pengar, men triathlon är ingen sport som man blir rik av i andra lopp. För Hy-Vee finns delpriser för första varvet simning, andra varvet, etc. Och slutsegrarna får hela $151.500 (drygt en mille) . Men det blir prispengar till alla (det är bara ett litet antal som blir inbjudna): 

1 $151,500

2 $75,000

3 $50,000

4 $25,000

5 $20,000

6 $18,000

7 $16,000

8 $14,000

9 $12,000

10 $10,000

11 $9,500

12 $9,000

13 $8,500

14 $8,000

15 $7,500

16 $7,000

17 $6,500

18 $6,000

19 $5,500

20 $5,000

21 $4,800

22 $4,600

23 $4,400

24 $4,200

25 $4,000

26 $3,800

27 $3,600

28 $3,400

29 $3,200

30 $3,000

Postscript: Här är en tävlingsrapport som innehåller mer detaljer än de som framkom under sändningen (bättre än TT:s rapportering). Och här är en fantastisk artikel om Lisas tränare Darren Smith.

CrossFit på TMZ

CrossFit måste vara stort nu när till och med TMZ gör parodi på träningsformen: Det är elakt och roligt (och jag hade ingen aning vem Kim Kardashian var innan jag just googlade hennes namn).

Hy Vee Triathlon

Jag läste just ett tweet från Mirinda Carfrae: "Feeling bummed that i opted out of Hyvee. Such a fun race with some of my besties racing."

Den kommentaren förstår jag.

Jo, det kommer att bli en tävling på nästan lika hög nivå som OS den 2 september: Nordén, Spirig, men också Haskins som inte kvalificerade sig för OS (samt Bennett, Groff och många fler).

Synd bara att det inte blir någon TV sändning av OS kvalitet med helikoptrar och motorcyklar, utan endast streaming. Tiden, om jag förstår saken rätt, är 13:30 Iowa-tid, vilket lär bli CET +7, alltså 20:30.

Halvmara PR

En deltagare i dagens halvmara som sprang 3 minuter snabbare än jag sa efteråt: "jag skulle vara glad om jag kunde springa på 1:38 när jag blir 50." Det var ju snällt sagt, men jag kände mig gammal plötsligt. Å andra sidan slog jag en 59-åring med endast en knapp minut, så det finns hopp. Löparlivet behöver inte sluta vid 50. Jag kan nog förbättra halvmaratiden en del. Åldersgraderingen  för tiden är bara 67.8; för mina 5- och 10km resultat ligger de över 70.

Idag försökte jag hålla ett tempo som låg mellan 55 och 60 sekunder snabbare per engelsk mil (runt 35-38 s per km) än mitt planerade marathontempo, eftersom det verkar vara den rätta skillnaden för den på min nivå. Det fungerade ganska bra, i alla fall fram till de sista 3 kilometrarna så det gick lite långsammare.

Men det var en skön dag, runt 20 grader och molnigt. Och det var inte heller så dumt att vinna åldersgruppen, vilket bara är möjligt vid små lokala lopp. Det var så lokalt att jag promenerade hem eftersom den övriga familjen inte riktigt hade tålamodet att sitta och vänta.

Några små lopp återstår innan den stora utmaningen, Chicago Marathon. Där kommer inga priser att vinnas eller några bekantingar ses. Däremot blir kantad av publik, varenda meter sägs det.

Lisa Nordén och Hy-Vee

Ett pressmeddelande från Asics som återges här hävdar att Lisa Nordéns nästa tävling äger rum i Yokohama i slutet av september.

Jag har inte några speciella insikter i hennes tävlingsplaner, men enligt arrangörerna och Lisas egen hemsida ska hon även delta i Hy-Vee Triathlon i Iowa på söndag den 2/9.

Tävlingen är inte en del av ITU serien, men det är viktig ändå, en av de viktigaste. Lisa vann i fjol och är alltså "defending champion" och det är tävlingen med den största prissumman i triathlonvärlden, över en miljon dollar totalt. 2011 fick segrarna $150.000.

Hy-Vee kommer att streamas live härifrån.

Lance Armstrong

Det här inlägget på The Science of Sport är inte det sista ordet, men det är den bästa summering jag läst med åtskilliga länkar till ytterligare texter.

Prinsen och Crossfit

Den här artikeln beskriver hur man tränar i den brittiska försvarsmakten. Det förklarar varför prins Harry ser så bra ut (även om det är lite svårt att avgöra i de suddiga bilderna från Vegas).

Det är rena CrossFit träningen med en betoning av kroppsviktsövningar och inga komplicerade maskiner.

Magill och Marathon

Running Times redaktören Jonathan Beverly skrev en artikel för några år sedan om att Marathondistans inte är lämplig för alla löpare. Men också att det är svårt att bli tagen på allvar om man inte springer marathons.

Nu är det dags för en legendarisk löpare i min åldersgrupp, Pete Magill, 51, för marathondebut. Även för honom som sprungit 5k under 15 minuter vid 49-års ålder har han inte betraktats som en riktig löpare av somliga. Som han uttrycker det i artikeln:

I could give you an idealistic answer about climbing every mountain. But the truth is, after six national masters cross country titles, and numerous American age-group records, I get tired of people suggesting I’m not a real distance runner because I haven’t run a marathon. The chairman of U.S. Masters Long Distance Running holds this belief. Even the magazine I write for, Running Times—maybe you’ve heard of it?—last year didn’t include me in its age-group rankings, even though I had the fastest 50-plus 5K and 10K times ever for an American in the age division. I consider it my duty to show we 5K/10K and cross country runners can run marathons if we choose to. 

I’m really tired of my neighbor, who’s run 5:30 or 6:00 for the marathon, telling me that if I trained harder I could do marathons.

En annan medeldistanslöpare som visade att det går att springa en mara på bra tid är Lauren Fleshman. Det är en intressant läsning.

För den som inte springer låter det mer imponerande att kunna springa en marathon på 5 timmar jämfört med en 5k på under 20 minuter. Det är inte sant, i alla fall inte för mig.

Armstrong

Armstrong överklagar som sagt inte USADA:s anklagelser om doping. DN har en fin och enkel rapportering i fallet.

Men vad har hänt med Svenska Dagbladet? På värsta kvällstidningsvis lyder rubriken till artikeln som kommenterar den ytterst knapphänta nyhetsrapporten från Reuters: ”Det har varit en häxjakt mot Armstrong”. Går det inte att producera något bättre i en en gång så fin tidning?

För den svenske förbundskaptenen Glenn Magnusson och Ulf Näslund, antidopingansvarig på Svenska Cykelförbundet, som missat stora delar av historien kommer en bakgrund. Att bara avfärda historien som häxjakt, vilket är samma uttryck som Armstrong själv använder, duger inte:

Här är en äldre och ganska ytlig artikel som lägger fram anklagelserna på ett pedagogiskt sätt. En extremt lång lista över olika turer under händelseförloppet finns här.

Den här intervju med Tyler Hamilton blev också mycket uppmärksammad:

Min favoritartikel är den här av Bill Strickland, redaktör för Bicycling Magazine och författaren av Tour de Lance: The Extraordinary Story of Lance Armstrong's Fight to Reclaim the Tour de France, som beskriver sina blandade känslor över att insett att Armstrong troligen var dopad. Artikeln publicerades i mars 2011 och innehåller inga bevis men det visar att fallet inte bara är svart eller vitt.

Men Magnusson och Näslund har ju rätt såtillvida att Armstrongs beslut inte är bra för cykelsporten, och definitivt inte för triathlon. För bara några månader sedan var förhoppningarna stora: Armstrong hade just vunnit en halv-IronMan och skapade stor glädje och uppmärksamhet när han förklarade att han skulle försöka kvalificera sig för IronMan Hawaii. Men det blir inget av det.

Vad händer nu? Ganska mycket enligt det här initierade inlägget som publicerades idag (läs gärna läsarnas kommentarer också), och det kanske kommer att få följder inom andra sporter:

Cycling tried to hide the doping problem, sweeping the debris under the carpet. Even when the stench got too much the UCI found means to silence things, such as the Vrijman Report which looked at L’Equipe’s accusation of positive EPO tests but only let WADA point out institutional failings in the UCI. Now USADA has pulled the rug away and the mess is there for all to see. Athletics, swimming, tennis and other sports probably need to substantially increase testing and introduce a bio passport scheme as soon as possible.

Artikeln har också en länk till Armstrongs öppna brev till USADA där han tyvärr låter som en rättshaverist. Jo, USADA har rätt att stänga av honom. Det gjordes klart nyligen av en federal domare.

Men det är ett otroligt tragiskt slut förstås. Det var tack vare Lance jag slaviskt började titta på Tour de France för runt tio år sedan: Jag kan fortfarande komma ihåg den otroliga känslan de första åren av att se den sista etappen in till Paris. Och jag var alltid nervös över att det skulle inträffa en krasch.

Tyvärr tror jag både Hamilton och Strickland har rätt. Och som Dan Turner skrev idag:

It's laughable to think that Armstrong, a battler who routinely unleashes teams of lawyers against his accusers, would give up now simply because of "the toll this has taken on my family, and my work for our foundation and on me." Or because he doesn't think the USADA's arbitration process is fair. Make no mistake: Armstrong is quitting because anti-doping officials have assembled too many former teammates ready to testify against him, and too much physical evidence, for him to overcome in a fair forum. Much as fans of Armstrong -- and I count myself among them -- wish it weren't so, the greatest cyclist of all time isn't. He is a cheat.

En lyckoträff

I mitt marathonprogram stod det "Strenght" för onsdagens pass (egentligen var det tisdagens, men jag tog en vilodag då istället). Det betyder inte styrketräning utan att springa något snabbare än marathontempo. Jag är inte så auktoritetsbunden så jag följer allt som står. Eftersom jag var på jobbet blev det ett pass på 400m banan under lunchen, och det visade sig bli ett riktigt bra och hårt pass, trots att det blev helt improviserat.

Efter uppvärmning med roddmaskin, sprang jag den dryga kilometern till idrottsplatsen, sen blev det intervaller:

800m 4:35
kort joggvila

1km 4:54

kort joggvila

400m 1:28

kort joggvila

1600m 7:15

kort joggvila

400m 1:32

kort joggvila

3x800 utan vila 3:54, 4:14, 4:15

kort joggvila

500m 2:51

några klättringar i trapporna på fotbollsarenan på vägen tillbaka

långsam jogg tillbaka

några crossfitövningar i gymmet: dips, pullups

Vad jag märkte, och aldrig har märkt förut fast det är ganska självklart: efter första 400m intervallet i ett tempo som är ganska snabbt för mig (jag tror faktiskt inte jag skulle kunna springa mer än kanske 15-20s snabbare om det vore en 400m tävling) kändes de efterföljande 1600m mycket enkla. Tempot hölls mellan 4:26 och 4:41; inte supersnabbt, men betydligt snabbare än mitt nya målmarathontempo på 5:20; och det kändes lika lätt som mina tidigare 5:20 workouts veckan innan. Och idag sprang jag 14km i marathontempo och det kändes relativt lätt, trots att det var bortåt 30 grader varmt.

Jag vet inte riktigt vad lärdomen är: intervaller är bra, våga improvisera, hög fart kan stimulera till konstant lägre fart? Eller det kanske är så enkelt att jag är i hyfsad form.

Löpardravel

I Sydsvenskan här om dan skrev Mona Masri en osmaklig krönika (tack Badgear som uppmärksammade den). På slutet kunde man ge sitt omdöme: Jag blir glad/Jag blir arg/Jag blir nyfiken/Jag bryr mig inte. Alternativet "Jag undrar vilken kulturredaktör som släpper fram något så intetsägande och illa underbyggt?" fanns inte. Men jag valde "arg",  som de flesta andra, inte för att jag blev arg men det var det minst dåliga alternativet.

Argumentationskedjan i artikeln är trivial (men det är klart, en kåsör måste fylla sitt spaltutrymme varje vecka och ibland får man leta i soporna efter ett infall):

1. Löpning är en populär och individualistisk motionsform. 2. Historiskt sett har överklassen ägnat sig åt löpning. (Om inte annat så har man ju sett det i filmen Chariots of Fire.) 3. Löpning bränner många kalorier och tar mycket tid.

Slutsatsen av 1–3: överviktiga kan anses lata av de hälsofascistiska löparna. QED, "löptrenden är falsk"!

För att nå dit måste man visa på alternativet: löpning tar alltså lång tid och man håller avståndet till sina medtävlare. Arbetarklassens sport, par excellence, är brottning och är kroppsnära, och står alltså i diametral motsats till löpningen.

Jag har skrivit (eller snarare, nämnt) om brottning förut. Inte från något initierat perspektiv, utan mer för att det är en så enormt krävande sport som jag skulle anta är minst lika tidskrävande och energiförbrukande som löpning. Sporten kräver även en tränare och förmodligen medlemskap i ett gym, i alla fall om man tränar på allvar.

Men det är en bisak i sammanhanget. Mona Masri gör ett utfall mot löpning, den absolut enklaste sporten, den som praktiseras över hela världen och där de främsta utövarna kommer från Jamaica eller Kenya (och Etiopien och nu även från Uganda).  Där finns det verkliga klassperspektivet. En lokal löpare jag känner åker hem till Kenya i december för att så, på våren kommer han tillbaka och jobbar i en löparaffär och springer regionala tävlingar för att sedan åka tillbaka till Kenya i tid till skörden. Det kallar jag en klassresa.

Hur fungerar Mona Masris logik när hon påstår att hälsa står i motsatsförhållande till kaloriförbränning? Mona, om Du så till den grad hatar kroppsaktiviteter, skriv en analytisk text som bygger på verkliga argument. Låt Dig inte förblindas av klassretorik sammanvävt med substanslöst svammel.

Om fetmaepedemien ska lösas så finns det riktiga måltavlor: läsk- och snabbmatsindustrin. Mona Masri, det vore väl ideologiskt lämpligt?

Marathontempo

Sen några veckor tillbaka har jag följt ett marathonträningsprogram (mer eller mindre eftersom triathlonsäsongen inte tog slut förrän i söndags). En gång i veckan står det: marathontempo, plus en distans. Igår, knappt åtta veckor före loppet, Chicago Marathon, var distansen 13km.

Hur vet man nu vilket tempo man ska hålla om man bara sprungit två marathonlopp? Jag har använt erfarenhet. Jag visste att löparkalylatorerna, typ McMillan, visar för optimistiska sluttider för marathon baserat på kortare lopp. Men jag trodde det berodde på mig, att jag är mer av en kortdistanslöpare. Men nu hittade jag ett utmärkt inlägg som visar att kalkylatorerna visar fel för de flesta på min nivå. De fungerar bra på distanser upp till halvarathon, men sen händer det någonting som gör att de blir otillräkneliga. Jag antar att det är marathondistansen i sig som är så oförutsägbar.

Klart är att man kalkylatorerna visar bättre resultat för marathon ju längre det tidigare loppet är. Halvmarathon är idealiskt: Problemet är att min halvmaratid, 1:39, motsvarar en marathontid på 3:28, vilket är kvalificeringstid för Boston i min åldersgrupp och alltså en mycket snabb tid. Inlägget – som baseras på jämförelser mellan verkliga halvmara- och marathontider vid verkliga lopp som låg runt åtta veckor från varandra – visar att det är fel på algoritmen i kalylatorerna. I alla fall för såna som jag med en halvmaratid på runt 1:40. Den verkliga skillnaden mellan halv- och helmara är runt 1 minut/mile (38s/km) temposkillnad, inte ca. 30s.

Nu blev det genast lättare att planera min träning. Marathontempo för mig är nu 8:33 miles/timme baserat på min senaste halvmara. Det blir en sluttid på 3:44. Det egendomliga är att det är precis den tid jag har siktat på baserat på min tidigare marathontid plus en viss förbättring. Erfarenhet och känsla spelar verkligen en roll, och inte bara siffror i ett spreadsheet.

Sista tävlingen

De tre senaste åren sen jag började med duathlon har jag alltid förvånats över hur tidigt säsongen tar slut: idag var det final med "Olympisk Duathlon" (citationstecken för att duathlon är ju ingen olympisk sport, men distansen motsvarar en olympisk triathlon 5km/40km/10km alltså 5km löpning istället för 1500m simning). Triathlon/duathlon är verkligen en sommarsport, och även om inte sommaren är slut så finns det ingen lämpliga tävlingar kvar inom rimligt avstånd. Idag blev det PR med över tio minuter. Jag tog det lite lugnare under den första löpningen, 22 minuter, för att sedan cykla på 1:13 och springa milen på 47 minuter; för bara några år sedan var det mitt PR för 10k, utan extrem uppvärming. Det känns skönt att slippa planera in cykelpass och bara koncentrera sig på löpningen. Det är bara åtta veckor kvar till Chicago Marathon.

Lisa Nordén!

Jag gick upp klockan 4 amerikansk östkusttid för att titta på damernas triathlon, och det ångrar jag inte för en sekund (eller ens 00:00.009, 9 tusendels sekunder som var skillnaden mellan Lisa och vinnaren Nicola Spirig). Lisa förlorade visserligen guldet, men är nu del av historien: ett legendariskt lopp som man kommer att prata om länge, ungefär som Michael Phelps 100m fjärilsfinal i OS 2008 en hundradel före tvåan Milorad Cavic.

Skillnaden är att tvåan Lisa gjorde det rätta och försökte falla över mållinjen, medan Spirig snarare lutade sig bakåt. Det är frågan om det inte är bättre att komma tvåa under sådana omständigheter än att vinna ett innehållslöst och tråkigt lopp.