Trist väder

Efter en dryg vecka med drygt 20 grader blev det kallt igen och kallt blir det även imorgon under halvmaran i Toledo. Loppet startar redan klockan 7 och då lär det bli 3 grader. Nu måste jag hitta mössan, vantarna och jackan. Det här blir inte roligt. Å andra sidan, det kunde ha varit värre: det kunde ha varit en duathlon. Att cykla i såna temperaturer är riktigt kallt.

Ö till ö

Runners world publicerade just en artikel om Malin Ewerlöfs planer att delta i tävlingen Ö till ö. Lycka till! Men vad som verkligen fångade min uppmärksamhet var stycket lite senare i artikeln:

I årets ÖTILLÖ blir det också en ”näringslivskamp”. På startlinjen står nämligen Peter Rejler, koncernchef för teknikkonsulten Rejlers, samt Patrik Attemark, VD för AAA Soliditet AB, som är nordens ledande leverantör av kredit- och affärsinformation. Dessa två gör upp om vem som är starkaste och mest uthållig inom näringslivet.

Att springa en marathon är en sak, men Ö till ö är något helt annat. Det påminner om en annan representant från näringslivet som satsar hårt, Rubors Thomas Eriksson.

Årets första duathlon

En multisporttävling känns alltid intensivare än en vanlig löpartävling: det är fler detaljer som måste klaffa. Det gjorde det inte helt idag. Igår fick jag problem med triathloncykeln, växlarna låg inte som de skulle och jag hade inte tillräckligt med tålamod och tid för att fixa det. Istället tog jag min vanliga cykel som jag inte tränat mycket på de senaste veckorna. Det kändes inte helt bra på dagens tävling: benvinklarna är annorlunda och det är svårare att springa efter cyklingen. Speciellt vid ett lopp som dagens: 3,2 km löpning - 10,5 km cykling – sen löpning, cykling och till sist löpning igen. Det blev alltså fyra byten och med fel cyckel blev tiden under förväntan, 1:30 totalt. Jag kände mig även lite trött efter fredagens 5 miles-tävling. Precis som i fredags slutade jag fyra i min åldersgrupp: det verkar inte som konkurrensen blir så mycket lättare med åren.

5 miles PR

Jag hittade ett litet lokalt lopp igår som passade som uppvärmning för årets första duathlon imorgon. Fem engelska mil, eller 8,05km. Det är en ganska tuff distans som jag bara sprungit en gång förut (två gånger om man räknar in ett 8km lopp). Jag sprang som om distansen var 5k med avslappnad känsla och nästan helt jämn fart, istället för en snabb 10k som sist. Och resultatet blev PR med 2 minuter, och en åldersgradering på 70 (regional klass). Vädret var dock perfekt igår, ingen vind och en temperatur runt 18C, som ska kontrasteras med runt 30C sist jag sprang 5 miles.

Boston jonglering

Den här killen ska springa Boston Marathon samtidigt som han jonglerar tre "beanbags" (bollar blir för jobbigt om han tappar någon. Det låter absurt, men när man ser videon blir det klart att är det någon som klarar det så är det han.

Boston Marathon

Då var det snart dags för Boston Marathon igen. Det här inlägget om det stora antalet löpare som inte har kvalificerat sig utan köpt sig en plats har skapat uppståndelse: åsikterna följer två mönster, han har helt rätt, eller han är en hjärtlös typ som inte förstår vilken betydelse "fundraising" har.

Men författaren, Chuck Engle, är inte vem som helst. Han har rekordet över flest vunna marathonlopp.

Effektmätare på cyckel

Om jag hade råd skulle jag köpa en effektmätare för min cyckel. Men de är extremt dyra, typ 5 000 och mer. Fördelarna för träning och tävling är enorma då man kan se hur mycket energi per tidsenhet man förbrukar. Här är en fin artikel som diskuterar fördelarna. Men, på slutet kommer en liten varning. Man bör inte slänga sin pulsmätare även om man har en effektmätare:

Regardless of what your power meter says, if you know that you can perform an Ironman-distance bicycle ride at 150 beats per minute—and that going past that is a recipe for trouble—this is a truth to which the power meter must defer. Yes, of course you can make that same sort of determination using your power meter, i.e., you’ll learn that you can ride 112 miles while keeping to 190 watts on the flats and 240 watts on the steeper hills. But what if your race takes place on a day that is hotter or more humid than is usual for you? Riding at your "normal" power output might kick your heart rate up 10 beats a minute, and throw you out of your zone.

Socker igen

Här är ytterligare en video om socker som ett gift. Skillnaden från den tidigare är att det inte bara är Robert Lustig som uttalar sig och därmed blir argumenten starkare, då det inte bara rör sig om en forskares slutsatser.

Kathy Martin

Här är en helt otrolig artikel om Kathy Martin, en 60-årig mäklare (henne skulle jag gå till om jag behövde köpa ett hus på Long Island) som innehar flera världsrekord i sin åldersgrupp. Det som är mest imponerande för mig är att hon är snabb på en enorm mängd distanser, från 800m till 50k. Mer detaljer om hennes träning finns i en artikel i Running Times.

Artikeln säger det som blivit uppenbart för mig bara de sista två åren. Även om man inte springer fortare i tid, kan man ändå bli bättre genom åldergradering. Som jag har skrivit om tidigare, age grade calculator, är ett utmärkt sätt att se hur man utvecklas.

Barfotalöpining och Vibram

Min favorit blogg, Science of Sport, har ett långt inlägg om problem med barfotalöpning. Det visar sig föga förvånande att barfotalöpning (eller användandet av skor utan tjocka sulor typ Vibram) kan vara skadligt. Duh! Det säger sig självt att det är skadligt att landa på hälen utan någon stötdämpning.

Men inlägget är mer sofistikerat än så. Det handlar om nödvändigheten med att upplysa inte bara om trender och prylar utan också om teknik. Det gäller journalister såväl som skoförsäljare.

Dara Torres

Här är en länk till den första videon i en serie om den amerikanska olympiska simmaren Dara Torres, och här är den andra. Den tredje delen är inte speciellt intressant och den fjärde har inte kommit än.

Videorna är visserligen sponsrade av ett chokladmjölksföretag, men om man bortser från det är det intressant att se hur intensiv träningen är på yttersta elitnivån.

Ökad träningsmängd

Under de senaste veckorna har jag nästa dubblerat min träningsmängd, från runt 40 minuter till 65 minuter per dag i genomsnitt. Jag är inte tröttare än tidigare, utan jag känner mig ganska stark. Ökningen har inte varit planerad utan kommer av tillfälligheter: varmt väder, långa, relativt lågintensiva gruppcykelsessioner. Och i helgen hade min triathlonklubb en gäst, en f.d. professionell triathlete som gav sju workshops under två dagar. Jag genomförde två: en löparworkout med pilates varvat med löpning samt en två-timmars simworkout som jag fortfarande känner av i armarna efter två dagar. Nästa tävling äger rum om knappt tre veckor. Det blir en duathlon som kommer att ge ett tydligt formbesked om jag kan undvika den förkylning som alla i familjen fått.

Halvmara PR

Årets första halvmara gick bra, trots en liten miss i tempohållningen. Jag gick ut alldeles för snabbt, jag sprang andra halvan ungefär 2 minuter långsammare än den första. Eftersom banan var ny för i år tappade jag kollen på hur långt jag sprungit, så när jag såg mållinjen trodde jag att jag hade 1km kvar. Men om man ska försöka slå PR måste man gå ut fortare än man gjort tidigare.

Men resultatet visar att min nya träning fungerar: endast tre löppass i veckan, det har blivit bara blivit 27 mil i år (men totalt 55 timmars träning), och resten cykling och simning, men kvalitet i löpningen: långdistans, intervall, och tempo. Jag kommer inte att ändra på något. Däremot kommer det att bli svårt att hålla igång simningen när vädret blivit så fint.

Enligt fotot ser det ut som om jag sätter ner hälen långt framför tyngdpunkten. Det är förhoppningsvis en synvilla. Så illa springer jag inte. Eller möjligen kan det vara en effekt av att jag vinkar och förlorar min framåtlutning.

Årets första cykeltur

Då blev det varmt plötsligt och jag beslöt mig för att testa den lokala cykelgruppen (med tävlingscyklister, triathleter, vanliga cykelentusiaster). Det blev en 50km kvällsrunda med tolv andra cyklister i stark vind. 50km är inte precis den distans jag själv skulle ha valt så här tidigt på året. Men det gick bra, förutom att jag är ovan att rida i grupp och att variera tempot. I en duathlon gäller det att hålla jämt tempo och på minste 10m avstånd från cyklisten framför. Min nya cykel fungerade alldeles utmärkt och kändes snabb trots att jag inte kunde använda aero-positionen av säkerhetsskäl (bromsarna sitter på det vanliga styret). Det tog runt 1:50, vilket inte är så pjåkigt med tanke på de många stoppskyltarna och stadstrafiken.

Minimalistiska skor

Här är en video som visar hur man kan testa om man är redo att byta ut sina tjocksulade och högklackade skor (med 12mm höjdskillnad mellan häl och tå). Det krävs flexibilitet i fotleden, men inga extrema vinklar.

Själv gjorde jag bytet för drygt ett år sedan och jag ser ingen anledning att byta tillbaka.

Dieter

Vad som kanske är mest irriterande I dietdebatterna (LCHF mot low fat, t.ex.) är den dogmatiska tonen i argumentationen och det enkla resonerandet: fett är bra därför att det mättar bättre; kolhydrater är skadligt därför att det kan omvandlas till fett och höjer insulinnivån. Ett annat simpelt sätt att resonera utgår från att eftersom människa under sin utveckling bara ätit spannmål under en relativt kort tid, är det olämpligt som föda eftersom spannmål inte bidragit till evolutionen. Med den argumentationen kan man inte äta tomater heller, eftersom tomater bara fanns på den sydamerikanska kontinenten fram till kolonisationen.

Som Roger Lustig visar, är inte alla kolhydrater lika. Fruktos är det stora problemet som tillsats; fruktos i naturliga fibrer som i frukt utgör inte några problem, vanligen (jag skriver vanligen eftersom en överdriven fruktdiet för de flesta resulterar i fetma, vad som är överdriven är en annan fråga).

Här är ett annat sätt att betrakta dieten. Det egendomliga är att resultatet blir detsamma som Lustigs. Man undviker socktillsatser och industriell mat. Och Terry Wahls visar att man kan landa på liknande slutsatser med olika metoder.

Wahls utgår från vilka näringsämnen som kroppen behöver, snarare än vad som händer i levern. Det fungerar det också, och speciellt i hennes fall: hon lyckades tillfriskna från MS (vilket jag inte trodde var möjligt). Det är en otrolig historia.

Ny cykel

Då kom den nya cykeln äntligen, en Specialized Transition Comp, den billigaste modellen med fiberglasram och jag fick ett pris som låg långt under riktpriset. Efter 40 minuter på cykeln inomhus idag följt av 30 minuters löpning känner jag skillnaden mellan en triathlon cykel och en vanlig. Benvinkeln mot höften är större, mer löparlik, och det blir enklare att springa efter cyklingen. Men cykeln är troligen mindre stabil, vilket jag inte får känna på förrän det är tillräckligt varmt ute, 7 grader och blåsigt är inte riktigt mitt idealväder för en testtur.

Hur som helst var ställningen betydligt bekvämare än vad jag trodde den skulle vara. Jag fick en mycket gedigen utprovning som inte bara tittade på knävinklar och fotplacering, utan även använde Computrainer (en cykeltrainer som ansluts till en dator för att mäta effekt och balans mellan höger och vänster ben) för att se vilken placering som gav den bästa effekten.

IronMan

Nej, det blir aldrig en IronMan för mig, det är jag absolut nästan säker på. Dels simmar jag fortfarande inte tillräckligt bra för ett sånt långt lopp och dels har jag inte tid med cykelträningen, 180km kräver trots allt ganska intensiv träning, även om man inte cyklar fort.

Men i det nya numret av Triathlete finns det en träningsplan av Lance Watson som bara kräver tio timmar i veckan. Det är visserligen dubbel så mycket som jag tränar nu, men den stora skillnaden från det jag gör är egentligen bara att det finns ett fem- eller sextimmars lördagspass. Ofta består det av ett löppass som följer ett långt cykelpass. En typisk vecka delar upp de fyra (!) passen i 1:30 simning, 6:00 cykling och 2:30 löpning. Intensiteten på passen bygger på procent av Lactate Threshold. För tillfället simmar jag något mindre, springer mer, men cyklar betydligt mindre. Det borde man klara av, om det är ok med familjen. Det blir ingen rekordtid med så lite träning förstås, men en bra bit under maxtiden enligt författaren.

Men jag känner inte riktigt för distansen än. Det är inte läge att drömma om en IM innan man har klarat en olympisk distans. Och en halv IM borde inte vara helt omöjligt.

Mat och ilska– LPLF

I dagens DN finns det ett par fina artiklar (här och här) om dieter och de intensiva känslor som rörs upp. Deltagare skriver åt varandra i debattsofforna. Framför allt verkar det vara LCHF-dieten som är kontroversiell.

Dieterna har blivit religion: de som blivit frälsta på en viss diet förstår inte hur andra kan undgå se den verkliga sanningen. För det är ju så enkelt: "ät vad jag äter för jag har sett ljuset".

Jag har själv åsikter förstås, framför tror jag att fruktos kan vara skadligt, och jag dricker bara sockerdrycker före, under och efter träningspass. Men eftersom jag inte har några viktproblem, oroar jag mig inte speciellt mycket över vad jag äter. Men det finns andra aspekter än vikt, leverns hälsa, t.ex. Som Robert Lustig, som jag tror har rätt i mycket han säger, har sagt i ett annat sammanhang, man kan ha leverproblem, trots att man är smal, och detta utan att vara alkoholist. Så en viss tanke bör man nog ägna ätandet.

Min idealdiet består av paleo (stenåldersdieten), alltså färska grönsaker, kött, fisk nötter, och mycket lite industriell mat. Det har fungerat bra under det senaste året. Och jag har inte känt suget efter pommes frites på mycket länge; när jag känner det är det nog snarare ett sug efter salt efter något träningspass i värmen. Däremot äter jag pasta, nästan varje dag, men betydligt mindre än jag brukade. Jag mår bra av det och bryr mig inte vad som anses vara korrekt inom paleovärlden. Jag kan göra mina egna val.

Jag skulle kalla min kosthållning, LPLF (Low Processed food, Low Fructose). Men det blir ingen bok om den, och inte några framträdanden i debattsofforna – och absolut inget skrikande.

Strumpor

Jag brukar inte skriva om enskilda produkter här; det är ingen reklamsajt. Men jag testade just mina nya 175:- strumpor. För det beloppet fick jag ett par, inte ett dussin. Jag fick en ganska stor blåsa efter marathonloppet i höst, så om jag kan undvika det under långlopp så är det värt priset. Märket Drymax har många anhängare inom ultramarathonvärlden.

Dagens test, en halvtimmes inomhussession med löpning och styrketräning gick bra. Fötterna kändes lite torrare faktiskt, trots att jag kom direkt från poolen med våta fötter, och det verkade också som om friktionen är lite lägre. Vi får se.

Tuff morgon, men inte så tuff som Barkley

Det var svårt att gå upp i morse. Barn och hustru hade rest bort på några dar och katten hade lagt sig tillrätt på mina ben. Det kändes inte rätt att gå ut i blåsten och kylan. Men så läste jag om Barkley Marathons (det är bara ett lopp men plural s-et finns där utifall man "bara" klarar 60 miles, en s.k. "Fun Run"). Det är 100 mile lopp (160km) med maxtiden 60 timmar. Det låter inte speciellt ovanligt, inte för att jag skulle klara 100 miles, men det är ingen ovanlig distans och maxtiden är osedvanligt generös. Men av de drygt 700 som påbörjat loppet har endast 9 fullföljt det och i den här artikeln av Charlie Engle finns förklaringen. Speciellt videon i fem avsnitt (som bitvis påminner om Blairwitch Project) är fascinerande. Det finns många egenheter, t.ex. att man måste känna någon som har arrangörens mejladress, för den finns inte angiven.

Engle klarade det inte trots att han sprungit genom Sahara och hela USA. Höjdskillnaden är ofattbara 18000m, terrängen är svår och banan är bara delvis markerad. Jag har läst om många ultras, men den här verkar vara den värsta.

Hur som helst. Jag klädde på mig och sprang mina ynka 15km utan att klaga.

Staci

Här är ett fantastiskt inlägg om Staci, en ung kvinna som gick ner i vikt, först från 81kg till 53, men sen upp igen till 64 utan att se större ut, och detta genom styrketräning. Nu bryr hon sig inte om sin vikt, utan bara hur stark hon är. Och som framgår från bilderna, det är svårt att få för mycket muskler om man inte äter som en bodybuilder.

LCHF diet

Jag har absolut ingenting emot Paleodieten (stenåldersdieten) eller LCHF (Low carb, high fat) dieten. De betonar det viktiga: att äta väl och undvika industriell mat. Och vore vi inte en stressad småbarnsfamilj skulle vi äta betydligt mer paleo, men det är svårt att undvika pastan som uppskattas både av barnen och de tränande vuxna.

Men det är inte ett stort problem. Det är nämligen inte pastan eller brödet (i alla fall inte det hembakade), båda med höga glukosnivåer som är problemet utan sockret. Alla kolhydrater är inte skapade lika, något som förespråkarna av LCHF inte insett. Det stora problemet är fruktos, en av sockerarterna som kolossalt ökat i användning. Det är billigt att framställa och det smakar sött.

Här nedan finns en video med en Robert Lustig, vid University of California, San Francisco, som under en och en halv timme förklarar hur fruktos fungerar som ett gift i levern. De första 45 minuterna är en allmän genomgång det bedrövliga hälsoläget i USA och skälen till att fruktosen dominerar som tillsats i inte bara skräpmat (lite senare, vid 1:16, visar han det bara finns sju saker på McDonalds meny som inte innehåller fruktos, och kaffe och the är två av dem; hamburgarna är inte med på den listan) utan nästan all industriellt framställd mat.

Vid runt 45 minuter kommer redogörelsen för vad som händer med glukos och fruktos i levern. Beskrivningen är mycket teknisk, men han förklarar väl. Glukos lagras i levern som glykogen som sedan kan transporteras till resten av kroppen, medan fruktos inte bara stänger av mättnadssignalen till hjärnan så man inte slutar äta, utan även orsaker en förfettning av levern. Det är därför man kan leva väl på en diet med ris eller pasta som baslivsmedel, det är många kulturer som gör det utan några som helst problem, men knappast Coca cola.

Men vid runt 1:01 berättar han att det fortarande är ok att dricka sportsdrycker (och läsk) för att fylla på glykogenförråden efter ett långt träningspass.

25k

Det blev ytterligare en lokal tävling, den här gången klubbmästerskapet i 25k. En egendomlig distans för ett mästerskap, men det visar sig att sträckan passar alldeles utmärkt i en park i närheten. 25k i februari efter en vinter med mycket lite snö visserligen, men trots det lite löpning för min del, blev ganska tufft. Tiden 2:07 var fem minuter långsammare än samma distans i oktober som då dessutom gick i terräng och inte asfalt som idag. Men som träningspass var det bra, och eftersom jag aldrig sprungit så här långt så här tidigt på säsongen är det svårt att säga om det var en bra eller dålig tid. Just nu lutar jag åt att det var en hyfsad tid. Och nu behöver jag inte oroa mig för halvmaran om en månad. Det kanske inte blir PR, men tillräckligt fort.

Contador igen

Här finns ytterligare en analys av beslutet att döma Alberto Contador till två års avstängning för dopning. Det är en intressant och initierad krönika av Matt Rendell, en författare som även läst det finstilta i beslutet. Processen har varit besynnerlig, men utgången verkar ha blivit korrekt trots allt.

Snö och kallt

De kom då äntligen snön: men det var för lite för skidåkning och för mycket för en tävling idag. Det är inte värt att springa på okänt underlag i en tävling tidigt på säsongen som inte har någon betydelse mer än att visa hur det står till med löpformen. Istället blev det ett skönt inomhuspass på cykel. Jag skaffade en träningsvideo från en vacker landsväg i Louisiana (ungefär som den här) och cyklade på en timme innan jag blev trött i ryggen.

Här är trailern (musiken är extremt usel, de hade väl inte råd med riktig musik, så om jag gör det här igen får det bli med eget soundtrack).



Förutom en viss åksjuka, blev det ett inspirerande pass.

"Snygg" löpteknik?

Igår frågade Petra vad snygg löpteknik är och om det spelar någon roll.

Jag tror frågan är felställd. Löpning är inte konståkning eller simhopp; man ger inte poäng för stil.

Däremot spelar det roll om ens löpteknik är effektiv, och för många är det effektiva även det snygga.

Att flaxa med armarna i sidled, t.ex., slösar med energi utan att man vinner något i fart (armarna måste röra sig sig framåt och bakåt förstås).

Men sen kommer frågan om det är värt att lägga om sin stil om man har en ineffektiv teknik. Mitt favoritexempel är Kim Smith, som ledde Boston Marathon under större delen av loppet i fjol, men var tvungen att bryta. Armrörelserna ser inte speciellt bra ut, men att totalt ändra det sätt hon springer på kanske resulterar i andra problem. Hon är på sån nivå och har sprungit så här såpass länge att det kanske inte lönar sig att byta stil, även om den skulle bli effektivare. (Här är en video där man kan se henne, runt 1:15, jag hittade ingen bättre video.) Dessutom springer hon kortare distanser också som 5k, där det inte spelar så stor roll om man slösar några extra kalorier på armrörelser. Många tränare anser att man inte ska ändra på det som fungerar, och hon är en löpare på världsnivå. Jag vill inte spekulera för mycket i enskilda fall, men en överdriven armrörelse kan skapa spänningar som fortplantar sig genom kroppen. Det effektiva kan även bli det skadefria.

Men andra tränare jobbar hårt med tekniken även för etablerade elitlöpare. Alberto Salazar är kanske det främsta exemplet. Hans metoder beskrivs väl i den här artikeln. Som han sa till Dathan Ritzenhein (som kom på fjärde plats i den amerikanska olympiska marathonuttagningen) "if we don’t change your biomechanics, I don’t think I can get you there."

En episode ur artikeln visar hur intensivt Salazar arbetar:

Comparing the video to one of Bekele, Salazar explained, had revealed several flaws in Ritzenhein’s form, including a problem with his elbow drive: the amount of thrust produced by the rearward pump of his upper arms. While Ritzenhein typically throws his elbows back at around a sixty-degree angle when he’s running hard, Bekele throws his back at almost seventy degrees—generating a correspondingly more powerful push. The comparison also identified a problematic gap between Ritzenhein’s knees at the moment when his front foot struck the ground. Freezing the frame, Salazar targeted a wedge-shaped space between Ritzenhein’s thighs. That gap reflected both Ritzenhein’s tendency to heel-strike and the sluggish recovery of his trailing leg. “It’s only in slow motion that you can see it, but that’s braking him,” Salazar said, leaning in to peer intently at Ritzenhein’s shorts. “There’s a little hiccup. He’s reaching too far forward with that heel.”

Och sen kommer en viktig observation från Salazar:

Salazar believes that a runner striking even slightly in front of his body will experience a momentary hesitation while the hamstring labors to pull his torso forward over the grounded foot. “It’s like having a square wheel on your car,” Salazar said. “Each time it comes around, there’s a moment where the car will lurch.”

För oss motionärer kan samma sak gälla. Det är jobbigt att lägga om stilen, och alla blir inte bättre av att göra det. Jag har dock själv gjort stora förändringar under det senaste året. Det var ett intensivt arbete, men resultatet blev bra och jag har inte haft några skador, och jag har satt PR på löpanade band. Den stora omläggningen var att inte sätta ner foten framför tyngdpunkten och därmed bromsa farten. En konsekvens blev att jag sätter ner mellanfoten först, men hälnedsättning i sig är inte det stora problemet (se det här inlägget, t.ex.), utan just det bromsande steget.

Att jobba med teknik och form anses vara nödvändigt inom simningen, där synkroniseringen mellan armar och ben i bröstsim hänger på bråkdelar av sekunder, för att ta ett exempel. Undervattenskameror är vardagsmat och varje pass som jag har sett (hos det lokala universitetslaget), har detaljerade teknikfokuserade pass. Jag tror att löpningen har en hel del att lära sig från simningen.

Contador

Efter att bara ha läst enkla artiklar som påpekade enkla fakta: Alberto Contador, vinnaren av Giro d'Italia 2011 och Tour de France 2010, har fällts för dopning, fick jag se den här analysen. Den ger en fin bakgrund till regelverket hos World Anti-Doping Agency och den tillsynes egendomliga logiken i beslutet att trots Contadors extremt låga nivåer av dopningsmedlet Clenbuterol, är han ändå skyldig eftersom hans förklaring är osannolik. Texten är värd att läsas i sin helhet.

Chicago marathon 2012 sold out

När jag bekräftade min anmälan fick jag följande meddelande:

Thank you for registering. Registraton will be closing today!

Loppet är fullt efter mindre än en vecka. I fjol tog det 31 dagar.

Men än finns det några timmar kvar innan de stänger.

Crosstraining

Jag börjar mer och mer gilla mitt nya träningsprogram: löpning tre gånger i veckan (lång, intervall, tempo), med simning två gånger och cykling en eller två gånger. Det blir en eller ingen vilodag. Lite modifikationer blir det ibland p.g.a. vädret, med det är inga problem att träna sex eller sju dagar i veckan.

Jag är visserligen inte i kanonform än, men jag skulle nog kunna bränna av en halvmara på 1:45 om jag var tvungen. Om två veckor blir det två intressanta lopp som jag hoppas kunna delta i; de kommer att säga en hel del om formen: en engelsk mil tävling på lördagen och dagen därpå ett 25km lopp. Jag har aldrig tävlingssprungit en mile, men jag antar man går ut för fullt och ser vad som händer. För 25k gäller det att gå ut relativt lugnt för att sen öka för målet på under två timmar.